Just nu utkämpas en viktig strid i Colombia om vem som kommer att kontrollera framtidens mat. Och trots att det är märkligt tyst om det i svensk media och att det blir förvrängt i colombiansk nyhetsförmedling, överdriver jag inte när jag säger att det här är ett av de historiska ögonblick där människans framtid står på spel.

Det är förstås ingen ny kamp. De multinationella företagens försök att monopolisera matproduktionen i världen har pågått länge och det har bekämpats och fortsätter att bekämpas på många platser, som i Indien och i liten skala även i Sverige. Men i Colombia just nu är det folkliga motståndet djärvt och massivt och igår torsdag lyckades en allians av lantbruksarbetare, transportarbetare, gruvarbetare, fackföreningar, studenter, kvinnoorganisationer samt afrocolombianska och indigena organisationer (kallad Mia), åstadkomma den svårförverkligade revolutionära drömmen om nationell generalstrejk.

Det är tolv dagar sedan landbygdsbefolkningen började blockera vägarna för att åstadkomma en lantbruksstrejk, ”Paro agropecuario”. Presidenten Santos gick ut till media och hävdade att det inte fanns något sådant som en lantbruksstrejk. Det handlade om femton-tjugo personer som störde ordningen och brände bilar, inget mer. Han fick svar på tal av stadsborna som gick man ur huse iklädda landsortsbefolkningens karakteristiska plagg, ruana, och med pannor, lock och träslev genomförde den väsnande demonstrationsformen som kallas ”Cacerolazo”. I Bogotá var samlingspunkten Plaza de Bolívar som ligger bara ett kvarter ifrån presidentpalatset…

I början av cacerolazon är allt lugnt, polisen skyddar sin station med plast och håller sig på sin kant.

Bogotábor i ruana stödjer landsbygdens folk.

Förödande förstörelse

Revolten började med att befolkningen i Piedras del Huila beslutade i ett folkråd att det transnationella bolaget Anglogold Ashanti inte skulle få komma och exploatera naturresurserna i deras territorium. President Santos politik har inneburit att stora areor som oärligt förklarats obebodda/obrukade (baldías) överlämnats till inhemska och internationella bolag (Sarmiento Angulo, grupo Santodomingo, Carjill, Mónica semillas).

I enlighet med frihandelsavtalet med USA har staten dessutom lagstiftat om förbud mot användning av egna opatenterade frön under hot om fyra års fängelse, stora bötessummor samt förstörelse av odlingar och skördar. Tanken är att bönderna ska tvingas köpa frön som ägs och säljs av multinationella företag och som är hybrider, vars skörd är obruklig som frö och därför måste köpas på nytt för varje gång.

Samtidigt har staten i enlighet med avtalet tagit bort alla tullar vilket resulterat i en massiv import av basgrödor och satt inhemska jordbrukare i konkurs. Förstörelsen av den lokala jordbruksproduktionen skapar hunger hos befolkningsskikt som förut inte lidit av det.

Den stora demonstrationen i Bogotá i samband med den nationella strejken började som en folkfest. Polisen stod i diskreta grupper om femton framför vissa byggnader, talande nog i synnerhet banker och officiella kontor. Demonstranterna gick fram obehindrat, sjungandes, dansandes, ropandes. Runt omkring gick gatuförsäljare med vissel, frukter, vatten, örtte, medel mot tårgas och ruanas, på det där smidiga och spontana sättet som colombianska gatuförsäljare brukar anpassa sig till läget (blir det bilkö på grund av en trafikolycka någonstans kommer de fram från ingenstans på några minuter och erbjuder vatten, mat, mobiltelefonsamtal och annat som kan tänkas behövas i den situationen!)

Strejkar och dansar.

Anpassade erbjudanden.

Försvarar jorden med sina kroppar

Det fanns inslag av teater, cirkuskonst och massvis med musik. Det fanns dikter, ordvitsar, och nyskrivna slagord. Ett ungt maskerat par målade en graffiti på mindre än en minut, ”jag försvarar mina förfäders jord”. En ung man höll upp en skylt ”vi är barnbarn till de som spanjorerna inte lyckades ta död på”. En grupp unga kvinnor demonstrerade barbröstat:

”Blir ni mer upprörda av ett par bröst än av döda bönder?”

”Vår kropp, liksom frön som växer ur jorden, är vår och vi försvarar den.”

Risken är stor att bilderna av glädje och hopp försvinner från medvetandet inför våldscenerna som matas ut i pressen. Medierna kallar strejken ”oroligheter” och ”oordning”, precis som regimen. Det är epitet som försöker radera bort vad det är frågan om. Några ungdomar kastade färg på specialstyrkans rustning, visst. Specialstyrkan svarade med att gå in i folkmassan med militärtanker och skingra dem med hjälp av tårgas och högtrycksslangar. En pojke fick läppen bortsliten av en tårgaspatron som en polis utlöste på armslängds avstånd från honom. En av strejkens ledare och talespersoner, Huber Ballesteros, har fängslats.

Allt detta är förskräckligt, men inte oväntat, snarare tvärtom: den delen är som vanligt.

Men det som verkligen är värt att berättas och minnas är att även bönder från områden som inte har rest sig sedan kolonialtiden nu har gått ut för att strida om allas vår framtid. Och stadsborna har svarat genom att stödja dem, gå ut på gatorna och göra sig hörda. Jag vet inte hur det slutar. Men jag fattar att det är stort, det som händer nu.