Fredagen den 26 april fick Nadesjda Tolokonnikova från den ryska aktionsgruppen Pussy Riot nej på sin begäran om villkorlig frigivning ur ryskt fångläger. Skälet till det var att hon hade trotsat fängelsets regler, underlåtit att erkänna skuld, och inte visat någon som helst ånger. Här följer Nadesjda Tolokonnikova tal till rätten och omvärlden – introducerat av Kristina Hultman.
Fredagen den 26 april fick Nadesjda Tolokonnikova från den ryska aktionsgruppen Pussy Riot nej på sin begäran om villkorlig frigivning ur ryskt fångläger. Beslutet togs av en lokal domare i den lilla staden Zubova Polyana i delrepubliken Mordvinien där hon hålls fången i tvångsarbete sedan i oktober förra året. Just den där fredagen hade Tolokonnikova avtjänat över hälften av sitt tvååriga fängelsestraff vilket gav henne rätt att få frågan om villkorlig frigivning prövad.
Ingenstans i Ryssland lär det finnas det så många arbetsläger som just här vid mellersta Volga sägs det. Yrken som lägervakt och rättskipare har gått i arv i generationer.
Nu är det rätt så ovanligt, också i Ryssland, att fångars rätt till frigivning efter halva strafftiden ifrågasätts med argument som att de läser filosofi. Hegel, den ryske filosofen Berdjajev eller marxisten Slavoj Zizek är några favoriter. Men så skedde här i Mordvinien. Försvarsadvokat Irina Khurovna hade tagit reda på att straffkoloni nummer 14 där Tolokonnikova sitter har en särskild pedagogisk avdelning för att uppmuntra internerna att läsa böcker. Det står också i det nationella regelverket för fångvård att läsning är bra. Så vad var problemet? Vad var det den intagna hade läst? Begagnade hon sig inte av bibliotekets resurser? Inget av detta ville biblioteksbiträdet från lägret svara på när hon förhördes av försvaret.
Ett ytterligare argument för bristande anpassningsförmåga var att den numera världsberömda fången, numera feministikon mot sin vilja, inte verkar vilja göra bruk av sitt i mångas tycke anslående utseende. För jo. Nadesjda Tolokonnikova är vacker. Hon pryder t-shirts på smårevolutionärer numera på samma sätt som Che Guevara.
Saken är den att fången erbjöds att delta i den årliga tävling mellan ryska straffkolonier som går under titeln ”Fröken förtjusande”. Jo, det är sant. Det ordnas skönhetstävlingar i den ryska fängelsevärlden. En omvänd, återanpassad Pussy Riotmedlem, tänker jag mig, skulle ha varit en sådan triumf för personalen och de intagna på kvinnoläger nr. 14. Nu snuvades de på den möjligheten av en samarbetsovillig intern som inte alls tänkte ställa upp som skönhetskandidat.
Att fången inte hade erkänt sin skuld var ytterligare ett skäl till att neka henne frigivning. Ändå måste 26 april ha varit en stor dag för domaren i Zubova Polyana. Hon gjorde nog sitt bästa när det gäller att visa mordvinisk rättskipning från sin bästa sida. I alla fall i början. Lägerdespoti är ju en sak. Domaretik en annan. Ett tecken på god vilja när det gäller transparens (en nyhet i Ryssland) var att hela spektaklet faktiskt filmades. Prydligt klädda poliser och uppiffade vaktmästare ställde också ut stolar åt reportrarna. Så beter man sig inte i Moskva, kommenterade Nadesjda Tolokonnikovas luttrade stödtrupper i sociala medier efteråt.
En grupp på låt säga ett dussin solidariska hade rest hit från huvudstaden. I rättssalen fanns fångens arga men också mycket stolta pappa, Andrej Tolokonnikov, journalisten Masha Gessen som skriver en bok om Pussy Riot, Tolikonnikovas vessleliknande man Piotr Verzilov förstås, men också radikala ortodoxa från oppositionsrörelsen, konstnärer, fotografer, filmare och en dataprogrammerare från Sibirien. En brokig skara förberedd till tänderna. En transperson med det poetiska namnet Grey Violet i långt hår och hög hatt var liksom pricken över i. Hens närvaro påminner oss dessutom om att Pussy Riots feminism i allra högsta grad inkluderar hbt-rättigheter.
