Synpunkterna kring regeringens satsning på kvinnojourer, hur den presenterades och vad den eventuellt kommer att innebära har varit många. Mycket är fortfarande oklart, men tydligt är att kvinnojourers ekonomi är snårig terräng. 

– Det är en stor förvirring från alla håll och kanter, bekräftar Carin Holmberg.

Hon är sociolog, har jobbat med frågan i många år och kan konstatera att en grund för missuppfattning om satsningen är att ministrarna använt sig av fel begrepp. Pengarna kommer inte att kunna sökas av lokala kvinnojourer och även om dessa hade fått del av pengarna räcker de inte särskilt långt.  

– Det ser ut som mycket pengar men det är inte mycket pengar och hela det ansvaret har egentligen kommunen.

Mycket utspelspolitik

Några direktiv om pengarna har Socialstyrelsen inte fått ännu och formuleringarna är viktiga. De nya miljonerna ingår i en pott på sammanlagt 78 miljoner kronor som Socialstyrelsen har att fördela till alla ideella organisationer, så för att miljonerna med säkerhet ska gå till kvinnojourerna måste de öronmärkas. 

– Man kommer säkert att få dessa medel men det är ett uttryck för att det går fort och att inte alla led i kedjan får tillräckligt med information förrän i sista minuten. Så här håller de på hela tiden. Det är så mycket utspelspolitik när det gäller jourerna, säger Carin Holmberg.

Kanske det är förklaringen till att det finns flera olika former av projektstöd som de lokala jourerna kan ansöka om årsvis. Ungdomsstyrelsen har medel för kvinnors organisering. Mindre summor går också att söka från brottsofferfonder. Därtill finns utvecklingsmedel, det som före hösten 2012 fördelades av länsstyrelserna, och som nu kan sökas av jourer och kommuner hos Socialstyrelsen men på en annan avdelning än den som fördelar verksamhetsbidraget. Dessa medel får inte användas till ordinarie verksamhet utan bara till projekt eller utvecklingsinsatser.

Viktiga pengar

När jag ber Carin Holmberg reda ut begreppen förklarar hon att det statliga verksamhetsbidraget, som den aktuella satsningen gäller, bara kan sökas av riksorganisationer och vissa kvinnojourer av riksintresse med verksamhet i minst sex län, som till exempel Terrafem. Pengarna kan dock inte sökas av de drygt 200 lokala kvinnojourer som finns runtom i landet. Ändå stämmer det i viss mån att pengarna kan komma lokala jourer till del.

– Riksorganisationerna kan dela ut pengar till jourer, men det är också ett projektstöd som jourerna kan ansöka om för att ordna föreläsningar eller om en jour vill åka i väg på en ”kick off”. Det är viktiga pengar men inte ens om riksorganisationerna skulle ge alla miljonerna till jourerna skulle det göra någon större skillnad.

I stället är det kommunerna som ska säkra de lokala jourernas basverksamhet. I dag gör många – men långt ifrån alla – detta genom att avtala om antalet platser med den lokala jouren, vilket ger jouren en budget att förhålla sig till. I debattartikeln om det utökade statliga verksamhetsbidraget motiverar stastråden Maria Arnholm och Maria Larsson sin satsning med att kvinnojourerna behöver mer resurser både lokalt och för det nationella arbetet. De lyfter fram att socialtjänstlagen skärptes 2007 så att kommunerna numera ska ge våldsutsatta kvinnor stöd och hjälp. De skriver att ”det välfärdssystem som inkluderar vård, skola och omsorg ska självklart också inkludera skyddet av våldsutsatta kvinnor” och att kvinnojourerna spelar en viktig roll i det skyddet.

Kommunalt ansvar

Enligt Carin Holmberg är den skärpning som hänvisas till inte så tvingande som det ofta framställs, eftersom fortsättningen på formuleringen tar udden av skärpningen från ”bör” till ”ska”. Såhär står det i socialtjänstlagen:

Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.

– Men den uppfattas som tvingande och det är positivt. Och Socialstyrelsen har tagit fram så kallade Allmänna råd och snart också Föreskrifter för socialtjänstens arbete och de senare är tvingande för socialtjänsten. Med andra ord har man på olika sätt understrukit att det de ska arbeta med den här frågan. Staten ska inte heller gå in och betala kommunala verksamheter, och det här är kommunal verksamhet, säger Holmberg.

