Maria Arnholms och Maria Larssons löften om mer pengar till kvinnojourerna, med höjda och permanentade statsbidrag, är ett steg i rätt riktning – om de verkligen kommer de skyddade boendena till del. Men tiden är inne för en betydligt mer genomgripande ambitionshöjning i arbetet mot våldet.
Sedan sent 1990-tal finns officiellt i Sverige en etablerad förståelse av mäns våld mot kvinnor som samhällsproblem. Många kommuner saknar dock kunskap och politisk vilja att uppfylla det uppdrag som ålagts dem att ge alla sökande skydd.
Feministiskt initiativ vill lyfta våld i nära relationer från att betraktas endast som ett socialt problem som kommunerna ska åtgärda genom omsorg om enskilda individer, till att även erkännas som allvarligt säkerhetsproblem. En sådan förändring av problemformulering innebär att medel från det militära försvaret måste omfördelas från att försvara oss mot imaginära militära hot till att investeras mot det mer reella säkerhetsproblem som våld i nära relationer utgör.
När närmare 40 miljarder årligen investeras mot de imaginära hoten (att ryssen kommer), och endast några tiotals miljoner ges till ideella organisationer, som förväntas axla fortsatt huvudansvar för att möta verkliga säkerhetsproblem, är det lätt att konstatera att ett paradigmskifte i synen på mänsklig säkerhet krävs.
Kvinnojourerna har som opinionsbildare spelat en avgörande roll i kampen för att få våld i nära relationer etablerat som ett samhällsproblem som det krävs gemensamma krafter för att möta, och räddat många enskildas liv. Många våldsutsatta vill inte ha kontakt med socialtjänsten, utan söker sig direkt till en kvinnojour. Därför är det av yttersta vikt att kvinnojourernas självständighet värnas, och att de inte tvingas byråkratiseras och utvecklas till ett slags underavdelningar till socialtjänsten.
Feministiskt initiativ vill inte byråkratisera och kvinnojoursrörelsen, utan att den ska fortsätta att vara en självständig, stark och kritisk röst i samhällsdebatten. Samtidigt är det rimligt att ökat statligt stöd förutsätter en viss kvalitetssäkring, grundad i gedigen kunskap om våld.
Inga våldsutsatta ska behöva nekas skydd på grund av platsbrist. Tjejjourer, killjourer och ungdomsjourer som inte har skyddade boenden men bedriver kvalitativ stödverksamhet bör också ges ökade möjligheter till långsiktig finansiering för den delen av verksamheten. För jourernas övriga verksamhet, så som opinionsbildning eller metodutveckling, ska projektmedel även fortsättningsvis kunna sökas, och dessa medel ska inte minskas. Det grundläggande, akuta, skyddet måste emellertid säkras. Det är vidare inte rimligt att kvinnojourerna, som ideella föreningar, förväntas ta emot våldsutsatta med särskilt krävande problematik som kräver mer personalresurser, så som psykiatriska diagnoser eller tungt missbruk. Här måste stat, landsting och kommun ta ett ytterligare tydligare ledande ansvar och fler verksamheter bli tillgängliga för dessa särskilt utsatta.
