Feminismen befinner sig i ett politiskt utsatt läge, med en jämställdhetsminister som har valt att avstå epitetet och ett feministiskt parti som inte får tillräckligt med väljarstöd för att nå riksdagspositioner. Samtidigt ser vi en teaterscen där feministisk ideologi tar plats. SCUM Manifestet, Prins Charles känsla och Do it like a dude får nypremiär och föreställningar som Cherí och Orlando lovordas. Är det rent av en feministisk motrörelse vi ser på teaterscenerna i dag?

Vanja Hermele, genusvetare och författare som i höstas kom ut med boken In som ett lamm, ut som en tigrinna, kan inte se att teaterscenens inställning till feminismen skulle se annorlunda ut än i resten av samhället.

– Det är fortfarande en radikal tanke att kvinnor och män skulle ha lika möjligheter – på scenen, bakom den och i samhället utanför den. Att vi i dag får se en del feministiska uttryck på scenerna är resultatet av ett enträget och ibland ganska ouppskattat arbete som många människor hittat orken att genomföra tillsammans – länge, säger Vanja Hermele.

Hon framhåller att feminismen inte har intagit scenerna utan friktion. Inför premiären av SCUM-manifestet blev till exempel alla i föreställningens medverkande, utom den manliga regissören, mordhotade.

Början till förändring

Enligt en rapport från 2003 är inte ens en tredjedel av dramatikerna och regissörerna på institutionsteatrarna kvinnor. En annan kartläggning av skådespelare från 2001 visar tydligt att män i högre utsträckning får roller på såväl privata som institutionsteatrar.

Det är, enligt Vanja Hermele, opinionsbildning från facket, scenkonstnärer, debattörer, journalister och forskare i kombination med några viktiga och reella förskjutningar av makt – fler feministiskt medvetna makthavare – som gör att vi nu börjar se förändring på repertoarerna.

Suzanne Osten, konstnärlig ledare för Unga Klara, säger att teaterpubliken sedan länge har varit dominerad av kvinnor. Kvinnor med ett intresse för att se sitt känsloliv skildras.

– Det vi ser nu är den nya vågens feminism. De döttrar uppfostrade av oss och deras döttrar har verktygen, kraven och kunskaperna och begär mer, men de har inte vår tilltro till kollektiva lösningar, de är starkare individualister möjligen. Det behövs en ny kollektiv rörelse för att teaterns berättelse om uppkäftiga kvinnor ska bli samhällelig, säger Suzanne Osten.

Även Vanja Hermele talar om en ny våg feminism med nya perspektiv på könsbundna problem.

– Jag kan ibland tänka att vi fortfarande, idémässigt och känslomässigt, bara befinner oss i slutet av 70-talsfeminismen. Men det vore synd att fastna där, med 70-talets enkla sanningar om kvinnokultur och kvinnoteater. Det som händer nu, och som måste hända nu, är att nästa våg av feminism – som är rikare och mer mångfacetterad än den många har vant sig vid att förstå – utvecklar och nyanserar de gamla problemformuleringarna, säger hon.

Många nya grupper

Suzanne Osten ser svårigheter med dagens feminism som hon beskriver som borgerlig och ser en avsaknad av en kvinnlig politisk rörelse som den vi kunde se på 70-talet.

– Det har skett en utveckling av feministisk teori och föräldrarollen har förändrats, men maktförhållandena har inte förändrats. Vi har ett fullkomligt cementerat ekonomiskt tänk där vi ska mäta allt ekonomiskt. Det risktagande avantgardet inom teaterscenen finns inte längre. På så sätt har det större likheter med 60-talet, innan risktagandena, säger Suzanne Osten.

Hon säger att det tidigare ingick misslyckanden i det kreativa arbetet. Men eftersom konkurrensen i dag är stenhård sätts främst produktioner upp som med stor sannolikhet kommer att gå bra. Suzanne Osten anser att teatern är hotad, med en situation där löner pressas samtidigt som människorna är nödvändiga för att genomföra en produktion. Människor försörjer sig på projektanställningar och saknar grundläggande anställningssäkerhet.

– Vi kommer därför att få se många nya grupper. På grund av den extrema kommersen kommer många att behöva förnya sig, säger Osten.

Vanja Hermele framhåller att teatern är en given spelplan för en ny feministisk våg.

– Ful Stages föreställning Here/Här var ett tydligt exempel på det. Vad jag vill se mer av är sådan konst, och ett sådant samhälle; som förmår hålla tråden bakåt och som kan inbegripa kraven som kom före oss – sådant som fortfarande behövs vakthållas och aldrig riktigt uppnåtts, som lika löner och scentid – i kampen för att ännu fler ska få möjligheten att uttrycka sig, ta del av de gemensamma resurserna och förverkliga sig själva – i samhället och, för den som önskar, på scenen, säger Vanja Hermele.