Komprimerat, dramatiskt och med ett uppfriskande budskap – sammantaget en lovande debut av Annika Forslund-Rimbléus. Det skriver Katarina Andersson som sett föreställningen Öga för Öga och konstaterar att den bär spår av inspiration från Andrea Edwards i SCUM-manifestet.
Annika Forslund-Rimbléus musikaliska monolog lockade en månghövdad publik till Boulevardteatern. När jag träffade skådespelaren förra månaden för att intervjua henne för Feministiskt Perspektiv fick jag en grundlig genomgång av bakgrunden till pjäsen. Uppbrott från en destruktiv relation, feministiskt uppvaknande och en stark vilja att skapa en egen scenisk hämndgestaltning.
Scenografin är enkel, ett skynke och en burk målarfärg. Prydligt klädd i rosa dräkt med matchande paraply inleder Forslund-Rimbléus Ett öga för ett öga, flankerad av Magnus Wikholm på gitarr och Agnes Kofoed Christianson på sång. Uppgivet konstaterar hon att hon inte älskar sig själv längre. Men snart är det en annan röst som gör sig hörd, som är allt annat än vän och kuvad. Det nyvaknade alter egot talar om hämnd, den rosaklädda kvinnan sitter fast i ett mönster lika gammalt som civilisationen själv. Annika Forslund-Rimbléus växlar mellan sina karaktärer på ett imponerande sätt, från det storögda frågande offret, till den lätt lismande och snabbkäftade hämnerskan. Den senares repliker är alla på rimmad vers och visar på Forslund-Rimbléus komiska talang.
Hon ser tillbaka på sin egen skoltid, hur den dåliga självkänslan fick näring redan där; ”De sa att jag var ful. Var jag ful? Tänk om de kunde se mig nu!”. Men även det större historiska perspektivet får utrymme, och det märks att Forslund-Rimbléus inspirerats av Andrea Edwards i SCUM-manifestet när hon adresserar åskådarna. Någonstans i mitten av föreställningen gör det rosa sorti, och alter egot förkroppsligas i skepnad av en svartklädd hämndens ängel, som till distad gitarr stiger upp ur scengolvet och obehindrat klättrar ut bland publiken.
Pjäsen är relativt kort, runt 40 minuter, och således väldigt komprimerad, på både gott och ont. Det finns inga onödiga transportsträckor, men det går heller inte riktigt på djupet. Slutscenen når kanske inte helt den avsedda dramatiska effekten, det blir snarast lite abrupt. Men Ett öga för ett öga är uppfriskande, både i framförande och i budskapet att tillåta sig att vara arg. Ett lovande förstlingsverk av Forslund-Rimbléus.
