När Åsa Berntsson blev lärare på Idas skola fick eleverna inte ha långbyxor. Sedan dess har mycket förändrats, och hon tycker det är synd att den hemtekniska utbildningen inte finns kvar:
– Nu har de ju tagit bort värnplikten, men jag tycker att både den och en sådan här utbildning borde vara obligatorisk för alla. Det är inte helt fel att kunna.
Fröken Berntsson omnämns som den raraste lärarinnan av flera av de gamla eleverna. Man minns hennes vänliga ögon och hennes lugna sätt att vara på. När jag ringer och ber om en intervju tvekar hon inte en sekund. Jag får känslan av att hon ser fram emot mitt besök, och att tala om svunna tider.
När jag väl parkerat bilen i Bankeryd går jag ett varv runt huset innan jag hittar dörren, väl dold bakom ett vindskydd i form av en skjutdörr av glas. Åsa och Bo Berntsson, står det på en träskylt som hänger bredvid ringklockan. Åsa öppnar snart.
Hon var ung när hon började på Idas skola, blott 24 år, som nyutbildad sömnadslärare. Där blev hon sedan kvar till pensionen för elva år sedan. Såhär beskriver hon sitt första möte med skolan, i det tal som hon höll när Idas skola firade 100 år, 2003:
En lördagseftermiddag efter skolans slut tog jag tåget till Jönköping för att träffa Hilly Wedell, som då var rektor för Idas skola. Det var på darrande ben som jag sökte upp rektorsexpeditionen och fick under cirka en timmes tid svara på frågor och berätta om mig själv. Min tjänst tog sin början hösten 1961.
Något visst med skolan
I dag är Åsa 76 år. Hon bor tillsammans med sin make, Bo, i en villa i Bankeryd utanför Jönköping. De är båda uppvuxna i Växjö men yrkeslärare i sömnad fick Åsa lära sig att bli i Göteborg, på Nordenfeltska skolan. Till att börja med var det en kvällskurs för yrkesarbetande kvinnor som hon höll i.
– Det var lite tufft, lite jobbigt, eftersom Bosse arbetade dagtid. När han kom hem började min dag, berättar Åsa.
När nya Idas skola invigdes 1963 på Gröna gatan under pompa och ståt av kommunens honoratiores blev all undervisning samlad under ett tak. Utbudet av kurser blev större, vi lärare blev också fler. Man förstod att det var något visst med att både vara elev och att ha sin lärartjänst på Idas skola, där eleverna fick lära sig allt vad en blivande hemmafru behövde kunna på den tiden.
– Ja, hemtekniska var en sorts “frulinje” som man skulle gå innan man gifte sig, säger Åsa. Nu har de ju tagit bort värnplikten men jag tycker att både den och en sådan här utbildning borde vara obligatorisk för alla. Det är inte helt fel att kunna, det är synd att det försvunnit.
Aldrig ångrat sig
Åsa talar bestämt och tydligt, så som lärare ofta gör. Hon säger vad hon tycker men håller samtalet på en saklig nivå. Hon vill gärna ställa frågor tillbaka till mig också.
Åsa gick själv aldrig på någon hemteknisk utbildning men säger att hon nog hade behövt. Kakfatet hon ställer fram säger någonting annat. Kanelbullar, kärleksmums och en hård liten kaka som jag inte kan namnet på trängs prydligt på fatet och smakar lika bra som de ser ut.
Men jag frågar å andra sidan aldrig vem som bakat dem. Bosse, som hon kallar maken, häller upp kaffet och slår sig sedan ner med oss på den inglasade verandan. Han visar mig ett nummer av Jönköpings-Posten och pekar på en bild av en ung flicka, som visar sig vara parets barnbarn. Han berättar stolt om hur hon redan arbetat på tidningens sportredaktion en tid och nu ska utbilda sig till journalist.
– Ja och snart ska hon gå på studentbal så jag ska försöka sy en klänning åt henne, säger Åsa samtidigt som hon tar en bulle från fatet och visar åt mig att göra detsamma.