Att det finns kvinnojourer som larmar om nedläggningshot och att de tvingas avvisa våldsutsatta kvinnor som söker hjälp är en tydlig signal om att kommunernas bidrag inte alltid räcker till.

– Kvinnojourer klarar sig många gånger genom att gå på projekt efter projekt. Ett år är det hedersvåld, ett annat år tittar de över barnverksamheten. Alla vet att de gör det för att delvis också kunna täcka kostnader för den ordinarie verksamheten.

Mycket administration

Tanken är egentligen att kommunerna ska ge verksamhetsbidrag till jourerna som vilken förening som helst, som kan täcka hyra av lägenhet och vissa omkostnader. Därtill köper kommunerna sängplatser på kvinnojourer som har skyddade boenden. Carin Holmberg berättar att det också finns planer på att kvinnojourernas verksamhet ska upphandlas av kommunerna.

– Blir det upphandling är det rimligt att tänka sig att de stora vårdbolagen eller andra aktörer lägger anbud i konkurrens med jouren. Åtminstone i större kommuner, menar hon.

En pilotkurs ska hållas där kvinnojourer ska lära sig att skriva upphandlingsavtal och bland annat beräkna och specificera hur många misshandlade kvinnor de räknar med att ta emot ett visst år.

– Men med hela det upplägg som nu är där jourerna får betalt, de säljer sin sängplats till kommunen, då är de socialtjänst. Du ska se de papper de ska fylla i. Alla jourer måste köpa brandsäkra kassaskåp för de ska börja föra journaler. Det är en administration som är helt otrolig, för de ska kunna granskas precis som socialtjänst, även om de inte finansieras som en socialtjänst. Frågan är hur de små jourerna överlever det administrativt.

Carin Holmberg påminner om att många kvinnojourer har jobbat nära socialtjänsten förut, men utan den administrativa börda det kan komma att innebära att lyda under socialtjänstlagen. 

– Om kommunerna ger verksamhetsbidrag är de inte socialtjänst på så sätt, men å andra sidan blir det en minst sagt knapp ekonomi. 

Långsiktigt stöd

Bilden hon målar upp visar att det läggs ner mycket arbete och en väldig administration på att finansiera kvinnojourernas verksamhet. Hur mycket tid det tar för jourerna att administrera de olika finansieringsvägarna är svårt att bedöma, enligt Carin Holmberg, och beror på hur mycket av det arbetet som görs av ideellt arbetande styrelser. 

Och det finns trots allt kommuner där finansieringen fungerar. Ett exempel är Örebro, där Kvinnohuset har en omsättning på omkring 3 miljoner per år, och driver en stor verksamhet. Men det är den enda kvinnojour Holmberg känner till som har ett så långt som femårigt avtal med kommunen. 

– Det vanliga är att pengarna från kommunerna ska sökas varje år. Ännu svårare blir det om de stora pengarna som kommer in ska upphandlas.

Vilken kommun en våldsutsatt kvinna bor i blir i praktiken avgörande för vilket stöd hon kan få. Dessutom har de helt ideella krafterna stor betydelse för verksamheter som allt mer börjar betraktas som en del av den generella välfärden.

Satsningen håller över valet

Inom kvinnojoursrörelsen finns det många som länge efterfrågat en varaktig och kontinuerlig helhetslösning på finansieringsfrågan. Att det ska vara en påse pengar och en myndighet som har hela ansvaret. Såsom det ser ut i dag tycks både tid och pengar kunna sparas i många led. Carin Holmberg håller med. Hon var med i den utvärdering av kvinnojourerna som blev klar 2004, och som föreslog en helhetslösning.

– Naturligtvis borde det vara en myndighet som höll på med det här och som kan frågan för det är en speciell problematik. Nu går alla och väntar på att Carin Götblad ska bli klar med sin utredning 2014. Frågar man efter struktur, utöver medlen som satsas nu, blir det svaret – att Götblad kommer med sitt. Jag tror inte det här är en fråga som kommer hota valet. Regeringen kan fortfarande säga ”det är på gång, vi gör vad vi kan”.