RFSL Stockholm har under våren 2013 framställt förstudien ”och aldrig mötas de två” som innefattar intervjuer med hbtq-personer med erfarenhet av olika funktionsnedsättningar. Studien involverar även en enkätundersökning om hbtq-kompetensen inom funkisrörelsen och LSS-verksamhet inom Stockholm Stad.
RFSL Stockholm skriver att deras främsta syfte med förstudien är att de själva ska få en djupare kunskap och förståelse för målgruppens behov och önskemål.
Lisa Ericson som arbetar inom RFSL Stockholm var den som presenterade studien och hon berättade bland annat att studien visar på en stark kritik till RFSL som organisation. Stark kritik till samhället, arbetsplatser, LSS-verksamheter och även uttalade hbtq vänliga organisationer och mötesplatser.
Flera av informanterna berättar om känslan av att inte kunna ”ta plats inom hbtq-communityt” och då handlar det inte bara om otillgängliga lokaler, okunskap och oförståelse. Det innefattar en känsla om att inte bli läst som hbtq-person. ”man ses inte som transperson, flatan eller bögen.” Det handlar om att bli osynliggjord.
Många hbtq-personer med funktionsnedsättningar vittnar om en kamp mellan olika val. En känsla av att välja en social trygg plats där tillgängligheten fungerar. Eller en plats där man som ickehetero känner sig inkluderad. Det handlar hela tiden om att tvingas väga för och nackdelar där en del av personen alltid blir lidande.
En annan sak som kom upp var svårigheten i att komma ut som både hbtq-person och att komma ut med en funktionsnedsättning. Det blir så kallade ”dubbla normbrott”.
”När en person bryter mot både heteronormen och normer för funktionsförmåga osynliggörs ofta ett av normbrotten av omgivningen”. I förstudien kan också läsas:
”Att vara normbrytare kan innebära att omgivningen uppfattar en som avvikande och konstig, vilket i värsta fall kan resultera i diskriminering, hot och våld”.
En person som blev intervjuad i enkäten uttryckte sig så här:
” Som ”normal” kan du välja att avvika från normen men det kan inte vi”
Ett annat citat från förstudien lyder:
”I bland orkar man inte göra motstånd. Man vill bara kunna passera, bara vara”.
Efter seminariet passade Feministiskt Perspektiv på att ställa några frågor till Lisa Ericson.
Var det något som förvånade dig när du arbetade med studien?
– Både ja och nej. Jag kan bli förvånad över vissa svar i enkäten att man inte inser hur korkad man framstår när man på frågor om varför man som arbetsplats eller organisation inte arbetar aktivt med att inkludera hbtq-personer med funktionsnedsättningar svarar: ” det här är en arbetsplats”. Att man inte har någon förståelse överhuvudtaget. Det handlar inte om att fråga om någons sexualitet eller könsidentitet. Det handlar om att skapa tillgängliga och icke diskriminerade arbetsplatser. Det handlar om att kunskap och kompetens.
Du pratade om att det trots de brister som framkommer i Funkisrapporten, så finns det positiva saker att ta fasta på? ?
–Dels att RFSL som organisation, men också flera funktionshinderorganisationer och LSS-verksamheter nu börjar jobba och samarbeta med dessa frågor. Att man ser vikten av att samarbeta och att jobba intersektionellt. Man kan inte jobba med en fråga i taget. Frågan är mycket mer komplex än så. Man måste ha förståelse för att en människa har flera erfarenheter än att bara vara till exempel. flata, transperson eller använder rullstol. .
Du talade också om friheten att inte bli inkluderad. Vill du utveckla lite kort?
– Det är inte svart eller vitt. Det är dubbelt. Ibland är det inga problem att göra motstånd eller att rätta folk samt att kräva sina rättigheter i olika sammanhang. Ibland vill man bara vara i ett rum, i ett sammanhang där det förutsätts att rummet ska vara tillgängligt. Att någon från början har tänkt på det så du själv slipper styra upp självklara saker som till exempel en hörslinga. För det är självklart att inte alla inte alla personer är ”normalt” funktionsfungerade människor.
– Men i detta finns också en frihet. En frihet i att inte förväntas passa in.
Hur ser du på den här situationen utifrån en könsaspekt?
– Jag har gjort studier tidigare där personer med funktionsnedsättningar berättar att de ofta bemöts som ett könsneutralt neutrum. Det som framkom i den studien var om till exempel informanten uppfattar sig och såg sig själv som kvinna och sitter i en permobil, så ses och bemöter många henne inte som ”kvinna” utan istället som någonsorts könslöst neutrum. Då måste detta kompenseras på olika sätt genom att göra femininet synligt. Informanterna gjorde motstånd mot detta genom att addera flera feminina attribut som att ta på sig läppstift exempelvis. För att då öka möjligheterna att ses som det kön som man uppfattar sig själv som. Men som sagt, denna förstudie handlar inte om detta.
