Trettionde april

Vårvindens Fritidsgård.

I dag samlas vi längs väggarna. Vi sitter bredvid varandra på fällstolar, sträcker ut oss längs trägolvet. Lukter och ljud väcker minnen av andra gympasalar till liv. Andra kroppar, i andra tider. Vi, unga och gamla, från här och där, har alla varit i andra salar som denna, i andra tider, på andra platser, och tillsammans utgör vi just nu ett folk.

Politik handlar lika mycket om de platser våra kroppar bebor som om de ord vi uttrycker. ”We are the song of survival. A living song without lyrics or words.” Dead Prez:s ord, från en av deras låtar. Kroppar lever i den här salen. Levande sånger. Kämpande. Det här är en plats som andas fram många olika liv, och den andningen blir till ett rumsligt livsavtryck av den politik som kvällens samtal ska handla om och i ord praktisera.

Tre pantrar slår på sina mikrofoner, drar folkets uppmärksamhet framåt.

Pantrarna i Göteborg arrangerar under tre dagar aktiviteter i samband med deras första majfirande, en politisk musikfestival som de kallar för Speak your mind. I dag, den 30 april, arrangeras panelen Let’s get free med Emory Douglas, de amerikanska Svarta Pantrarnas före detta kulturminister; M1, ena halvan av den politiska hiphop-duon Dead Prez; Nachla Libre från Revolutionary poetry; Arefeh Behbakht vars bok om hiphop snart kommer ut; Carlito som är ett stort namn inom svensk hiphop. Samtalet leds av Nabila Abdul Fattah, socialpedagog och debattör.

Orden växer ut i rummet mellan dem, flätar sig i varandra. Hiphop, politik, politisering. Tillsammans berättar orden om hiphop som ett möjligt sätt att socialt, personligt och politiskt utvidga människors sinnen, särskilt unga människors.
Några barn skriker, skrattar, dunsarna från deras jagande fötter ekar under våra skosulor och förenas med orden från mikrofonerna.

Många gillar hiphop i Biskopsgården. Särskilt bland de unga. Många av de artister som medverkar i panelen och på festivalen dagen därpå lever i sin musik. Deras musik handlar om politik. Pantern Homa säger också just detta i ett filminslag som SVT gör om festivalen, En knuten näve i luften. Pantrarna har tagit fasta på allt detta och satt samman ett första maj-program med musik, konst och samtal för att samla en mängd kroppar på några olika platser, för att politisera Biskopsgården som både en plats där man lever och en positiv plats för folket. Avsikten, att väcka politisk medvetenhet hos unga människor, är tydlig.

En boll studsar mot golvet tre gånger. Några unga människor sprider ut sig och samlas igen. Folk lämnar gympasalen efter samtalet. Rinner tillbaka ut i sina liv. Andra stannar, pratar och sitter. En skrivarworkshop drar igång. Barn och vuxna rör sig framåt. Några blygt. De skriver med tuschpennor på papper, de byter papper med varandra, de lägger ut orden på golvet, flyttar om dem, drar ifrån och lägger till och börjar sakta sätta ihop en kollektiv dikt om skola och utbildning.

Rummet med olika slags kroppar som rör sig och interagerar på olika plan är politik –aktualiseringen av politik. Det är inte putsat eller enhetligt. Det är flerfaldigt och nyanserat. Det är under diskussion. Gympasalen speglar de politiska drömmar som samtalet om hiphop nyss sträckte sig mot, och ännu sträcker sig mot. Kroppar orienterar sig mot olika rum. De sätt som kroppar och föremål orienterar sig på skapar olika rum. Kroppar i det här rummet, kroppar som på olika sätt rör sig och förhåller sig till de ord som sägs i rummet, skapar ett rum som liknar den sortens värld jag skulle vilja leva i: barn som jagar varandra, äldre människor som sitter, unga människor som skrattar och skämtar, folk från här och där – allt detta medan samtalet om politik pågår, och politisering pågår.

Det finns inget krav på absolut uppmärksamhet för något levs i den här gympasalen, bland de kroppar som relaterar till varandra och till orden som uttalas och skrivs ner – det pågår olika former av levande som är blivande, och det som blir är både avsikten bakom och förverkligandet av den politik som uttrycks av orden.

Första maj

Vi är trängseln av kroppar på spårvagnarna mot Biskopsgården.

En spårvagn rör sig längs spåret, bort från centrum. Spåret är denna stads skelett som gnisslar och kröker sig under oss, ett av alla de sätt på vilka vi som lever här är sammankopplade. Spåret är en del av ett rörelsemönster, ett skelett som håller oss samman i vårt levande, vårt kämpande.

Det centrum som vi lämnar bakom oss börjar kännas som en inkapslad bubbla. Kropparnas rörelser under demonstrationerna inne i centrum känns långt borta. Vi rör oss mot ett annat centrum.

