– För sex år sedan fanns det nästan inga hbtq-evenemang i S:t Petersburg, bara några enstaka hemliga gayklubbar”, förklarar Tatyana Shmankevich för Cinema Queer-publiken på biografen Zita. Hon gästar som representant från filmfestivalen Side by Side som grundades för sex år sedan och blev ett startskott för utvecklingen av den petersburgska hbtq-scenen. En utveckling som tvingats ske i hård motvind – de ryska lagarna blir just nu allt mer intoleranta mot de som faller utanför heteronormens ramar.
Tillsammans med Shmankevich sitter Milena Chernyavskaya som har skrivit manus till en av de nyss visade kortfilmerna, samt Anna-Maria Söderberg som leder samtalet. Chernyavskaya arbetar också som journalist och är chefredaktör det nya ryska magasinet Agens med lesbiska som främsta målgrupp.
Problematisk lagstiftning
När Agens första nummer släpptes i våras var det med texten ”18+” på framsidan. Detta beror på lagen mot att ”propagera” inför minderåriga om ”icke-traditionella förhållanden” som röstades igenom i duman i januari i år, efter att redan ha varit en regional lag på flera håll i landet.
Tatyana Shmankevich säger att Side by Side tvingas ha 18-årsgräns på alla sina visningar och tillägger:
– De säger sig vilja skydda barn bara för att det är lättare att få igenom lagen då – alla vill ju skydda barn. Men syftet är att tysta gayrörelsen.
Sedan starten har det funnits krafter som arbetar emot festivalens existens. Shmankevich berättar om öppningsåret 2008 då de blev tvungna att byta lokal tre gånger eftersom brandmän kom och sa att de hade fått larm om att platsen var osäker. Slutligen hölls festivalen på en dansklubb. Mycket av informationen fick spridas hemligt via sms-kedjor.
En annan lag som verkar homofobiskt är lagen mot ”utländska agenter”, till vilka organisationer som tar emot pengar från utländska institut och organisationer räknas. Sådana är de flesta hbtq-rättsorganisationer i Ryssland. Side by Side dömdes i somras till motsvarande cirka 80 000 kronor i böter efter denna lag.
Enligt både Milena Chernyavskaya och Tatyana Shmankevich hänger de snävare normerna och striktare lagarna ihop med att den ortodoxa kyrkan växer sig starkare. När vi träffas utanför salongen för en intervju efter publiksamtalet säger Shmankevich:
– Det har stiftats en lag mot att såra religiösas känslor. Om du sårar en religiös människas känslor så får du böter. Men jag förstår inte, våra känslor då?”
Chernyavskaya förklarar att det visserligen finns alternativa kyrkor och illegala hbtq-kyrkor. Även i vanliga kyrkor har det förekommit inofficiella samkönade bröllop.
– Men jag har hört om två fall då prästerna har blivit av med sina jobb efter att ha vigt homosexuella.”
– Putins plan är att göra landet ”traditionellt” och patriarkalt, vilket är vad vår kyrka också vill, säger Tatyana Shmankevich.
Problemet är inte de nya lagarna i sig, utan deras konsekvenser och normerna de skapar. Den unga generationen är inte nödvändigtvis liberalare än den äldre.
– Just nu finns det så många arga unga människor som tycker att gay-personer är dåliga. De blir mer ortodoxa.
Stora regionala skillnader
Milena Chernyavskaya rekommenderar alla hbtq-personer att lämna Ryssland, vilket även till exempel författaren och journalisten Masha Gessen redan har gjort.
– Det är det enda rätta att göra just nu, säger hon, men får invändningar.
– Jag har vänner som vill stanna kvar och fightas. Försvinner vi så stannar problemet ändå kvar i Ryssland, säger Tatyana Schmankevich. Hon påpekar att det finns fattiga människor på landsbygden som inte kan lämna landet. Dit når inte särskilt mycket mer information om hbtq-frågor än teves homofobiska propaganda:
– Varje vecka publicerar vi en kortfilm med information på vår hemsida. I S:t Petersburg kan människor komma till våra evenemang, men i många regioner kan de inte det. De skriver till oss och ber oss göra filmer som informerar om förhållandet till kyrkan, om transsexualitet, om att komma ut.
