Ordet kristall väcker associationer till något sprött, ömtåligt, skimrande. Natten kan visa oss himlen som en mörkblå sammetsmantel, beströdd med stjärnljus. Nazisterna fogade samman två ord av skönhet till något – fasaväckande, omänskligt, vämjeligt.

Det som gnistrade i skenet av gatlyktor och stjärnor på Nazi-Tysklands trottoarer natten mellan den 9 och den 10 november 1938 var inte kristaller, det var skärvor av sönderslaget glas, vassa skärvor som skar djupa revor i Europas mänsklighet.

Över 1 400 synagogor och bönehus brändes ner. Brandkåren hade order att inte ingripa. Tusentals judar tvingades se sina hem slås sönder av de nazistiska råskinnen. Tusentals butiker ägda av judar fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Många misshandlades, omkring 400 mördades. 30 000 skickades till koncentrationslägren. Man beräknar att pogromen 9-10 november kostade 1 500 människoliv, de mördade, de som i förtvivlan tog sina liv och de som dog i lägren under den närmast följande tiden.

För att riktig demonstrera sin övermakt och arrogans tvingade regimen judarna inte bara att städa upp förödelsen på gatorna utan även att betala ett gigantiskt skadestånd.

Jag heter Katarina Katz. Jag är jude, jag talar för föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred och jag är också medlem i Judiska Församlingen i Göteborg. Jag minns inte när det var som jag först hörde talas om just Kristallnatten, men jag minns att jag, 8-9 år gammal, såg tv-intervjuer som visade att barn och ungdomar i Sverige inte visste vem Hitler var och inte kände till nazismen. Jag var förfärad. Om de inte visste, om det glömdes bort, då kunde det hända igen! Och det som drabbat Europas judar fick aldrig hända igen, inte någonsin, inte någon.

När jag blev äldre och klokare – 11-12 år eller så – kunde jag koppla samman det där ”inte någonsin, inte någon” inte bara med Förintelsen utan också med ett universalistiskt, humanistiskt judiskt tankearv. Ett arv som utvecklats under århundraden av förföljelser och diskriminering. Högt bland min barndoms hjältar stod Martin Luther King och Nelson Mandela. Men jag visste också att vid Kings sida stod judiska medborgarrättsaktivister som Andrew Goodman och Michael Schwerner, mördade av det rasistiska Ku Klux Klan i den amerikanska Södern. För ANC kämpade judiska apartheid-motståndare som Ruth First och Albie Sachs, den ena mördad, den andra lemlästad av apartheidregimen.

Goodman, Schwerner, First, Sachs andra judar har vågat sina liv för att bekämpa en uppdelning av människor i mer och mindre värda. Så som Hitlers nazister delade in, så som nazister, rasister, främlingsfientliga och homofober delar in även idag. Hitlerregimen ville utplåna judar, romer, funktionshindrade, homosexuella, politiska motståndare till nazismen och den organiserade arbetarrörelsen. Att hedra deras minne innebär att kämpa för alla människors lika värde, mot segregation och diskriminering, mot alla system som ger människor olika rättigheter beroende på etnicitet, kön, religion eller sexuell läggning.

Pogromen den 9 november var förberedd sedan länge men nazisterna valde att släppa loss den med ett attentat som förevändning, ett attentat mot en uppsatt nazist utfört av en ung judisk man, desperat över de förföljelser som drabbat hans familj. Detta är rasismens logik, den som sprids av dagens främlingsfientliga krafter, som får eko i bloggar och vid fikaborden. När en blond och blåögd norrman mördar människor, då är det en blond och blåögd norrman som mördar. Om en jude, en rom, en muslim, en invandrare begår ett brott, då är det judarna, romerna, muslimerna, invandrarna som ges skulden. När en azerisk man anklagades för mord i Moskva härom veckan, attackerade den nationalistiska mobben alla kaukasier och centralasiater, utan att hindras av den ryska polisen som inte heller hindrat de bestialiska övergrepp som begås mot homosexuella.

Hitler är död, men nazistiska rörelser lever i Europa i dag, som mördarna i grekiska Gyllene Gryning, som det ungerska Jobbik som attackerar romska byar och hetsar mot judar, som Front National i Frankrike.