En ungdom bland andra ungdomar, några säten bakom mig, till vänster, håller upp sin mobil och gungar till låten Passagerare: ”Passagerare, vi är alla passagerare, delar samma säten, där vi blev placerade”. Låten kommer senare i dag att framföras av artisten Vic Vem på Speak your mind, en plats och händelse som många av oss på denna spårvagn rör sig mot. Jag ser de unga, jag ser hur de lyssnar, hur de lutar sig in mot musiken tillsammans. Musiken rör vid deras liv. Den vidrör och sätter ett märke i det liv som de lever tillsammans med varandra. De unga. Ungdomen.

En vän berättade för mig att inuti skelettet, inuti ryggraden, finns ryggmärgen. Den minns alla sjukdomar som vår kropp har besegrat, den minns varje kamp som vårt kött har genomgått, anpassat sig till och segrat i, från ursprunget till nuet. Hon sa att när du tar ut en människas ryggmärg i en viss typ av transplantation så återvänder den människan till att vara oberörd av livet. Du återvänder då till början, till en plats före varje motstånd: du återvänder till sätet där du har blivit placerad, ensam, utan minnet av de kamper du har utkämpat.

Utan benmärgen, det vill säga utan erfarenheter att dela med varandra, har vi ingen plats att kämpa tillsammans ifrån.

Spårvagnen stannar på sitt skelettspår och andas fylld och buktande med köttet hos olika kroppar, olika former av levande, olika former av kamp. Levande sånger. Dörrarna öppnas. Vi kliver av tillsammans och var för sig, vi rör oss längs asfaltsgångarna, runt byggnader, vi går över parkeringsplatser. Vi passerar en sjö täckt av dykande, glidflygande måsar vars skrin lyfter våra ansikten mot himlen. Vi rör oss som ärtor spillda genom en tratt, mot musiken.

Över tretusen människor besöker festivalen under dagen. Barn får sina ansikten målade som leoparder och fjärilar. Vi står och sitter i gräset, vi dansar, vi sparkar på fotbollar, vi lyssnar på hiphop. Festivalområdet är alkoholfritt. Pantrarna själva, många av dem tonåringar, upprätthåller ordningen. Nästan inga poliser är synliga. Det är en plats för folket, organiserad av folket.

Det spelar roll var någonstans vi står.

I dag står vi här med våra olika kroppar och deltar i en fest som skapar en ny sorts plats, ett nytt sätt att vara tillsammans, och samtidigt firar den platsens tillblivelse. Festivalen situerar första maj i Biskopsgården.

Emory Douglas håller ett tal om Svarta Pantrarna i USA, om deras program och om hur det fortsätter med det arbete som Pantrarna i Sverige i dag utför. Han talar då om solidaritet. Han nämner att det är fyrtio år sedan Assata Shakur och Sundiata Acoli, två pantrar i USA, dömdes till långa fängelsestraff efter en på förhand uppgjord rättegång. Assata flydde senare till Kuba och just i år, några dagar senare, kommer priset på hennes huvud dubblas av FBI, som har placerat henne som enda kvinna på sin lista över världens mest eftersöka terrorister.

Han nämner att det finns politiska fångar i USA som nu har suttit inspärrad i över fyrtio år. Han påminner oss med dessa berättelser om att behovet av organisationer som Pantrarna i Biskopsgården inte kommer ur romantiska fantasier utan ur nödvändigheten hos verkliga kroppar som kämpar för verkliga och nödvändiga rättigheter under förtryckande strukturer.
bell hooks har sagt att kampens språk ofta är den röst förtryckaren inte vill höra, den röst som kommer ur en kropp som inte liknar förtryckarens kropp. Ofta handlar det om kroppar som förtryckarens kropp placerar i marginalen, på gränsen.

”Men det är för att ni inte fattar. Det är för att ni inte minns. För att ni inte har sett”. Så skriver två unga pantrar i en text där de försöker förstå och förklara ett upplopp som drog genom innerstan i vintras.

Det är inte bekvämt. Förtrycket vill ha en bekväm värld. Kampens språk består av alla de röster som förtryckarna vill skifta bort från sina egna kroppar. Den kämpande rösten benämns ofta av förtryckaren som ”ett offer” eller ännu värre som någon som ”spelar ett offer”. Rösten blir en mun och ett ensamt ord sväljer alla dessa olika kroppar. Alla i samma rum och ändå ensamma. Alla ögonblick i alla liv assimilerade in i en kropp. Den enda möjliga publiken för någon som ”spelar ett offer” är en förtryckare. Ensamhet.

Alltså: det spelar roll var någonstans vi står. De förtryckta är folket, majoriteten, centrum, massorna. M1 sa det, Pantrarna lever det. Och folket är starka. Var någonstans vi står orienterar våra kroppar, vårt språk och vårt sätt att vända oss mot politiken. Skillnaden i vad som sägs kommer också ur vem som säger och ur den plats vi står på och för vem vi står där och säger. När vi står här i Biskopsgården blir en sorts förtryckande språk obekvämt istället för bekvämt: som en insekt som försöker undvika att bli vidrörd och fastnålad och märkt.

