Annika von Hausswolffs konst undersöker inte sällan vad ursprunglighet och autenticitet kan vara. Positioner och (makt-)relationer utforskas av von Hausswolff, som gestaltade 1990-talets strider om genuspositioneringar och kvinnlig underordning och situering som ingen annan, varken teoretiker eller konstnär. Den berömda bildserien ”Tillbaka till naturen” kommunicerar såväl med feministisk teoribildning som med nordisk naturromantisk tradition à la Zorn eller till och med den kitschige John Bauers sagolika skönhetsideal i och med den suggestiva och fantasieggande estetiken. Men bildspråket i ”Tillbaka till naturen” är mer koncist och komprimerat än svulstigt, vilket kan hända att de många gånger brutala motiven kräver.

Jean-Jacques Rousseaus berömda sentens, ”Tillbaka till naturen”, yttrades aldrig av filosofen själv. Rousseaus strävade inte efter en återgång till naturtillståndet. Den framtid som var hans vision handlade om ett uppgraderande av andra än de rationalistiska idealen i samhället. Ett samhälle där kvinnorna inte hade någon plats, eftersom de, enligt Rousseau, inte var förnuftiga på samma sätt som män, utan endast besatt ett ”praktiskt förnuft”, inriktat på privata och partikulära intressen. Kvinnorna kunde vara ett hjälpmedel för männen, som däremot hade förmågan att uppfatta universella sanningar om mänskligheten och världen.

I Destabilia, som hade vernissage på Värmlands Museum lördagen den 1 juni finns den mångbottnade teoretiska visionen och de estetiserade groteskerierna kvar, men ytterligare företeelser tillkommit. Ruiner av skolor och nattklubbar skapar den konkreta bakgrunden till andra mänskliga restprodukter som ligger där och glimmar och glittrar så groteskt att det nästan sväller över i fotona av gyllene artefakter, placerade som dyrbara och åtråvärda museiföremål på klassisk röd sammet. Formationerna som ligger där, tandguldet, fortfarande formad efter den mun den har konstruerats för, för tankarna till små stenåldersskulpturer eller uråldriga smycken, inte minst på det sätt som de förevisas. Som artefakter, dyrgripar på ett historiskt museum.

Del av en kropp

Tanken svindlar; var har dessa tänder varit senast? I en död människas mun? Vem har i så fall dragit ut dem? Eller har de legat kvar bland andra kroppsrester efter förmultning eller kremering? Smälter guldtänder vid kremering, egentligen? Vill jag veta svaret på den frågan? Eller är det en levande person som själv har tvingats dra ut dem? För att sälja dem på grund av ekonomisk nöd? Hos någon baklucketandläkare kanske, om det finns sådana? Som reser land och rike runt och med smutsiga redskap drar ut tänder på dem som inte har råd med tandvård och som måste börja sälja sina ägo- och kroppsdelar för att överleva. Fantasin virvlar iväg med betraktaren och jag upptäcker att jag för tungan över mina egna tänder.

Annika von Hausswolff kallar, som själv sedan länge har en glimmande guldtand i sin övre tandrad, kallar dem inte för kropp:

– Men tänderna har varit en del av en kropp. Insikten om att tandguld, fortfarande i formen av tänder, är en handelsvara, inte bara på de stora börserna utan bland privatpersoner gav mig motsägelsefulla känslor. Att de dyker upp på Tradera fascinerade för att det är så simpelt som det kan bli.

Destabilia visualiserar åter de von Hausswolffska typiska temana, som kroppar i förfall, kroppar som slagfält, med Barbara Krugers bevingade ord med dessa tänder. Maktanalysen blir påträngande, omöjlig att värja sig emot, blir övermäktig. Det förskräcker och äcklar men är sofistikerat formulerat med estetiska metoder som gör den mer komplicerad och mångfacetterad.

– Jag har behållit tänderna men kanske tvingas jag sälja dem vidare en dag. Att på det sättet bidra till kommodifikationen av tänderna är inte okomplicerat.

Nej, von Hausswolff är inte ute efter att göra det enkelt, varken för sig själv eller sin publik. Inte heller i Destabilia är det som serveras något som kan reduceras till bildkommentarer av köns- eller annan maktordningsteorier. Den version av verkligheten som möter betraktaren i Destabilia är barock, både i bemärkelsen svulstig/överdådig och i betydelsen bisarr. Om en definition av konst hade varit att den inte går att formulera i ord så hade denna utställning, trots att alla tydligt kan se vad som skildras, möjligen kunnat illustrera densamma. Tydligt är dock att ett av von Hausswolffs syften är just att destabilisera betraktaren:

– Jag fotograferar för att jag inte tror på verkligheten, säger hon i en av sina genomtänkta sammanfattningar.

Avantgardistisk konst kännetecknas ofta av en ilska i uttrycket, av att förmå formulera samtida företeelser med ett slags framtidens perspektiv och bildspråk. Den sortens progressivitet finns i allt Annika von Hausswolff tar sig för som konstnär, om det så resulterar i fotografi eller i texter på tsnoK.

Stora möjligheter

Von Hausswolff har sedan debuten varit en av svenskt konstlivs få fullfjädrade feministiska konstnärer, med ett självklart grepp om genusteori som flyhänt översätts till mångbottnade bilder, vilka dessutom kan tolkas även genom andra teoretiska raster eller ingen överbyggnad alls.

För eventuella kringresande kulturturister, som jag gärna vill tro ger sig ut i Sverige i sommar, har Värmlands Museum, med nyrekryterade curatorn Jörgen Svensson skapat ett obligatoriskt resmål den här sommaren. Förhoppningsvis fortsätter museet att kontra (eller komplettera om en så vill) sin granne med liknande satsningar som denna periods fokus på fotografi. Tvärs över gatan ligger det nya Lerinmuseet, i det legendariska danspalatset Sandgrund. Att Sandgrund blev en plats för samtidskonst är förvisso fantastiskt, men tyvärr är verksamheten helt centrerad kring ett konstnärskap, med inslag av annat.

En intressant konstnär och curator som Jörgen Svensson, som själv bland annat har bjudit in två amerikanska poliser som fick patrullera i Skoghall och möta allt ifrån skolungdomar till Skoghallspoliser, har förmågan att göra Värmlands Museum till en viktig och aktuell plats för samtidskonst, vilket Värmland behöver efter att Alma Löv sorgligt nog tvingades lägga ner.

Kanske kan vi hoppas på en Alma Löv-retrospektiv med bilder från verksamheten på Värmlands Museum till nästa sommar? Men redan i år kan den som vill kolla in fascinerande bilder av en sann intellektuell som på estetiskt nyskapande sätt uttrycker såväl samtiden som historien och framtiden i bilder som inte behöver några ord för att uppskattas.

Annika von Hausswolff och Jörgen Svensson på Värmlands museum.