Det är också stor skillnad mellan Moskva och S:t Petersburg, där huvudstaden räknas som ännu mindre hbtq-vänligt. I städerna stöds hbtq-grupper av människorättsorganisationer, även om Tatyana Shmankevich suckar att det finns fördomar även inom sådana. Samarbeten med feministorganisationer är däremot sällsynta. Milena Chernyavskaya säger att det efter Sovjettiden, då kvinnor skulle vara aktiva och arbetandes, finns en motreaktion med en kvinnonorm som är passiv och objektifierande. Läget i landet för transsexuella menar de båda är oerhört tufft, då det är svårt att få tillstånd att operera sig och ännu svårare att ändra kön i passet. Organisationer som Side by Side, medier som Agens och rörelser som Pussy Riot behövs.
Ändå skapas hoppingivande film
De sex kortfilmerna som visas är inte bara filmer där någon av huvudpersonerna råkar vara gay, utan kretsar helt kring temat homosexuell kärlek. Som Muave, om en ung tjej som blir kär i sin lärarinna, eller Altar of Inanna, om en man som hotar att hoppa ned från ett hustak om mannen han är kär i inte svarar ärligt på frågan om han kan älska en man. Three times about handlar om homofobi (och attraktion) bland manliga, muskelpumpade idrottsmän.
Den mest välgjorda och intressanta av filmerna är dokumentären Not with us av Svetlana Sigalaeva. Den visar ett kvinnofängelse på den ryska landsbygden. Filmen berättas av en före detta fånge. Iklädd skinnjacka sitter hon i ett fönster och tittar bort mot fängelset. Hon gråter med cigaretten i mungipan när hon minns de hårda förhållandena under fångenskapen. Men hon ler också, för kvinnorna i fängelset blev hennes familj, och många av fångarna hade kärleksförhållanden med andra fångar. Hon berättar om de underliga, oprovocerade skratten i fängelset. De skrattade tillsammans, ohejdbart.
The Beginning är en komedi som Milena Chernyavskaya har skrivit manuset till. Huvudpersonen är en tjej som inte anser sin homosexualitet vara ett problem – istället ligger konflikten i att alla hennes olika flirtar råkar besöka henne samtidigt…
Någon i publiken på Zita påpekar att filmerna inger hopp trots att realiteten för hbtq-personer i Ryssland är svår. Under vår intervju frågar jag om internet också kan vara en källa till hopp – där kan de sprida filmer och information.
– Youtube är inte förbjudet, säger Chernyavskaya.
– Men de kan pusha dig att ta bort filmen, fyller Shmankevich i, och nu försöker de göra begränsningar för internet.
Hon säger att propagandalagen kan utökas till att gälla internet:
– Vi vet inte när de kommer att vilja använda lagen på det viset eller vilket öde som väntar vår hemsida.
– I Ryssland kan allt hända imorgon. Imorgon kan allt stängas, suckar Milena Chernyavskaya.
Är de rädda, personligen?
– Jag är inte rädd, jag är mer skräckslagen och arg, säger Chernyavskaya som en gång blev slagen i ansiktet på gatan, vilket hon är säker på beror på att hon är redaktör för en lesbisk tidning.
– Är du rädd så förlorar du.
Tatyana Shmankevich däremot är rädd ibland. Side by Side-arbetarna har en gång mötts av 30–40 män i träningsoveraller på vägen hem.
– De kom för att skrämma oss. Och ja, jag var rädd, för det verkade som att de skulle slå oss. Vi fick ringa polisen som följde oss till tunnelbanan. Men väl i tunnelbanan brydde polisen sig inte om vad som skulle hända med oss.
Ibland känner sig Shmankevich deprimerad över hur situationen ser ut. Ändå har hon hopp, precis som filmerna från dagens visning:
– Andra länder har kunnat ändra sina lagar. Då tror jag att vi också kan det.