En av försvarsadvokaterna skämtade efteråt, skriver Masha Gessen på nätet, att till en början kändes det som att vara med i ett domstolsprogram på teve. Lugnet bestod fram till den kritiska punkt då domaren insåg att hon skulle förlora ansiktet av pressen från försvaret. Oredan som nu bröt ut var fullt i klass med de scener från 30-talet som ryska författare skildrar så suveränt. Möjligen med den lilla skillnaden att inga huvuden längre rullar i Mordvinien.
Det som upprört domaren var att försvaret smulade sönder påståendet om Tolokonnikovas bristande samarbetsvillighet. Eller att man faktiskt inte får – så säger den ryska författningsdomstolen – anföra den straffades underlåtenhet att erkänna skuld som argument för att avslå en begäran om villkorlig frigivning. Nu ville de två försvarsadvokaterna åberopa intervjuer med frigivna interner för att ge en rättvis bild av livet i lägret. Enskilda tidigare straffade kvinnors bild av lägerlivet skulle nå ut via de uppställda tevekamerorna, höras ända bort till Kreml, ända ut i världen, vilket naturligtvis var en omöjlighet.
Den hårt trängda domaren beslöt att ajournera och deklarerade tio minuters paus. Ringde hon till högre ort? Alla församlade som satt kvar i rättssalen spekulerade. En del trodde nog att det hela gick rätt till. När Lydia Jakovjeva väl kom tillbaka lät hon meddela att förhandlingen var slut och beslutet taget. Nadesja Tolokonnikova ägde inte rätt att bli villkorligt frigiven. Skälet till det var att hon hade trotsat fängelsets regler, underlåtit att erkänna skuld, och inte visat någon som helst ånger.
Mitt i den förvirring som nu utbröt ropade fångens man åt henne att börja läsa ur det handskrivna manus som hon hade förberett. ”Gör det nu”, lär han ha sagt. ”Du kan börja när som helst.”
Varvid fången hade vänt sig bort från sin man, tittat på domaren, innan hon visades ut.
Kvar på bordet i rättssalen låg ett uttalande på fem sidor. Ett uttalande som, om det hade fått läsas upp, skulle ha innehållit följande ord om att vara feminist, om det ryska samhället och det ryska straffsystemet:
Har den dömde slagit in på vägen mot återanpassning? Det är den fråga som rätten ska ta ställning till när en fånge lämnar in en begäran om att bli satt på fri fot. Idag skulle jag vilja att vi också beaktade följande fråga: Vari består denna väg mot återanpassning?
Sedan följde ett långt resonemang som förtjänar att återges i dess helhet.
Jag är fullständigt övertygad om att den rätta vägen består i att vara ärlig mot andra och mot sig själv. Jag har valt den vägen och kommer inte att lämna den, var ödet än för mig.
Jag insisterade på att gå den vägen när jag befann mig i frihet och vek inte av från den under tiden i häkte i Moskva. Det finns ingenting som kan få mig att svika principen om ärlighet, inte ens mordivinska läger, dit myndigheterna ända sedan Sovjettiden älskat att förvisa sina politiska fångar.
Jag har därför inte erkänt, och kommer inte erkänna, den skuld som tillskrivits mig genom domen i stadsdelsdomstolen i Chamnoviki [i centrala Moskva, min anm.]. En lagvidrig dom som slogs fast med hjälp av ett oräkneligt antal rättsliga kränkningar. Jag har just överklagat domen till högsta instans. Genom att försöka tvinga mig att erkänna skuld som villkor för frigivning, försöker rättssystemet pressa mig till att tala mot mig själv, alltså ljuga. Är förmågan att ljuga ett tecken på att människan slagit in på återanpassningens väg?