Men det är inte bara de partier som allmänt betraktas som främlingsfientliga som bedriver en rasistisk och/eller främlingsfientlig politik, Francois Hollande fortsätter Sarkozys politik att utvisa romska EU-medborgare, Storbritanniens konservative inrikesminister, Theresa May, talar om ”hälsoturister” som vill snylta på den brittiska sjukvården och säger att hon vill skapa en ”fientlig omgivning” för människor som saknar tillstånd att vistas i landet. I Norge har Fremskrittspartiet klivit in i regeringen. Partiledaren Siv Jensen talar om “smygislamisering” och har krävt deportation av rumänska romer. I Fremskrittspartiets program talas inte bara om att begränsa invandringen utan även om att arbetskraftsinvandring i största möjliga utsträckning skall begränsas till EES-länderna. Vidare att de som fått asyl ”måste resa hem när förhållanden i hemlandet ändras”.

Inga reservationer för hur länge man varit i Norge, barn födda i Norge eller ens norskt medborgarskap. Föreställ er som ett tankeexperiment att regeln hade varit i kraft i Sverige under 1900-talet. Baltflyktingarna från 1940-talet och Ungernflyktingarna från 1956 skulle utvisats när Sovjetsystemet kollapsade, flyktingarna från Chile-kuppen 1973, skulle tvingats återvända efter grundlagsförändringarna 2004.

Om Fremskrittspartiet fått råda på den tiden skulle väl mina farföräldrar som flydde undan tsarväldets pogromer satts på en båt över Östersjön 1917. Enligt dess principer borde väl min mamma som kom till Sverige som 6-åring 1933 tvingats tillbaka till Tyskland 1945 – i sällskap med till exempel Georg Riedel, Rudolf Meidner, Nelly Sachs, Joakim Israel och Herta Fischer. De tillhörde det fåtal som lyckades fly från Nazi-Tyskland. De flesta som försökte mötte stängda gränser och protester mot ”judeimport”. Det skarpkantade glassplittret från den 9 november 1938 var inte nog för att skära hål i omvärldens likgiltighet och antisemitism. Vi minns lysande undantag, människor som gömde förföljda, de danskar som räddade nästan alla sina judiska landsmän 1943, lysande men alltför få. I dag ser vi tusentals människor gå under i mardrömslika ökenvandringar eller drunkna i Medelhavet när de försöker komma in i den ogästvänliga ”Fästning Europa”.

Den tyske diktaren Bertholt Brecht, tvingad i exil av nazi-regimen skrev om de onda tider han levde i:

Rättframt tal har blivit dårskap, slät panna ett tecken

på sinnets hårdhet. Om någon skrattar

så visar det att han inte har hört

den skrämmande nyheten

Vad är det för tider säg

när ett samtal om träd nästan är ett brott

därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!

Vilka ogärningar göms bakom vår tystnad? Vilken hårdhet mot de utsatta och förföljda behövs för att våra pannor skall vara släta?

Brecht skrev också om de förhållanden som låtit nazismen komma till makten, 30-talets stora depression som slungade ut miljoner i arbetslöshet, och desperation, ett samhälle av de mångas nöd och fåtalets överflöd. I ett samhälle där de sociala klyftorna växer, där människor ser sin trygghet urholkas men inte någon väg att påverka, där finns en jordmån för de mörka krafter som vill peka neråt i stället för uppåt, som pekar ut syndabockar bland andra maktlösa, romer, muslimer, judar, invandrare. Gyllene Gryning fick sju procent av rösterna i Grekland när Europa kunde rädda de banker som givit ansvarslösa lån men inte de arbetslösa, lågavlönade och pensionärer som får betala skulderna.

Även i Sverige har vi ju nu ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Sverigedemokraterna försöker tvätta bort spåren av sina nynazistiska och antisemitiska rötter. Som ytterligare ett slagträ mot muslimer försöker Sverigedemokraterna till och med framställa sig som försvarare av Sveriges judar. Det har de inte lyckats med. Vi känner igen Sverigedemokraternas retorik. Vi har hört den förut. Skånepolisen upprättar register över romska småbarn. Vi har sett etniska register förut.

Det sämsta vi som tillhör grupper utsatta för främlingsfientlighet och hatbrott kan göra är att låta oss ställas mot varandra. En försvarsmur mot nya Kristallnätter bygger vi av solidaritet, solidaritet med de som tvingas fly till vårt land, solidaritet med dem som diskrimineras och trakasseras, solidaritet med dem som är socialt och ekonomiskt utsatta och söker alternativ till sin maktlöshet. En solidaritet som inte får vara skör och bräcklig som glasrutorna den 9 november 1938.