Alla har rätt att vara med. Det säger svensk idrotts värdegrund. Men i praktiken slår homofobi, transfobi och heteronormativitet hårt mot hbtq-ungdomar som har svårt att delta och vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet. Det är vanligt att hbtq-ungdomar slutar idrotta tidigt, och många transungdomar utestängs helt från idrotten.
När Emma Green Tregaro nyligen målade sina naglar i regnbågsfärgerna i en uppmärksammad protest mot Rysslands homofientliga lagar var det kanske inte bara en viktig symbolhandling kring hbtq och idrott på internationell elitnivå. Kanske kan nagelprotesten också bidra till diskussion kring värderingsfrågor inom svensk föreningsidrott.
Att det behövs framgår i en rapport om hbtq och idrott från Riksidrottsförbundet som publicerades i februari i år där en stor del av de intervjuade ungdomarna vittnade om att det är svårare att tala om sexualitet och könsidentitet inom idrotten än i andra sammanhang.
Majoriteten av deltagarna i studien är heller inte öppna med sin sexuella läggning inom inom idrotten. Ofta innebär det att de ständigt måste vara uppmärksamma, hitta på historier och undanhålla viktiga delar av sig själva.
Inom idrotten lär sig barn och ungdomar inte bara grunderna i en sport, bollteknik eller hur en får till ett hopp utan också värderingar. Uppfattningar om vad som är manligt, kvinnligt, feminint och maskulint, inympas genom uttryck som ”spela inte som en kärring” eller homofoba uppmaningar om att ”hålla bögavstånd” förklarar rapporten Hbtq och idrott – Ungdomars erfarenheter och villkor inom svensk idrott, som också har presenterats i tidningarna Kom ut och Svensk idrott och på ett seminarium under Stockholm Pride i augusti.
Då berättade Matilda Piehl och Frida Darj, två av rapportens tre författare om problemen som hbtq-ungomdar möter inom svensk föreningsidrott. För transungdomar innebär könsuppdelningen inom idrotten ett stort problem. För dem ställs allt på sin spets redan utanför omklädningsrummet, eftersom en transungdom ofta inte kan använda det omklädningsrum som stämmer överens med deras könsidentitet.
Det innebär att en idrottslärare eller tränare kan vara den första personen som ungdomen berättar om det för, ”kommer ut” till. Vilket i sin tur innebär att ett stort ansvar vilar på läraren eller tränaren att möta upp det förtroendet.
I rapporten berättar transungdomarna Kim och Juno om just detta, att idrottsläraren var den första de berättade för, och i båda fallen har lärarna stöttat dem och hjälpt dem att kunna delta i skolidrotten genom att hitta lösningar till hur de ska byta om.
För transpersonen Adrian var det nödvändigt att berätta för personalen på gymmet där han går då han behövde ett separat omklädningsrum och han blev positivt överraskad över de reaktioner han fick:
”På friskis har jag ju varit tvungen att vara det eftersom de har varit med under processen. De kände ju mig vid ett annat namn tidigare och då har jag ju varit tvungen att berätta att jag vill bli definierad som kille. Om jag vill träna innan jobbet har jag inte någonstans att duscha och då var jag tvungen fråga om det fanns någon enskild dusch. Vissa vet ju om det, men det är inte som att jag skyltar med det.”
Men Adrians, Kims och Junos berättelser är inte representativa, majoriteten av transpersonerna i studien har inte fått hjälp av lärare eller gympersonal då de vänt sig till dem. I stället har de fått lösa det själva, och många försöker duscha hemma.
I studien förklarar flera killar att de har problem att förena idén om manlighet sådan den ser ut i idrotten, med att vara homosexuell. Maskuliniteten som skapas här är tydligt heteronormativ och därför vittnar till exempel Jonathan som var aktiv brottare i tonåren:
”Det är känsligt, det känns som att manlighet och brottning är
väldigt ihopkopplat och att det är känsligt att inte vara en man på mattan. Det var hela grejen att jag hade jättesvårt att förena bilden av mannen med att vara bög, med att tävla och samtidigt bära på rädslan. Det blev bara för mycket för mig just då, så därför slutade jag. Och det är ju skittråkigt.”
För idrottande tjejer innebär heteronormativiteten ofta att de försöker framhäva sin feminitet, vilket enligt många forskare delvis kan förklaras av att kvinnor som idrottar ”befinner sig på en manligt kodad arena”, och att de kan beskrivas som ”maskuliniserade eller lesbiska vilket har blivit ett vedertaget sätt att förödmjuka idrottande kvinnor”.
I rapporten berättar Leo som ser sig som queer och intergender om hur hen i fotbollen ser sina lagkamrater sträva efter att bli så ”tjejiga” som möjligt, i syfte att kompensera att idrotten som sådan är relativt maskulin.
”Den kultur som finns inom damfotbollen är att starkt upprätthålla en kvinnlighet. Fotbollen är inte en särskilt feminin sport, det är en hård kontaktsport som ger muskler på ställen som inte är fördelaktiga för en kvinna, till exempel stora lår, mindre bröst och så vidare. För att kunna uppväga detta är det viktigt att hela tiden ändå måla upp en bild av kvinnlighet. Som att spela matcher i smink, ha feminina kläder på sin fritid och prata om killar. Om du inte vill framhäva den femininiteten blir du väldigt ifrågasatt. Att inte vilja vara kvinnlig när du kommer ur fotbollskläderna anses väldigt konstigt.”
Men för andra kvinnor innebär det faktum att många sporter idealiserar vad som brukar beskrivas som maskulina egenskaper en slags frizon från ett påtvingat feminint ideal. Och idrotten kan också vara en plats som är tillåtande för icke-heterosexuella kvinnor – om flera personer i ett lag till exempel är öppna med sin sexuella läggning blir det enklare för andra att också vara det.
Bathini förklarar i studien att hennes sexuella läggning inte är någon stor sak för henne. Hon har inte berättat på klubben där hon tränar kampsport att hon är lesbisk bland annat just för att hon inte vill lägga för stort fokus på denna del av hennes identitet. Hon säger:
”Jag tycker inte det har varit intressant för min läggning är inte en så stor del av den jag är. Det är samma sak med min hudfärg, jag har aldrig gått till afrosvenskarnas förbund eller något sådant, jag känner att det inte är det jag vill fokusera på. Jag är mer intresserad av till exempel kampsport, musik och bara liksom vara.” Samtidigt förklarar hon att hon tycker det är ett problem att hon förväntas och antas vara heterosexuell.
