En student skriver ett mail till mig sent lördag kväll, efter att jag flyttat fram inlämningsdagen för terminens sista essäer: ”Jag tror att alla vänner i vår kurs är ute på Taksim, i Besiktas, i Sisli, överallt där det luktar tårgas. I morgon är vi på gatorna igen! Jag vill bara att du ska veta det!”.

Det började med en ockupation av en park i förra veckan, den numera världskända Gezi Parkı. Taksimtorget är knutpunkten i det europeiska Istanbul och också den plats varifrån de allra flesta av Istanbuls demonstrationer – om kvinnors, kurders, armeniers, palestiniers, arbetares, hbtq-personers rättigheter – utgår. Här dödades 1977 minst 34 människor i en förstamajdemonstration, och fram till 2010 var torget stängt under första maj. När det öppnades igen 2010, av samme Erdoğan som nu använder tårgas och vattenkanoner mot och uttrycker förakt mot fredliga demonstranter, var glädjen stor. I tre år genomfördes första maj, utan några våldsamheter. Men i år, med hänvisning till ombyggnationer av torget, aviserade Erdoğan att det inte skulle bli några demonstrationer på Taksim. De många som trotsade förbudet möttes, liksom i Istanbul just nu, av tårgas och vattenkanoner ,och flera skadades svårt.

Taksimtorget genomgår just nu alltså stora förändringar. Människor tvångsförflyttas från det närliggande Tarlabaşı, Erdoğan godkänner själv ritningarna för den stora moské som ska byggas på torget. Och en park ska alltså jämnas med marken för att ge plats för ännu ett köpcentrum; ibland känns det som att det just nu öppnar ett sådant i veckan i den här staden. Det är en aggressiv kommersialisering, som bryter sönder infrastruktur och det som fortfarande är ett unikt signum för många av Istanbuls stadsdelar: blandningen av människor.

Hela tiden protesterar människor mot denna accelererande och brutala förändring av Istanbul. Ockupationen av Gezi Parkı var en i raden av aktioner, ockupationer, demonstrationer. Men när polisen i fredags morgon gick in i parken och tvingade bort demonstranterna över en svag byggnadsbro som brast och skadade många människor, då blev det någonting helt annat. Fler och fler strömmade till Taksim för att protestera mot polisens övervåld, och möttes av mer våld. Men som vi vet skrämde våldet inte bort folk, tvärtom. Det som började med en ockupation av en park utvecklades till en aldrig förut skådad resning, som nu samlar folk i hela Turkiet, från alla oppositionella politiska läger, män som kvinnor, unga som gamla, även om unga män och studenter är i majoritet.

Folk har förstås olika skäl att gå ut på gatorna, och när jag med ansiktet täckt till skydd för tårgasen försökte ta mig hem sent i lördags kväll, fick jag en känsla av att de nationalistiska krafterna skulle lyckas ta över. Det milt nationalistiska CHP:s ledare Kılıcdaroğlu försökte se ut som ledare för protesterna, och både CHP och det aggressivt nationalistiska MHP ordnade möten runt om i stan. Men jag tror att protesterna fortsätter att vara en bred missnöjesyttring mot Erdoğans alltmer enväldiga sätt att leda landet, mot enträgna försök att inskränka människors rätt att bestämma över sina liv i stort och smått och mot ständiga kränkningar av yttrandefriheten. Att turkisk media var sena att rapportera om de massiva protesterna, och sen hållit igen är förstås en skam, och säger mycket om maktens direkta och indirekta styrning och om journalisters självcensur.

Svenska feministiska vänner som var på besök här i Istanbul härom året, sa att de aldrig sett en plats där kvinnor ser så olika ut. På samma gata promenerar kvinnor med heltäckande kläder och huvudduk, och kvinnor med kortkort och stilettklackar. Tårgas och vattenkanoner mot fredliga demonstranter är det som får människor att gå man ur huse, men jag tror också att det är denna mångfald – med tusenåriga rötter i det kosmopolitiska Istanbul – som de protesterande på Turkiets gator försvarar. Som en taxichaufför jag åkte med i söndags sa: Det här är en protest mot att Erdoğan försöker göra Turkiet till ett land där man inte själv får bestämma hur man vill leva sitt liv.