Många systrar med mig har känt en värme och en tacksamhet inför alla de som i måndags valde att bära sjal. Det var en praktisk solidaritetshandling som synliggör och aktualiserar utsattheten och riskerna det medför att leva som praktiserande muslimsk kvinna i Sverige idag.

Men när hijabuppropet presenteras, diskuteras och debatteras i snart när alla former av svensk (och även internationell) media tydliggörs och förstärks något annat, en grundläggande maktproblematik. När jag läser notiser, artiklar, inlägg i forum, kommentarstrådar, blogginlägg och ser att #hijabuppropet trendar på twitter kan jag inte annat än undra… funderar aldrig alla ni reportrar, bloggare, twittrare och personer som kommenterar i alla möjliga sociala forum osv, över vilka personer/röster som saknas i era texter och kommentarsfält? Märker ni inte?..

Under debatten om hijabuppropet blir det synligt med en brutal tydlighet: Alla (som själva inte är praktiserande muslimer, kanske främst vita svennar/svennor) älskar att diskutera ”muslimska kvinnor” och vår klädsel, vår underordning, våra åsikter, upplevelser, känslor, religiösa förhållningssätt och så vidare, allt tycks ni ha finemang koll på enligt er själva. Detta är inte något som uppstår nu, med koppling till uppropet, åh, nej – det är ett mönster med extremt få undantag som upprepas i artiklar, nyhetssändningar, sociala media, debattinlägg och diskussionsforum, hela tiden i alla möjliga sammanhang.

Detta är en ritual. Varje gång ni genomför denna ritual, dvs att debattera och diskutera ”oss”, reproducerar ni och förstärker den rasistiska och diskriminerande diskurs där ”ni” tycker, analyserar och har åsikter om ”oss”, och där ”vi” är tysta objekt.

Om jag någon gång utmanar den tysta roll jag erbjuds, om jag tar ordet i något sammanhang och påtalar att diskussionen och diskursen reproducerar ”er” som talar som mäktiga, som alltings utgångspunkt medan jag och mina systrar är ”ämnet” för er debatt..så får jag precis alla emot mig. Att utmana maktfördelningen i rådande diskurs straffar sig. Det vet jag, det vet mina systrar. De flesta väljer tystnad.

Oavsett vad ni tycker i debatten om ”oss” lägger den diskursreproducerande ritual där ni debatterar ”muslimska kvinnor” (och diverse frågor kring oss) en ideologisk/idémässig grund som bäddar för rasistsnubbarna som rycker av oss slöjorna, som skriker ”arabhora” på öppen gata och i värsta fall slår. Det tankemönster där vi muslimska kvinnor alltid är ett tyst, anonymt ”dom”. Denna föreställning som vi främst möter genom attityder, genom tystanden när vi kliver in i ett rum, genom blickarna, gesterna, kroppsspråket som riktas mot oss i det svenska samhället…varje dag, om och om igen.

Ibland känns det som att alla, precis alla, har ett behov av att ha en åsikt om ”oss”. Vi har rätt att föra vår egen talan.