När kurserna på Idas skola blev fler lockades också fler, yngre, sökande till skolan och Åsa fick en dagtjänst. Hon bestämde tidigt att hon skulle bli lärare och hann arbeta som sådan i 40 år. Hon tror att lärarna har det betydligt tuffare i dag.
– Jag har aldrig ångrat mig. Jag har trivts jättebra och haft äran att undervisa intresserade elever. Men min dotter är lärare i dag och jag hör från henne att det är tufft.
Åsa Berntsson då och nu.
Sträng rektor
Åsa förespråkar ett införande av obligatorisk hushållsundervisning i skolan men tror inte att en frivillig sådan skulle kunna växa sig lika stor som husmodersutbildningen en gång var.
– Nej, en sådan här utbildning skulle inte kunna bli lika populär i dag, det tror jag inte. Ungdomar är för splittrade och har inte den ron som man hade då. I dag ska man ut och resa och hinna göra så mycket annat.
Flera av eleverna minns Åsa som en vänlig fröken, särskilt i jämförelse med några av de andra lärarna. Respekten för äldre var en annan förr och det gjorde att en del framstod som strängare, nästan skräckinjagande. Inte minst rektorn.
En kortväxt, vänlig, bestämd, rättvis och robust person. En mycket stark ledartyp vars ord var lag och aldrig ifrågasattes. Man kunde komma till skolan på måndagen och säga: Vad sjuk jag varit i helgen. Hilly Wedell svarade då: Vilken tur att du blev sjuk på en söndag.
– Vi hade en sträng rektor. Hon var rättvis och bra, men en dam med pondus. Långbyxor fick man till exempel inte ha i skolan förrän 1972, då Idas skola skulle tillhöra gymnasieskolan och fick Per Brahegymnasiet som huvudman, berättar Åsa.
Andra tider
Några långbyxor fick man absolut inte ha, varken elever eller lärare. Men så småningom började eleverna komma till skolan i långbyxor, och sen gick det inte att stoppa det nya modet. Jag minns att vi 1972 hade en sommarkurs på Eketångaskolan i Halmstad där vi diskuterade livligt om vi skulle låta eleverna sy långbyxor.
Att säga du till någon i skolan kom heller inte på tal förrän långt senare, inte ens kollegorna emellan.
– Där var Hilly sträng, säger Åsa och kan inte låta bli att dra på munnen vid minnet.
– Eleverna var också väldigt plikttrogna, skolk var det inte tal om, hävdar hon och jag minns vad mamma och Britt-Marie berättade för mig om hur de brukade ta bussen hem till Britt-Marie under skoltid – innan de blev skickade till rektorn.
Man var högst noga med tider och samma sorts disciplin finns inte kvar i skolan i dag, menar Åsa. Respekten började tyna bort någon gång under nittiotalet, tror hon.
– Undervisningen blev friare då. Vi fick helt andra lokaler. Skolan blev mer öppen med liv och rörelse. Ett plus var dock att man började samarbeta mer, lärare emellan.
Jag har med mig en bild, från en lektion i vävning från 1965. Jag lägger den på bordet framför Åsa och frågar om hon känner igen flickorna på bilden. Det gör hon, men hon har svårt att minnas deras namn. Hon pekar på en ljushårig tjej med hästsvans som sitter på golvet framför en av vävstolarna och håller i några trådar.
– Henne minns jag. Hon hade många bra åsikter och jag trodde att hon skulle bli något stort, kanske inom politiken. Men jag minns inte hennes namn.
Av Britt-Marie Hoffner, min mors väninna, får jag veta att den blonda flickan kan ha hetat Anne-Marie. En snabb koll på klasslistan och jag hittar en Anne-Marie Haglund, född 1950.
Nästa vecka: Vad blev det av Anne-Marie Haglund? Kanske känner du igen henne, fast under ett annat namn. Hon berättar själv nästa vecka.