Under midsommarveckan släppte Medierådet en regeringsbeställd rapport om
våldsbejakande och antidemokratiska budskap på Internet. I en tid när
näthat och -extremism tycks komma allt närmare är det förstås viktigt
att frågan belyses ordentligt. Riktigt så blev det inte nu. Efter att ha
läst rapporten kan jag torrt konstatera att den är intressant – men att
det är rätt oklart vad den egentligen lär oss.

Debatten kring rapporten har hittills mest kretsat kring dess siffror.
Man menar nämligen att sidor som kategoriseras som våldsbejakande och
högerextrema har nästan 145 000 besök varje dag. Det låter helt
vansinnigt mycket, förstås, särskilt om man jämför med antalet dagliga
besök man menar att vänsterextremister (drygt 3 600 besök) samt
jihadister (ett knappt hundratal besök) lyckas skrapa ihop. Det ger
skenet av en massiv nätnazistisk rörelse som fullständigt väller in över
det internet vi alla delar. Statistiken glappar dock, låt mig förklara
varför.

Det är ju knappast någon hemlighet att det vi kallar näthat, och som
ofta är antingen starkt rasistiskt eller sexistiskt eller för den delen
både och, tycks bli alltmer högljutt. Det finns också tydliga kopplingar
mellan det aktiva hatet och propagandistisk agitering på
nätextremistsidor. Antar man att flödet inte bara går från den
organisatoriska basen i de nationalistiska webbplatserna ut i
näthatssvansarna på sociala medier och i kommentarsfält utan även åt
motsatt håll tornar mörka moln upp sig på himlen. Det skulle innebära
att de som kan liknas vid fotsoldater, eller i många fall nyttiga
idioter, genom upprepad mantrisk matning också radikaliseras ideologiskt
och knyts allt närmare en verklig extremistmiljö. Därför är ökad kunskap
kring nätextremism så himla viktigt.

Här skulle man kunna läsa Medierådets rapport som fan läser bibeln. Det
står ju att svenska högerextrema sidor har flera hundra tusen
regelbundna läsare. Det vore förstås klart oroväckande. Särskilt med
tanke på att Medierådet av någon outgrundlig anledning, om uttrycket
ursäktas, ”bara” tar upp renodlat nazistiska sidor som Nordfront och
Realisten samtidigt som de helt utelämnar mer generellt
främlingsfientliga sidor som Avpixlat och Fria Tider. Jag menar dock att
sådana slutsatser är omöjliga att dra. Vi vet för lite om sidornas
egentliga besökarantal och betydelse.

Jag var tidigt ute och kritiserade de mätmetoder man använt sig av. Som
grund för beräkningarna har man använt sig av en gratistjänst utan
tydlig avsändare, och som inte ens redogör för hur man egentligen får
fram siffrorna som levereras. Både Medierådet och deras statistikverktyg
har dessutom som komplement använt en nätrankingstjänst som dels är
vedertaget otillförlitlig och dels hyggligt lättmanipulerad. Exempelvis
ger den här mättjänsten mer detaljerad statistik från siter som själva
rapporterar sin besöksdata, något flera stora rasistsiter gjort till en
vana. Det är i sig inget dåligt, för egenrapportering av det slaget gör
att man kan få bättre överblick över sin hemsida. Problemet är att det
också gör att man gör statistiken helt obrukbar i jämförelser med andra
sidor.

Detta är ett generellt problem när det gäller nätstatistik. Den är helt
enkelt näst intill värdelös. Det finns inga goda metoder att externt
verifiera uppgifter som kan fås via mättjänster eller sidors egna
utsagor. Det gör i sin tur att de siffror som går att utläsa ur
rapporten inte säger något alls. Plötsligt pyser så 145 000 luftslott
ihop, och kvar blir en väldigt tveksam tummetott.

Resultatet är att man som läsare inte blir klok på hur man ska vikta
det som står i rapporten. Särskilt som den mer kvalitativt analytiska
delen till stor del består av något som är väldigt likt de årliga
extremistrapporterna från Säpo. Innehållet är alltså tungt, allvarsamt
och seriöst. Men statistiken är så otillförlitlig att vi inte alls får
någon vägledning i hur det hela ska värderas. Vi kan alltså, lite
grovhugget, läsa att nätet är smockfullt av nazister utan att vara säkra
på hur sant det egentligen är.

På det följer två lika viktiga som direkt farliga konsekvenser. Först:
Nazistsidorna var själva snabba med att blåsa upp sin egen betydelse och
samtidigt håna de strategier som i rapporten angetts som antidot mot
våldsbejakande extremistkulturer. Det är inte konstigt. En
regeringsbeställd rapport verkar ju säga att de har mångdubbelt fler
läsare än de själva säkert ens hoppats på. Rapporten blir alltså ett
verktyg för nazisterna själva att användas i framtida propaganda, där de
samtidigt kan slå sig själva för bröstet och återigen hetsa mot resten
av samhället. Därtill: Alla vi andra lämnas med en känsla av direkt
otrygghet. Vi får en mängd hotbilder uppradade framför oss, så stora att
det är svårt att veta vad man kan göra åt det, men utan rätt verktyg för
att ens förstå vad som egentligen stämmer.

Texter som den här brukar förmedla ett antal argument. Här rör det sig
snarare om en osäkerhets-tes. Jag ber om ursäkt för det. Samtidigt föds
ur osäkerheten en poäng. Den verkliga behållningen från Medierådets
rapport kommer nämligen efter sisådär 250 sidor, när man börjar tala sig
varm om något som kallas MIK – Medie- och informationskunnighet.
MIK-konceptet är stort och invecklat, men grunden är rimlig. Genom att
ge våra unga, och oss själva, verktyg för att avkoda vår omvärld och
därigenom bättre förstå den kan ett mer tolerant samhälle försvaras.

MIK innebär att stor vikt läggs vid sådant som ett ständigt kritiskt
förhållningssätt till information, oavsett kanal. Lika viktigt blir
kontextualisering, att man kan tolka input på det sätt som sammanhanget
kräver. Vi måste alltså förstå vad vi pratar om för att veta vad vi ska
göra av det vi precis lärt oss.

MIK blir därför viktigt inte minst när man läser rapporter som den
Medierådet nu släppt. Än viktigare att ha med sig om man ska till
Almedalen nästa vecka, där nätextremismen ska diskuteras utifrån just
den här rapporten.