Det står i domen att jag är feminist och därför måste känna hat mot religionen. Ja, efter ett år och två månader i fängelse är jag fortfarande feminist och jag är fortfarande motståndare till de som står i spetsen för vår stat, men då som nu finns det inget hat i mig. De dussintals kvinnliga fångar som jag går i ortodoxa kyrkan tillsammans med i straffkoloni nummer 14 kan inte heller se detta hat.
Vad annat gör jag på kolonin? Jag arbetar. Strax efter min ankomst satte de mig bakom en symaskin och nu är jag sömmerska. En del tror att det är enkelt att genomföra konstnärliga, politiska aktioner, att det är en syssla som inte kräver någon eftertanke eller några förberedelser. Efter många års erfarenhet av aktionism kan jag säga att det är arbetsamt, ofta utmattande, att tänka igenom den konstnärliga slutprodukten och genomföra en aktion. Jag vet alltså hur man arbetar och tycker om det. Jag står inte främmande för den protestantiska arbetsetiken. Fysiskt finner jag det inte heller tungt att arbeta som sömmerska. Och det är vad jag är just nu. Jag gör allt vad som krävs av mig. Samtidigt slutar jag inte tänka bara för att jag sitter där vid min symaskin, bland annat tankar om vägen till återanpassning, och jag ställer mig då ett antal frågor. Till exempel: Varför kan fångar inte själva få välja vilken typ av socialt värdefullt arbete de vill utföra medan de avtjänar sitt straff? Något som motsvarar deras utbildning och intressen? Jag har erfarenhet av undervisning vid Moskvauniversitetets filosofiska fakultet. Jag skulle gladeligen sätta ihop utbildningsprogram och föreläsningar med hjälp av lägerbibliotekets böcker och de böcker som man skickar mig. Vad mer, jag skulle gärna göra detta arbete under mer än de stipulerade åtta timmar om dagen som den ryska federationens arbetsrättsliga lagstiftning föreskriver. Jag skulle göra detta under all den tid som jag får över efter de aktiviteter som åläggs mig. I stället sitter jag och syr uniformsbyxor, vilket också är nyttigt så klart, men i det arbetet är jag självklart inte lika produktiv som jag skulle kunna vara om jag fick genomföra utbildningsprogram.
Soltjenitzyn beskriver i sin roman Cancerkliniken hur en spionerande vakt i fånglägret hindrar en fånge att lära en annan fånge latin. Tyvärr har den allmänna attityden till utbildning inte förändrats mycket sedan dess.
Jag fantiserar ofta: Tänk om fängelsesystemet gjorde utbildning, träning och rehabilitering av fångar till första prioritet i stället för tillverkning av uniformsbyxor i enlighet med produktionskvoter. Fostran, bildning och försök att rehabilitera den intagne, vilket är det som lagen egentligen kräver.
Då skulle man inte behöva sy 16 timmar i en verkstad, producera till 150 procent, för att komma ifråga för villkorligt frigivning. I stället skulle man få gå kurser, bredda synfältet, öka sina kunskaper om världen, få en allmän humanistisk utbildning som utvecklar förmågan att rätt bedöma verkligheten av idag. Jag skulle väldigt gärna vilja se en sådan situation i vår straffkoloni.
Varför inte starta kurser i modern konst i straffkolonin? Tänk om arbete inte längre var en skyldighet, utan en aktivitet som var andlig och nyttig i poetisk mening. Tänk om de organisatoriska begränsningarna och det gamla systemets tröghet kunde överbryggas, om man kunde inympa värden som individualitet på arbetsplatsen…
Straffanstalterna är landets ansikte utåt, och om vi bara lyckades ta oss förbi gamla, konservativa, allt för grova och enkelspåriga kategorier i läger och fängelser, skulle vi kunna skapa tillväxt över hela Ryssland. Intelligent, högteknologisk tillverkningsindustri, det som vi alla så gärna skulle vilja se, skulle hjälpa oss alla att ta oss ur den fälla som beroendet av naturresurserna utgör.
