”Det handlar inte längre om kvinnor som dubbelarbetar, utan om att kvinnor trippel- och mer därtill arbetar. Forskning om de usla villkoren finns. Vittnesmål från personal och brukare finns. Kvinnor bär upp den välfärd som vi egentligen med gemensamma medel ska se till att fungera.” Det skriver Feministiskt initiativs talesperson Stina Svensson, med anledning av regeringsrapporterna om sjuktalen som kom i veckan.
Den senaste rapporteringen som visar på kvinnors ohälsa på grund av det obetalda arbetet måste också knytas samman med de usla villkoren på arbetsmarknaden. I dag ser vi stora skillnader mellan olika delar av arbetslivet, med generellt sämre arbetsvillkor och arbetsmiljö i kvinnodominerade sektorer, och den arbetsrelaterade ohälsan är fortfarande större bland verksamma inom kvinnodominerade branscher.
Många säger sig vilja ha ett jämställt samhälle och samtidigt är vi långt ifrån målet. Då måste vi fråga oss hur det kommer sig? Är det verkligen ok att säga en sak och göra en annan, just när det gäller frågor som är relaterade till kön? Det verkar faktiskt så. Det gäller oavsett vilken färg regeringen har. Hur kan det pratas om en jämn fördelning av föräldraförsäkringen men samtidigt låta bli att kräva individualisering av föräldraförsäkringen?
Osäkra anställningar ökar risken för psykisk ohälsa, visar Anna-Karin Waenerlund i en ny studie. Psykisk ohälsa som är den vanligaste diagnosen hos långtidssjuka i kommun- och landsting, där sex av sju är kvinnor (AFA Försäkring 2013). Waenerlund använder begreppet ”långtidsfälliga jobb”, eftersom många med osäkra anställningar är i 40 års åldern och har jobbat osäkert ca 10 år, vilket sliter hårt på såväl ekonomi som hälsa.
Larmen duggar tätt om personalbrist i sjukvården. Sjuksköterskor lever under hot om indragen semester, tvingas arbeta extrapass och övertid. Låg bemanning och dålig arbetsmiljö påverkar vårdkvalitén och patientsäkerheten.
Det är därför kvinnor som utgör den tillgängliga, billiga och flexibla arbetskraften. Och det är kvinnorna som får betala ett högt pris genom ohälsa, otrygghet och svaga förutsättningar för en långsiktig ekonomisk självständighet och anställningstrygghet.
Till det ska också räknas med att anhörigvården ökar. Det är främst kvinnor som vårdar anhöriga och tar det större ansvaret för familj och vård av barn.
Ser vi till löneskillnaderna så beräknas det utifrån en månadslön för en heltidstjänst. Kvinnors månadslön är i genomsnitt 4 400 kronor lägre än mäns. Sammanlagt saknas det över 70 miljarder i kvinnors lönekuvert för att kvinnor ska ha lika hög lön som män. Betänk att deltid är mer regel än undantag. Vår gemensamma välfärd och stora delar av handeln och restaurangbranschen subventioneras alltså i dag genom att kvinnors arbetskraft konsekvent reas ut. Lönen är ett tydligt uttryck för hur mäns och kvinnors arbete värderas – och i förlängningen för hur män och kvinnor i sig värderas.
Bristen på jämställdhet på arbetsmarknaden visar sig också genom könsskillnader i sjukskrivningar. Kvinnor inom offentlig sektor är mest sjukskrivna. Fler kvinnor än män går också ner i arbetstid på grund av att arbetet är psykiskt och fysiskt krävande (SCB 2012). Ulander-Wänman (2012:15) menar att det sannolikt har med minskade antalet anställda inom kommun och landsting, i kombination med en allt mer tilltagande arbetsbörda, som har bidragit till den ökade ohälsan hos den kvarvarande personalen.
Kvinnor som pusslar ihop för att det ska fungera på jobbet, som också tar den mesta delen av det obetalda arbetet hemma och som dessutom ser till anhörigvården. Det handlar inte längre om kvinnor som dubbelarbetar, utan om att kvinnor trippel- och mer därtill arbetar. Forskning om de usla villkoren finns. Vittnesmål från personal och brukare finns. Kvinnor bär upp den välfärd som vi egentligen med gemensamma medel (skatter) ska se till att fungera.
Det är dags för rejäl politik. Det räcker inte med att byta regering. Det behövs ett Feministiskt initiativ. Vi vill, till att börja med:
– Individualisera föräldraförsäkringen.
– Lagstifta om en generell arbetstidsförkortning.
– Tillsätt en kriskommission med syfte att göra en grundlig analys av villkoren för kvinnor på hela arbetsmarknaden – även obetalt – vars uppdrag är att komma med fler tydliga och konkreta förslag på förändring.
