I ett enplanshus i Vaggeryd, precis vid Hjortsjöns strandkant, bor Karin Johansson tillsammans med sin man Sören. Genom ett panoramafönster i vardagsrummet har man en exceptionell utsikt över sjön. I dag sänder snålblåsten små vågor över vattnet, och ger det en kallt gråblå färg.

Karin berättar att hon är mycket nöjd med huset, som inte är helt olikt min gamla rektor Britt-Inger Karlssons, samtidigt som hon tar min jacka och hänger den på en krok i hallen. Att det är alldeles lagom för henne och maken att bo i när sonen sedan många år är utflugen. Här i trakten är Karin också uppvuxen.

För henne var den hemtekniska utbildningen på Idas skola en hållplats, berättar hon. En hållplats för att komma underfund med vad hon ville göra härnäst i livet.

– Min mor var förståndig, ”börja på Idas skola, så har du ett år på dig att fundera” sa hon till mig.

På egen hand i stan

Sagt och gjort. Karin skulle bo inne i Jönköping tillsammans med Berith från Bondstorp som hon känt sedan grundskolan. Flickorna hyrde ett rum av en äldre dam på Sturegatan, bara ett stenkast från skolan.

– Det var lite kul förstås, att bo ihop inne i stan, och att ta hand om sig själv. Tillsammans tyckte vi att vi ägde världen, berättar Karin.

Men hon hade alltid varit mycket hemkär och fäst vid sin moder.

– Jag är uppvuxen med min mamma och en storasyster. Pappa dog när jag var nio månader så jag var väldigt modersbunden och rädd att det skulle hända mamma något.

Det var fortfarande nära hem till Vaggeryd från Jönköping, så Karin och Berith kunde åka hem över helgerna. Men det var inte första gången som Karin stod på egna ben. När hon var 14 år gammal skickades hon till Tambridge Wells i England för att studera engelska över sommaren.

– Jag grät hela vägen. Och sjösjuk blev jag. Men mamma tyckte att jag behövde göra den resan, och det har nog hjälpt mig att bli mer självständig, säger Karin.

– När jag kom hem tyckte jag att jag var väldigt mogen och hade vuxit mycket, givetvis.

Svartsoppa på gåsblod

Karin hade inga förkunskaper vad gällde hushållsarbete när hon började på den hemtekniska linjen, men menar att hon inte hade några svårigheter att hänga med i undervisningen. Hon var långt ifrån den enda som inte fått med sig några hushållskunskaper hemifrån.

– Vi var nog lite bortskämda, vi hade inte behövt lära oss några hushållssysslor. Det var så vardagslivet såg ut då, mamma tog hand om allting därhemma.

När Karin visar mig trädgården på sjösidan passerar vi ett inglasat uterum. Hon har just plockat fram möblerna och dekorerat inför sommaren. Utanför planerar hon och maken att bygga ett utekök, med grillplats. Matlagningen var det som Karin tyckte var roligast i skolan.

– För att det går åt mycket fantasi, både till mat och dukning. I dag kan jag väl få ihop en hyfsad middag på i stort sett ingenting.

Jag skänker min egen hemkunskapslära en tanke. Någon fantasi fanns det inte utrymme för, avvek man från receptet med så lite som några saltkorn blev det ett himla liv. Till och med disken var tvungen att skötas på millimetern.

– Jag var väldigt petig med maten förr. Men det var inget stort problem när vi lagade mat på Idas skola, jag åt det jag ville äta bara. Men tänk när vi skulle göra svartsoppa, på gåsblod.

Karin skrattar.

– Och det stänkte och hade sig över köket. Åh fabian! säger hon och ruskar på huvudet.

Förklädet kvar

Karin har sparat det gamla rosarandiga förklädet som flickorna fick sy i skolan. Det bär inga fläckar av gåsblod i dag, faktiskt så är det häpnadsväckande välbevarat.

– Jag använder det fortfarande, säger Karin förnöjt.

Hon passar på att visa upp en bastuduk som hon också gjort i skolan och använt mycket efteråt, om än mest som bordsduk. Hon drar med fingrarna, som är prydda med långa välvårdade naglar lika rosa som förklädet, medan hon pratar. Det syns att hon funderar och minns mer allteftersom vårt samtal fortskrider.

Efter utbildningen arbetade Karin i familjens affär. När hon var arton år sökte hon jobb på Postgirots kontor i Stockholm, och fick det.

– Jag var jättekaxig när jag bestämde mig för att flytta. Sedan grät jag i fyrtio mil. Fastän mamma förberett mig med Englandsresan.

Flytten från modern upplevde Karin som mycket jobbig. Men kvar i Stockholm blev hon i sex år. Då hade hon träffat sin blivande make och tillsammans med honom fått en son. Att han skulle växa upp i storstaden var dock inget som föräldrarna önskade, varpå flyttlasset gick tillbaka till Vaggeryd för den lilla familjen.

Hemmafru inte på kartan

Karin minns sin tid på Idas skola som tjattrig och rolig. En bra klass med god sammanhållning, där man hjälptes åt mycket. Att det var en klass med bara flickor och hur det skulle ha påverkat henne har hon inte ens funderat över.

– Jag tänkte inte någonting på var killarna var, och vad de gjorde. Då var det så självklart att vi kvinnor skulle lära oss att sköta hemmet. Jag har inte funderat över det förrän nu, när du ställde frågan.

Trots allt fanns det aldrig på kartan att hon skulle bli någons hemmafru.

– Nej, nej. Jag hade aldrig några planer på att bli hemmafru. Det ser absolut inte ut så i mitt liv idag. Jag fick en son och det tog inte lång tid innan man fick sin första tjocka brödskiva serverad till frukost av honom, sex år kanske. Nu delar jag och min man på allt. Det är väldigt få gånger som jag strukit någon av hans skjortor till exempel, säger hon.

De senaste tolv åren har hon arbetat som kontorschef på ett försäljningsföretag. Men så fick hon nyligen veta att kontoret skulle flytta till Tyskland.

– Det är rätt läskigt, när det kommer en delegation från Tyskland och talar om för en att verksamheten ska flytta utomlands, och att man blir arbetslös. Men jag bestämde mig för att hålla en regelbundenhet och sätta mig själv först. Jag gör vad jag tycker är kul i dag.

Tränar inför Halvvättern

Karins hem är prydligt, ljust och modernt. Jag får en känsla av att hon gillar att pyssla med det, är mån om att det ska vara snyggt och fräscht. Mån om sig själv är hon också. Hon berättar att hon är intresserad av näringslära och tränar mycket, just nu inför Halvvättern. Hon tycker om att resa, och åker till Italien i nästa vecka. Trots att hon inte får arbeta under det år som hon har ersättning från företaget ligger hon inte på latsidan. Hon hade knappt tid att träffa mig.

Karin vidareutbildade sig aldrig men har läst en hel del kvällskurser.

– Jag har aldrig känt något behov av att läsa på gymnasiet. Jag har haft familj, jobb och varit lycklig. Jag skulle ju ut i världen, och jag kom till Stockholm i alla fall, säger hon.

– Jag har haft väldigt stor nytta av utbildningen på många sätt. Jag hittade en plats och kände på att bo utan mamma, som var mitt allt. Jag bevisade för mig själv att jag kunde klara mig på egen hand, säger Karin Johansson.

Nästa vecka möter vi Stig Jonsson och hans gode vän John-Axel Norén. John-Axel Norén var rektor på en liknande skola i grannkommunen, och har själv gått en hushållsutbildning i ungdomen, medan Stig satt som skoldirektör och politiker.