"En av de absolut viktigaste sakerna feminismen gjort för mig är att jag äntligen kunnat släppa den skuld jag burit på större delen av mitt liv och lägga den utanför mig själv." skriver Maria Engelwinge i en skarp tillbakablick där hon gör upp med sitt förhållande till patriarkatet.
Tack feminismen för att du äntligen kom in i mitt liv och la skulden där den hör hemma
Nu har jag kallat mig feminist så pass länge att jag kan jämföra mitt liv efter med det före. En av anledningarna till att jag inte ville kalla mig feminist, trots att jag varit intresserad av den här typen av samhällsfrågor sen tonåren (alltså i ca 30 år) berodde på att jag var orolig för att män skulle börja avsky mig. Så pass drillad var jag i att mäns bekräftelse är bland det viktigaste som finns. Nuförtiden har jag inte det utseendet längre att jag kan få bekräftelse för att jag är snygg, sexig och behaglig att vila blicken på. Då fick jag istället försöka kompensera med min intelligens, mitt logiska rationella tänkande och min verbala förmåga för sånt blir män imponerade av. Så länge man håller med dem vill säga.
Jag tyckte att det kändes riktigt obehagligt att de män jag har någon form av relation med skulle ändra uppfattning om mig. Att jag i deras ögon skulle gå från att vara den där smarta, roliga vältaliga och kloka tjejen till en galen, bitter rabiat livsförnekande radikalfeminist.
Att jag skulle sjunka i deras ögon. Att de skulle vända mig ryggen och tänka: vad fan är det som har HÄNT med Maria? Hon som brukade vara en sån kul tjej. En sån som man kunde skämta om kvinnor med, som hade självdistans och kunde skratta åt sig själv. Hon måste ha fått en knäpp helt enkelt. Blivit galen. Så synd på en sån trevlig och feminin kvinna.
Men ju mer jag läste och satte mig in i ämnet och ju mer jag funderade och reflekterade över mitt eget liv och andra kvinnors liv, desto mer fel kändes det att inte fullt ut stå för mina åsikter. Att inte stå för hur patriarkatet har påverkat mig som människa och kvinna. Att försöka dölja min ilska över ett helt liv i partiarkalt förtryck för att män inte skulle bli arga på mig, fnysa åt mig och ta mig på mindre allvar. Jag insåg att vad jag faktiskt gjorde var att falla på knä och kyssa patriarkatets fötter. Att jag lät männen komma undan, och komma undan lindrigt och smärtfritt dessutom, med det förtyck de utsatt mig för. Då bestämde jag mig. Patriarkatet och alla män som följer dess ledband kunde kyssa mig i arslet. Och när jag väl bestämt mig fanns det ingen återvändo. För första gången i mitt 45-åriga liv tillät jag mig att känna hela vidden av min sorg, min ilska, min besvikelse och frustration över att blivit behandlad som en andra klassens medborgare sedan den dagen jag föddes. Över att ständigt ha blivit betraktad som Den Andra, den annorlunda, den som faller utanför normen och behöver korrigeras innan hon kan ses som en fullvärdig människa – enbart i min egenskap av kvinna.
Det finns ingen terapi, ingen självrannsakan, ingen diet, inga make-uptips och ingen man som nånsin kunnat ge mig vad feminismen gett mig.
En av de absolut viktigaste sakerna feminismen gjort för mig är att jag äntligen kunnat släppa den skuld jag burit på större delen av mitt liv och lägga den utanför mig själv. Skulden över att jag tillät mig bli slagen och våldtagen. Skulden över att jag provocerade män att kalla mig hora, fitta och slampa. Skulden över att jag provocerade fram deras aggressioner, deras kåthet och deras förakt. Men också skulden över att jag inte dög. Skulden över att hur många dieter jag än genomgick, hur många högskolepoäng jag än tog, hur mycket jag än slet för att få livet som ensamstående heltidsarbetande mamma att gå ihop och hur mycket jag än försökte anpassa mig så hade jag ändå inte gjort tillräckligt. Jag hade aldrig gjort tillräckligt för att få den där förtvivlat efterlängtade bekräftelsen på att jag var en fullvärdig hel människa som inte behövde rättas till mer. Den bekräftelsen kom aldrig. Och jag tolkade det som att jag inte var värd den. Om jag bara hade gjort mer. Om jag bara hade kämpat lite hårdare. Om jag bara hade betett mig annorlunda. Sett annorlunda ut. Varit en annan människa. OM JAG BARA. Och detta fick mig att vilja ta livet av mig. Jag var inte värd att få leva helt enkelt.
Behöver jag säga att jag hatar patriarkatet hett och innerligt? Och att jag älskar feminismen lika hett och innerligt? Jag är 45 år och det tog mig 44 av de åren att komma till insikten att det aldrig varit något fel på mig. Det har ALDRIG varit något fel på mig. De orden är så stora att jag bara tittar på dem på skärmen och förundras.
Jag överväldigas av insikten och andas in min frihet djupt och klart. All terapi jag gått i för att korrigera mig själv och som inte hjälpte – det var inte mitt fel. Alla sexuella anspelningar jag fått sedan jag var en liten flicka – det var inte mitt fel. Allt våld jag utsatts för av män i relationer, på krogen, på bussen, i den mörka gränden, i den soliga sommarträdgården – det var inte mitt fel. Alla gånger en kuk tvingats in i mig mot min vilja – det var inte mitt fel. Alla gånger jag försökt berätta om vad jag blivit utsatt för och ingen lyssnat, ingen tagit mig på allvar – det var inte mitt fel. Alla gånger jag givits skulden för att män utnyttjat sin makt till att få rätt till min kropp, mina känslor och mina tankar – det var inte mitt fel. Alla gånger jag velat dö för att jag trodde att det var mitt fel – det var inte heller mitt fel.
Tack för att du lyssnade. Tack älskade feminister för att ni finns och tack feminismen för att du äntligen kom in i mitt liv och la skulden där den hör hemma.
Fotnot: Texten är tidigare publicerad på Maria Engelwinges blogg.
