Cigarettlukten når en annan dimension när folk röker inomhus. Stanken har klibbat fast i hostelväggarna och Ivan Pavlić, 22, nästan studsar med sin cigarett – energisk, snudd på manisk. Jag ska göra en föreläsning på en feministisk konferens i Zagreb och han är min värd under de dagarna. Han röker, pratar och gestikulerar, jag lyssnar halvhjärtat, trött efter resan och obekväm i cigarettröken.
– Ja, sedan får vi se hur det blir efter folkomröstningen, säger Ivan Pavlić.
Jag har ett vagt minne av att jag läst något om det.
– Om att ni ska införa samkönade äktenskap?
Pavlić skrattar så att han viker sig. Det tar säkert en halv minut för honom att hämta sig och förklara hur absurd min fråga är.
– Samkönade äktenskap! Det finns inget vi är längre ifrån. Amanda, vet du vilket land du är i?
Folkomröstningen – som krävde 740 000 namnunderskrifter för att träda i kraft – visade sig handla om motsatsen, nämligen att i grundlagen förbjuda samkönade äktenskap. Frågeställningen löd: ”Är du för att det i grundlagen införs en bestämmelse om att äktenskapet är en livslång förening mellan man och kvinna?”
En annan värld
Valdagen var den 1 december. Det var en löjligt vacker dag i Zagreb, solen visade sig för första gången på flera veckor. Ivan Pavlić och hans pojkvän Marino Čajdo, 25, gick mot vallokalen och kontrasten mellan det fina vädret och klumpen i deras magar var påtaglig.
– Det var först då vi verkligen fattade vad som händer. När jag såg vallådan var jag nästan på väg att vända, säger Čajdo.
Av de 37 procent av befolkningen som röstade var två tredjedelar för förslaget.
– Det var konstigt att se alla de som ser oss som lägre stående varelser, fortsätter Ivan Pavlić.
– Bara att folkomröstningen drevs igenom har kastat gayrörelsen sex år tillbaka, säger Marino Čajdo.
De bor tillsammans i en del av ett nedgånget hus, i stadsdelen Trešnjevka. Här kan de vara öppna med sin kärlek, ibland till och med gå hand i hand. Här, men ingen annanstans.
– Ett steg ut ur den här lilla bubblan och det är en helt annan värld, säger Čajdo.
Ivan Pavlić vid Medika, Zagrebs enda hbtq-kulturcenter.
Begränsad vardag
Trots den ständiga hotbilden mot hbtq-personer är de ett av två kroatiska gaypar som valt att vara öppna med sin relation i media. Sedan det stod klart att folkomröstningen skulle ske har Ivan Pavlić och Marino Čajdo varit förekommande i kroatisk tv och tidningar.
– Vi är ”sitting ducks”, säger Pavlić. Alla vet vilka vi är, vi har inget skydd här.
De har fått bygga sitt liv kring de begränsade förutsättningar hbtq-personer har i Kroatien. Ivan Pavlić skämtar om de som är hotfulla mot honom och Marino Čajdo, driver vilt med dem och det de tydligen är så rädda för. Men det går inte alltid att skoja bort.
För några månader sedan var Marino Čajdo på väg hem från skolan. Det var sen eftermiddag, han var hungrig och trött. Redan på långt håll såg han ett killgäng som hängde längre fram på trottoaren, och han kände att något var fel. Han fick svårt att gå, blev medveten om varje steg han tog.
– Samtidigt var jag förberedd och lugn. Jag visste att något skulle hända. Jag kunde känna det.
Bara några meter framför klungan med killar vänder den ena sig till gruppen.
– Han sa ”äh, vi låter bli. Vi kommer bara bli stämda”, säger Marino Čajdo.
Lag att luta sig mot
I Kroatien finns i dag en hatbrottslag som även innefattar sexuell läggning. Pavlić och Čajdo berättar att polisen faktiskt följer upp sådana här brott, om än motvilligt.
– Hatbrottslagen är det sista vi har att luta oss mot. Med den nya lagen kommer det att bli annorlunda – det kommer bara bli värre från och med nu.
Kroatien har i dag en vänsterregering, som bland annat jobbat för att få igenom en lag om civilt partnerskap, en ambition som Ivan Pavlić och Marino Čajdo tror de kan lägga ner i och med folkomröstningen. Regeringen drev 2012 igenom ett dokument om sex- och samlevnadsutbildning i skolor. Tanken var att det skulle ingå i skolutbildningen att bland annat informera om hbtq-rättigheter. Det blev en folkstorm – många kroater ville uppfostra sina barn på ett traditionellt vis och blev rädda och upprörda av det nya utbildningstillägget. I takt med detta växte förslaget om folkomröstningen fram.
– Det är tydligt att högern och kyrkan utnyttjar den här diskussionen för att växa och slå ner på den rådande regeringen, säger Marino.
– Ja, på pappret är Kroatien sekulariserat, men i verkligheten är det tokreligiöst, menar Ivan Pavlić.
EU har ingen åsikt
Flera i hbtq-rörelsen i Zagreb, som jag pratat med, säger att allt var annorlunda innan kriget – då fanns det en plattform att jobba från. Med Balkan-krigen ökade nationalismen och religiositeten, precis som i många andra krigsdrabbade länder.
Kroatien blev medlemsland i EU den 1 juli i år och många tycker det är anmärkningsvärt att en sådan här folkomröstning kan gå igenom. Men EU-kommissionären Cecilia Malmström sa i en kommentar till TT i början av november att ”formellt har inte EU-kommissionen någon åsikt i frågan”. Personligen tycker hon dock ”nog att kroaterna borde ha annat att göra än att folkomrösta om vem som får älska vem”.
Ulrika Mörth, professor i statsvetenskap, berättar att när väl ett land kommit med i EU så är det i princip omöjligt att påverka det som händer i landet. Vid anslutningen görs det noggranna utredningar, men när inträdet väl skett så finns det praktiskt taget ingenting som EU kan göra för att förändra det som pågår i landet.
– De kan uttala sig, men inte göra något. Det är ju inte riktigt genomtänkt och undergräver förstås EU:s legitimitet, säger Mörth.
Ingen utväg
Uppgifterna går isär angående hur mycket folkomröstningen har kostat – vissa menar att siffran är så hög som sju miljoner euro – mycket pengar för ett land där ungdomsarbetslösheten ligger på över 50 procent.
Både Ivan Pavlić och Marino Čajdo är praktiskt taget arbetslösa – precis som de flesta av deras vänner. Čajdo frilansar lite som journalist och Pavlić som översättare. När jag frågar om de klarar sig på det börjar båda två, från varsin sida av köket, skratta lågmält. Det gör de inte. Det är det nästan ingen som gör, säger de. Deras plan är att försöka skaffa sig en utbildning och sedan flytta utomlands.
– Redan innan folkomröstningen pratade vi om att lämna landet, men nu finns det inget alternativ. Det är bara en fråga om tid - och pengar, så klart, säger Marino Čajdo.
