151 centimeter lång, smalt byggd och runt 40 år gammal. Ja, det vet inte bonden Oscar Larsson i Barum, Kiaby socken, nordost om Kristianstad i Skåne, när han gräver intill stranden till Oppmannasjön sommarhalvåret 1939.
Så skulle en sedvanligt elegant introduktion i Häger & Villius anda kunna ha låtit. Men ett skelett var det och av allt att döma så gammalt att det blev staten som fick ta emot fyndet. Ett sittande skelett, mycket välbehållet. I graven fanns också en mejsel eller nätsticka av ben, en pilspets av ben och flinta och fem flintspån, som kan ha varit knivar eller skrapor. Där fanns också vad som kan ha varit delar av tillverkning från flintredskap; alltså jakt-, fiske- och kanske strids- eller försvarsföremål.
Som så många andra skelett resulterar det hela i ett samlingsnummer, ett inventarienummer: Benpost 222358. SHM 22438.
I Historiska museets samlingar och magasin finns det mer än tjugo ton ben – från djur, människor och fiskar. Oscar Larsson visste inte att hans fynd, till skillnad från nästan alla andra benpipor i dessa gigantiska samlingar, skulle bli en nationell klenod som fortfarande är omdiskuterad.
När Oscar Larsson fann skelettet efter det som skulle komma att kallas Barumsfiskaren hade andra världskriget just börjat. Nationalstaten Sverige behövde sina historier och sin autonoma bekräftelse. Det nyss påbörjade bygget av Statens historiska museum fick ta en paus – men insamlandet av narrativ till Sveriges försvar pågick frenetiskt. Kulturarvet skulle kunna vara ett vapen. Vad kunde inte då vara bättre än ett skelett, så välbevarat, intakt och med sådana hedersbetygelser som redskap för jakt, fiske och kanske strid! Och framför allt – 9 000 år gammalt – det bästa och äldsta bevarade skelettet i Sverige! Nåja, i ett Sverige som det skulle ta över 3 000 generationer att konstruera.
Så ställdes mannen, fiskaren och jägaren ut i den första stora utställningen ”Tio tusen år i Sverige” 1942 på Historiska museet. En utställning som var en medveten gest och opposition mot vad som just hänt i Norge och Danmark. En utställning för att hävda Sveriges nationella oberoende. – mot nazismen. Tiotusen år kränker man inte hur som helst, menade riksantikvarien Sigurd Curman. Och i nästan tre decennier fick varenda unge på skolresa eller utflykt se Barumsfiskarens skelett i sin rekonstruerade grav.
Sedan dess har inventarienummer SHM 22438 haft en hedersposition i Historiska museets utställningar – som en tydlig bekräftelse på betydelsen av den gemensamma nationella berättelsen.
Fast med hederspositionen kom med tiden också tvivlet, kritiken, de forskande ögonen.
I augusti 1970 släpps nyheten att fiskaren inte är en man utan en kvinna. Det är professor Nils-Gustaf Gejvall som via osteologiska analyser bevisar att mannen varit inte bara kvinna utan också mor – till kanske mellan tio och tolv barn! Fiskarens bäckenben visar tydliga spår efter flera födslar. Ett radikalt könsbyte äger rum – från den stolta yrkesmannen Barumsfiskaren till den yrkeslösa Barumskvinnan. En man med yrke, för 9 000 år sedan, blir helt enkelt till kvinna.
Hur hon sedan kom att kallas Bäckaskogskvinnan är, så vitt jag kan se, helt obekant. Men man kan möjligen fundera över hur en benämning som hänsyftar till fyndplats och närmsta by, ”Barum”, plötsligt byts ut mot det närmaste stora godsets namn – Bäckaskog. Då handlar det om makt inte bara kring kön utan om äganderätt – kanske är det inte så konstigt att hembygdsföreningen i Barumstrakten krävt ett repatrierande av denna – kvinna?
Historien om Bäckaskogskvinnan, Barumskvinnan och Barumsfiskaren är inte en lapsus i kulturarvskonstruktionernas genealogi. Den handlar också om geopolitik, det vill säga vem som äger rätten till berättelserna. Var ska kulturarven förvaras, visas och på så sätt användas? För ett ålderdomligt nationellt syfte, eller för växande lokala och regionala identifikationer?
Fast historien är dessbättre inte slut. Det visar sig att det som så tvärsäkert definierades som spår i bäckenet efter födslar möjligen kan ha orsakats av ridskador. Så vår äldsta man, som sedan blev vår äldsta kvinna, kanske helt enkelt var en hen.
När Eva Ström lyriskt botaniserade bland skelett och föremål i Historiska museet, för nu ganska många år sedan, såg hon främst medmänniskor. Inte i första hand kön, makt och reflexer av oss själva – utan individers säregna möjliga berättelser. Bland benen.
Vi börjar bli vana vid att tolka historien och kulturarven som ett maktens och vinnarnas givna saga. Men vad gör vi själva med våra historier? Bäddar litet vackert för SD att peka på hur enkelt det en gång var, hur ensidigt kön och herravälde kunde te sig? En sak är helt säker: vi projicerar vår egen tid, vår egen värld, vår eget sätt att se på oss själva på historien. Känner vi igen oss?
