Vi är jämngamla, Fadime Sahindal och jag. Hade varit, om inte… Vi träffades aldrig, men genom teverutan, i dokumentären som producerades tre månader innan din död, gjorde du ett outplånligt intryck. Det går knappt en dag utan att jag tänker på dig, också eftersom jag passerar din minnesplats under promenaden från tågstationen till mitt arbete. För att jag mött ungdomar som berättat om erfarenheter liknande dina, i min roll som vikarierande gymnasielärare och senare som projektledare på tjejjour. För att ditt mod var något alldeles särskilt. Din minnesplats var redan en värdig och vacker plats, men sedan i dag pryds den även med en bronsskulptur – ett träd med förgyllda äpplen och en spegel mitt på stammen, grenar som ringlar sig uppåt, bakåt och för tankarna till dina långa lockar. Ett hundratal personer, däribland vår nya jämställdhetsminister Maria Arnholm, samlades där i dag, för att inviga denna staty.

Ditt mod, din kärlek och förståelse var något alldeles särskilt. Du förlät dina föräldrar för våldet och förtrycket, menade att de inte visste bättre än så. Du önskade att någon från majoritetssamhället skulle tala med dem, att de skulle välkomnas in, kunna kliva ur sin marginaliserade position. Du läste till socionom för att du ville hjälpa andra i din situation. Med risk för ditt liv valde du att offentligt berätta om hoten mot dig, för att din kamp inte skulle vara förgäves. Jag tror att du hade kunnat uppnå i det närmaste vad som helst, om du fått leva. Inom socialt arbete och med social förändring, inom politiken om du hade velat. Vi träffades aldrig, men jag tänker ibland på vad du kunnat bli och hur det kunnat vara, om våra vägar korsats. Jag kan inte låta bli att fundera över det.

Jag har svårt att föreställa mig att du skulle ha anslutit dig till det återkommande kravet på en särskild brottsrubricering för ”hedersrelaterade brott”, och som fördes fram i ett av invigningstalen. Människor med utomeuropeisk bakgrund, särskilt svarta och muslimer, är redan diskriminerade inom rättssystemet. Skulle du hålla med dem som hävdar att det är ett mindre allvarligt brott när en vit man med villa i Vellinge hugger ihjäl sin före detta fru på öppen gata inför ögonen på deras små barn, efter åratal av terror och våld, än när du mördades av din pappa? Vart leder sådana uppfattningar oss? Jag ska inte upprepa de motförslag jag tror på, och nyss framfört på annat håll, för att förebygga att någon överhuvudtaget ska utsättas för det du utsattes för, för skydd från fortsatt våld.

Det enda ytterligare jag vill säga om vägen framåt i dag är att ett strängare straff för brott med ”hedersmotiv” knappast hade skyddat dig eller någon annan i din situation. Som jag tolkat dig var det inte heller en väg du skulle pläderat för. Lika lite som det skulle lösa några problem att skapa en särskild brottrubricering för skadegörelse och stenkastning som sker just i förorten: ”Det brinner i förorten! – Ja, ja, det är bara deras förortskultur som vi måste ta i med hårdhandskarna mot. Vräk fler barnfamiljer! Rasprofilera mera!”

Att först se de egna illegitima privilegierna och samspelet mellan flera dimensioner av ojämlikhet omkring oss. Att därefter agera utifrån vad vi vet minskar våld och förtryck – med allas mänskliga rättigheter högst upp på dagordningen – det är vägen. ”Tack för ditt mod” tänker jag när jag lägger ner min ros på din grav. Må din kamp bära mer frukt än vi sett hittills, sedan du rycktes bort från oss.