Inledningsscenen grep direkt publikens uppmärksamhet när skådespelarna sjöng Du Gamla Du Fria i acapella. Vi introducerades därefter för våra politiker, bland annat Anna Hedborg, Maivor Isaksson, och Cristina Husmark Pehrsson. En aningen förvirrad och förtegen Curt Malmborg utnämns till generaldirektör för Försäkringskassan. Malmborg, med hjälp av ”go gettern” Maivor Isaksson, ska reformera och tighta till Försäkringskassan. Pengar ska sparas, sjukfrånvaron ska halveras och alla överutnyttjare (som kvinnor och norrlänningar) ska stoppas. Kategorin överutnyttjare beskriver även ”vabbare” som jämförs med kriminella bedragare.

Lovad framgång blir kaos

Men, Malmborg och Isaksson lyckas inte och framgången som utlovades kommer aldrig. Istället fattas 900 miljoner kronor. Malmborg är nu inte bara förvirrad utan även förtvivlad. Isaksson går, något i smyg, i pension och Malmborg råds att avgå på egen begäran.
Marianne Holmlund (handläggare på Försäkringskassan sedan 1974) blir mer och mer frustrerad när hon krävs ta sig an fler och fler försäkrade. Samtidigt som kaoset växer mår Malmberg psykiskt dåligt och går till läkaren som, till Malmbergs fasa, diagnostiserar honom med ”kvinnosjukdomen” fibromyalgi! Läkaren råder Malmberg att ta intyget han skriver ut för att sedan gå till sin handläggare på Försäkringskassan. Efter en rad nya krav får Marianne Holmlund nog.

Vändpunkten kommer när en av Mariannes försäkrade, Marie, begår självmord efter att Marianne är tvungen att råda henne att gå tillbaka till arbetslivet, trots att Marie är deprimerad och psykiskt instabil. Marianne blir från och med då Den Flygande Handläggaren, som höjer rösten för att försvara de försäkrade människorna hon är handläggare för.

Porträtteringen av Husmark Pehrsson och Eliasson roar

Publiken skrattar högt under många av scenerna och främst åt personbeskrivningarna, särskilt Cristina Husmark Pehrsson och Dan Eliasson. Porträtteringarna är aningen överdrivna men det är samtidigt vitsen, vilket bidrar till att publiken känner igen politikerna. Sista scenen tar vid inledningsscenen och vi hör igen Du Gamla Du Fria. Vi får därmed ta med oss budskapet om hur ett välfärdsland som Sverige sviker de som behöver hjälp.

Skådespelarna är mycket skickliga. De bjuder in publiken och jobbar framgångsrikt tillsammans. De spelar alla mer än en roll och gör även detta mycket väl. Dialogerna och monologerna är kvicka, smarta och välartikulerade. Rekvisitan används mycket väl och imponerar. Vi får även ta del av sång och musik. Det märks att skådespelarna är musikaliska och sång och musik underhåller, framhäver och förstärker intrycken. Den klart bästa scenen, i min mening, är då Malmberg nyss fått diagnosen fibromyalgi och skådespelarna dansar och sjunger. Scenen är otroligt rolig.

Mariannes kamp får inte så mycket plats

Även om jag tycker om föreställningen finns det några punkter som förvirrar. I beskrivningen av Den Flygande Handläggaren läggs stor vikt vid Mariannes karaktär och hennes kamp. Själva föreställningen handlar dock inte särskilt mycket om Marianne och därför hamnar hennes kamp i skymundan och hon verkar inte så engagerad som hon i beskrivningen presenterats.

Min andra kritik behandlar även den Marianne. Den Flygande Handläggaren beskrivs som en svart komedi, vilket den är. När Marianne ”förvandlas” till Den Flygande Handläggaren blir det lite väl mycket komedi över det hela vilket förringar den ändå ganska seriösa tonen i föreställningen, speciellt de sista scenerna, som när Marie begår självmord och de utförsäkrade, likt spöken, talar till Marianne.