Så skulle vårt eget Silicon Valley kunna uppstå i Ryssland, en tillflyktsort för risktagande och talangfulla människor. Allt detta skulle vara möjligt, om bara den paniska skräck som upplevs på den statliga nivån i Ryssland inför det kreativa och experimenterande elementet hos människan, kunde ge vika för en lyhörd och respektfylld attityd till mänsklig skaparkraft och kritisk potential.
Tolerans inför det annorlunda och respekt för mångfald är det som skapar förutsättningar för medborgarna att utveckla sina inneboende talanger, så att de kan komma till nytta på ett produktivt sätt (även när dessa medborgare sitter dömda för brott).
Hårdför konservatism och stelbenta juridiska, straffrättsliga och andra statliga system, så som krav på registrering (av bostadsort) och förbud mot homosexuell propaganda leder till stagnation och begåvningsflykt.
Dessutom är jag övertygad om att den meningslösa reaktion som vi nu tvingas genomleva bara är tillfällig. Den har sin slutpunkt, sin död, och den döden är nära förestående. Jag är också säker på att vi alla – inklusive ”fångarna från Bolotnaja” [samlingsnamn för de politiska fångarna från en av de större razziorna i Moskva i samband med protesterna mot Putin förra året], min modiga kamrat i striden, Maria Aljochina, Alexei Navalny och alla, alla andra – har styrkan, engagemanget och uthålligheten att överleva reaktionen och komma ut som segrare.
Jag är genuint tacksam över alla de människor som jag har fått träffa under mitt liv bakom taggtrådsstängsel. Tack vare några av dem kommer jag aldrig kalla tiden i fängelse för bortkastad. Under mina ett år och två månader i fängelse har jag inte hamnat i en enda konflikt, vare sig i häktet eller i kolonin. Inte en enda. Enligt min mening är det bevis nog för att jag inte utgör ett säkerhetshot för något samhälle. Det talar också för att människor inte låter sig ledas av statlig propaganda och vägrar inlåta sig i hat mot mig, bara för att en federal tevekanal säger att jag är en dålig människa. Lögner leder inte alltid till seger.
Nyligen fick jag ett brev med en liknelse som har blivit viktig för mig. Vad händer med saker av olika beskaffenhet när de läggs i kokande vatten? Ömtåliga saker som ägg blir hårda. Hårda saker som morötter blir mjuka. Kaffe löses upp sig och tränger in i allt. Poängen med liknelsen är: Var som kaffet! I lägret är jag det där kaffet.
Jag vill att de som placerat mig och dussintals andra politiska aktivister bakom lås och bom ska förstå en mycket enkel sak: Det finns inga oövervinnerliga hinder för en människa, vars värden består, för det första, av hennes principer, och för det andra, av arbete och skapande som utgår från dessa principer. Om du tror på något tillräckligt starkt, kommer denna tro hjälpa dig att överleva och bestå som människa, oavsett var du befinner dig.
Jag vet att jag kommer använda mina erfarenheter från Mordvinien i mitt framtida arbete och även om detta inte kommer hända innan jag suttit av mitt straff, så kommer jag föra in dem i projekt som kommer bli starkare och politiskt mer storskaliga än något av det jag hittills varit med om.
Trots att fångenskap är en rätt så skrämmande upplevelse, blir vi politiska fångar bara starkare, modigare och mer uthålliga av att göra den erfarenheter. Därför ställer jag den sista frågan för idag: Vad är det då för mening med att hålla oss inspärrade här?
Så skulle Nadesjda Tolokonnikova ha avslutat sitt anförande om hon hade fått hålla det inför kamerorna, fredagen den 26 april i den lilla staden Zubova Polyana. Nu blev det inte så. I stället fördes hon ut ut rättssalen och tillbaka till lägret. Kvar på Café 13, uppkallat efter Mordviniens riktnummer, satt en upprörd försvarsadvokat och sa att under sina 15 år som försvarare hade hon aldrig upplevt något liknande.
I slutet av maj och i början av juni är det Maria Aljochinas tur att får sitt straff och sin dom på två år prövad i den ryska staden Perm. Våren 2014 går både hennes och Nadesja Tolokonnikovas strafftid ut. Senast då är båda de straffade medlemmarna i Pussy Riot äntligen fria.
