– Svårast är att nå ut till män som säljer sex, där kan jag inte påstå att vi har lyckats särskilt väl. Man kan önska att vi nådde ut till fler, att fler hittar hit och vågar sig hit, säger Karin Sidenvall som är behandlare på Stockholms prostitutionsenhet.

Inte heller hbt-personer är tillräckligt synliga i stödinsatserna, enligt en rapport om prostitutionen i Sverige av Linköping universitet. Karin Sidenvall berättar dock att allt fler transpersoner söker sig till Stockholms prostitutionsenhet och att den nyligen har blivit hbt-certifierad av RFSL.

Internet ökar spridningen

Internet har gjort det lättare för ungdomar och personer var som helst i landet att komma i kontakt med sexköpare. Ändå är det bara Stockholms, Göteborgs och Malmös kommun som har specialiserade prostitutionsenheter. De tar emot personer över 16 respektive 18 år.

– För yngre finns det inte riktigt någon verksamhet att vända sig till, säger Sanna Rasmussen på Malmös prostitutionsenhet.

De elva personer som sålde sex som minderåriga och medverkade i Linköpings universitets rapport har alla dåliga erfarenheter av socialtjänsten och barnpsykiatrin. Ingen upplever att de i de mötena kunde berätta att de sålde sexuella tjänster. Även de vuxna i studien uttrycker vikten av att få möta personer med särskild kunskap om prostitutionens komplexa verklighet.

Får gott betyg av brukarna

Prostitutionsenheterna får gott betyg av brukarna som intervjuas i studien. De erbjuds både bearbetande samtal och stöd i kontakt med andra resurser i samhället.

Stockholm är ensamt om att ha en egen landstingsdriven verksamhet med barnmorska på plats. Malmö var först med att konsekvent jobba med uppsökande verksamhet på internet och skadereducerande åtgärder som att dela ut säkerhetsguider och personlarm. Alla tre enheter har även stödverksamhet för köpare av sexuella tjänster, och Göteborg har kommit längst i att utveckla det.

Linda Karlsson [fingerat namn], 19 år, är en av dem som har sålt sex och går på behandlingssamtal på Stockholms prostitutionsenhet. Där har hon också kommit i kontakt med andra personer som delar hennes erfarenheter.

– Det här är precis vad man behöver för att komma ur prostitution, om man är redo såklart, säger hon.

Prostitution som självskadebeteende

Hon började prostituera sig som 17-åring. För ett år sedan sålde hon sig fem gånger om dagen och tyckte att det gick bra. Men på grund av ett brott dömdes hon sedan till vård för sitt drogmissbruk.

– När jag kom hem nykter från behandlingshemmet kom alla känslor fram när jag sålde mig själv. Det var inte lika lätt att stänga av, säger hon.

Samtidigt berättar Linda Karlsson att hon har ett självskadebeteende som kan få henne att känna sig bra efter att ha sålt sex. Då har hon själv tjänat ihop pengar som hon kan tröstshoppa för. Därför vill hon ha hjälp att sluta och att bygga upp sitt egenvärde.

Hon tror att hon hade varit död i dag om hon inte hade dömts till vård.

– Så min åsikt är att många behöver någon annan som hjälper en åt rätt håll. Det kan prostituerade sakna sakna för det är många som säljer sig i smyg, säger Linda Karlsson.

Socialstyrelsen ser inget behov av nationell samordning

Socialstyrelsen anser trots bristerna inte att det behöver inrättas ett nationellt centrum mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Med anledning av det ställde Feministiskt Perspektiv tre frågor till myndigheten:

1. Varför inte?

2. Vad anser ni behövs för åtgärder för att personer utanför storstäderna också ska ha tillgång till stöd?

3. Vilket arbete pågår/planeras framöver för att möta de brister i stöd som identifierades i rapporten?

Av ett mejlsvar från socialrådet Knut Sundell framgår att Socialstyrelsen avstyrkt förslaget i sitt yttrande över SOU 2010:49 Förbud mot köp av sexuell tjänst – en utvärdering 1998-2008 ”eftersom myndigheten bör ha en central roll i det nationella arbetet med att förbättra vård och omsorg för personer som säljer eller köper sexuella tjänster. Om bedömningen är att det finns behov av förstärkt arbete mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål menar Socialstyrelsen att förutsättningar och form för det behöver utredas utan att en centrumbildning ses som en på förhand given lösning.”

De andra två frågorna utreds fortfarande internt på Socialstyrelsen.