Kroppar och platser är inte utbytbara. Kroppar är levande erfarenheter som andas. Kroppar är politiserade.

Märker att en ung vän, nyligen anländ till Sverige, nyligen indragen i kampen för att få asyl, står och tittar på en grupp ungdomar. De har bildat en ring runt några dansare. En ung kille i mitten, i solglasögon, rör sig upp och ner, glider i sidled, gungar till musiken. Leende ansikten ropar, tjuter, driver på honom. Min väns ögon läser varje rörelse, snabbt, snabbt. Hungrigt. Hungrig att få lära sig vara. Att få vara. Erfara. Erfara tillsammans. Jag ser honom lära sig från dessa unga människor. Vad det skulle betyda att vara ung i Sverige.

Det slår emot mitt hjärta. “Det gemensamma hjärtat finns för alla”, skrev pantern Amanda i en krönika i tidningen ETC för några veckor sedan. ”Man måste bara hitta rätt rytm och rätt slag. Rätta takten mellan alla andetag.” Jag känner hennes ords tyngd i mig när jag ser min vän, en ung asylsökande pojke, lära sig om ungdomen och Sverige på en festival i Biskopsgården.

Natten blir kallare, kroppar rör sig närmare varandra. ”All makt åt folket”, ropas allt intensivare, med en röst och hundratals knutna nävar i luften. Kylan ur marken slät och hård mot fötterna. Vi kurar oss samman. Vi dansar. Vi lyfter nävar upp i den strålkastarupplysta, kalla nattluften tillsammans. Dead Prez kickar revolutionära texter över hiphopbeats. Unga pantrar står längs staketet framme vid scenen, på en upphöjd plattform, och tittar ut över publikhavet. Andra ungdomar längst fram hoppar, faller in i sin dans. ”All makt åt folket! All makt åt folket!”

Folket är förälskat i Biskopsgården i natt.

Andra Maj

Hammarkullen. Emory Douglas talar om konst och motstånd. Han berättar historier kring olika konstverk som han gjorde medan han var Svarta Pantrarnas kulturminister under sextio- sjuttio- och åttiotalet. Han visar även mer samtida verk, vissa av dem gjorda tillsammans med zapatisterna i Chiapas. Hans bilder är kända för det sätt som de porträtterar folket på: folk som kämpade sig upp ur segregationens svallvågor: folk som blir politiskt medvetna, som slåss för sina rättigheter. När han visar sina bilder låter han oss ta del av ett viktigt arkiv som i sig är ett konstverk: ett minne av den politiska tyngden och den historiska framväxten hos Svarta Pantrarna i USA.

Under frågestunden räcker en ung palestinsk man upp handen. Han visar oss sin mobiltelefon: hans vänner i hemlandet är med oss. Han säger att de har några frågor. Hur organiserade Pantrarna sina sociala program. För de vill bli Pantrar i Palestina. De vill veta hur de ska göra. Douglas säger att det är i görandet som du lär dig vad som bör göras. Att det är viktigt att programmen inte bara erbjuder en tjänst eller fyller ett behov utan att de avslöjar de inre motsättningarna som har gett upphov till dem: att staten inte förmår fylla befolkningens behov.

På en av Douglas bilder syns ett afroamerikanskt barn klätt i solglasögon och hatt. Han ler. Solstrålar bakom honom. I solglasögonen ser vi, i spegelbilden, barn som lär sig saker. Under barnet i solglasögon kramar två andra barn varandra, och ett av dem verkar knyta näven i luften. Att politisera tanken. Svarta Pantrarna i USA erbjöd en mängd sociala program till befolkningen: hjälp åt äldre, ambulanser som hämtade folk i svarta arbetarklassområden som vanliga ambulanser vägrade besöka, matprogram, och så vidare. Bilden med barnen i solglasögon refererar till deras alternativa skola, som sträckte sig från förskola till nionde klass och hade lärare som Maya Angelou, John Lee Hooker och Sheila E. För att stärka de ungas sinnen.

Det finns ingen reklam på väggarna längs rulltrapporna ner mot den underjordiska spårvagnshållplatsen. Inget påminner mig om att köpa eller behöva föremål. Istället har någon satt upp barns målningar i de upplysta ramarna. Klara färger. Vackra men obskyra bilder. Bilder ännu dolda inuti sig själva. Men det står utskrivet vad de föreställer. Blommor. Monster. Jag lägger märke till en målning med breda penseldrag i gult och rött. Blå färgstråk i mitten. De svarta bokstäverna under ramen berättar att det är ett rymdskepp.

”Ingen rörelse kan överleva om den inte ständigt växer och förvandlas i takt med tiden. Om den inte växer har den stagnerat, och utan folkets stöd kan ingen befrielserörelse existera, oavsett hur korrekt dess analys av situationen är”. A. Shakur.