I dag, onsdagen den 23 januari, ungefär samtidigt som jag skriver detta, begravs Inez McCormack. Det går en procession genom hennes hemstad Derry på Nordirland för att föra henne, som man ibland säger, till den sista vilan. Men vila är ett begrepp som jag inte kan förknippa med Inez.

Jag hade förmånen att möta och lära känna Inez genom dokumentärpjäsen Seven, där hennes liv och envetna kamp för utsatta och marginaliserade människor skildras. För många i Sverige fick hon inte bara röst utan också ansikte när hon exempelvis inledningstalade på Riksteaterns kongress eller ledde en konferens om svenska myndigheters handlingsplan för FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor fred och säkerhet. En av Inez många anmärkningsvärda förmågor var den att söka efter och ställa den rätta frågan. Frågan som öppnar för möjligheter och idéer, frågan som skapar energi och lust i de svåraste lägen eller oklaraste ögonblick. Och jag minns att hon ställde ett antal frågor även i sitt tal på kongressen.

Vid det här laget har hundratals personer lånat sin röst till Inez genom Seven. Bland dem finns kulturministern, den socialdemokratiske politikern Jimmy Jansson i Eskilstuna, den jordanska aktivisten Samar Dudin, författaren Louise Boije af Gennäs och skådespelerskan Cecilia Nilsson. Visst är det en tröst att tänka sig att Inez röst kommer att fortsätta att höras även när hon själv tystnat.

Men det är verkligen inte bara genom Seven hon lever vidare och fortsätter att inspirera. När jag besökte henne på sjukhuset i november sa hon, som alltid med en pillemarisk glimt i ögat, ”Jag jobbar på en liten handlingsplan som ska implementeras efter att jag är borta, en handlingsplan för att vi ska vara fortsatt effektivt irriterande – vi ska fortsätta att ställa de jobbiga frågorna till makthavarna”.

Som sagt, vila går inte att förknippa med Inez, och jag sörjer att hon inte fick tillbringa några lugna år i sin stuga utanför Derry med sin älskade man Vinny och barn och barnbarn, som de hade planerat.