Efter Fredrik Reinfeldts sommartal står det klart att det blir ett femte jobbskatteavdrag om Moderaterna får bestämma. Socialdemokraterna har lovat att inte riva upp några steg i jobbskatteavdraget, inte heller detta, om de får makten 2014. Därmed riskerar de att göra valet meningslöst, skriver Inga-Lisa Sangregorio.
När jag för länge sen bodde i Italien brukade de elaka norditalienarna påstå att det då ledande partiet kristdemokraterna köpte röster i Syditalien genom att dela ut pastapaket.
Motsvarigheten i dagens Sverige är alliansens patentmedicin mot allt ont: jobbskatteavdraget.
Likt andra droger är det inte bara beroendeframkallande utan kräver ständigt högre doser. Eftersom effekten av det fjärde avdraget redan avklingat lovar Fredrik Reinfeldt nu ett femte samt höjd gräns för statlig skatt. Sammanlagt skattebortfall drygt 16 miljarder. Sa någon grammofonskiva som hängt upp sig? Den politiska fantasin hos vår kära regering är knappast imponerande, men varför ändra på ett vinnande koncept?
Den intressanta frågan är om svenska väljare verkligen säljer sina röster för ett paket pasta, ursäkta för ytterligare ett jobbskatteavdrag.
Till dem som har skall varda givet
Enligt de beräkningar jag sett kommer den som tjänar över 37 500 i månaden i månaden att få en skattesänkning på 590 kronor (då är den höjda gränsen för statlig skatt inräknad), medan de flesta löntagare får ett par hundralappar. Moderaterna låtsas gärna att deras skattesänkningar främst gynnar låg- och medelinkomsttagare, men det är bara sant om man ser till den procentuella sänkningen (100 kronor är en procent av 10 000 men bara en tiondels procent av 100 000). Dessvärre är det kronorna, inte procenten som vi betalar våra utgifter med.
Sjuka och arbetslösa får som tidigare ingen skattesänkning, men pensionärerna får i nåder 50 kronor. Eftersom pensionerna samtidigt sänks med i genomsnitt 300 kronor kommer de att gå back. Rättvist, tycker tydligen regeringen, eftersom de gamla i likhet med de sjuka och arbetslösa inte arbetar. Och den som inte arbetar skall som bekant inte heller äta. Det står ju i Bibeln. Vår överreklamerade finansminister hade förresten häromåret en annan motivering för att inte sänka skatten för pensionärerna. Det skulle vara ”problematiskt”, förklarade han i en intervju, eftersom det skulle stimulera efterfrågan.
Med andra ord: skatten bör sänkas bara för dem som har så gott om pengar att det inte finns någon risk för att de använder dem.
Myterna om jobbskatteavdraget
Hur motiverar Reinfeldt då de nya skattesänkningarna? Jo de ska leda till att fler arbetar och arbetar mer. Kopplingen är knappast glasklar, men ursprungstanken var att om det lönar sig bättre att arbeta kommer de sjuka att ta sina sängar och gå ut på arbetsmarknaden och de arbetslösa att rycka upp sig och söka jobb. Vad de gamla ska göra har ingen förklarat.
Det första jobbskatteavdraget kan möjligen ha haft en viss effekt på arbetskraftsutbudet, men då främst bland dem med lägst löner. De övriga avdragen har inte haft någon annan effekt på sysselsättningen än att minska statens inkomster och därmed möjligheten att satsa på arbetsuppgifter som verkligen behöver utföras.
Att någon som tjänar 40 000 i månaden skulle välja att leva på a-kassa om hen inte fick sänkt skatt är lika osannolikt som att ett femte avdrag kommer att leda till att den här personen arbetar mer. Varför i all världen skulle en person som just fått 590 kronor mer i månaden utan att lyfta ett finger se det som en anledning att arbeta mer?
När jag nyligen städade bland mina papper hittade jag en artikel av Harry Schein. Den var skriven efter den stora skatteomläggningen i början av nittiotalet:
”Regering och riksdag har tidigare i all sin godhet genom skattereformen gett mig cirka 670 000 om året i skattesänkningar i syfte att få mig att arbeta mer. Jag har inte bett om dessa pengar och är, trots alla nationalekonomer, helt okänslig för skattesänkningens dynamiska effekter. Jag arbetar alltså inte mera när jag betalar lägre skatt.”
Lika sant nu som då.
Inte du min Birgitta!
Jag hör inte till dem som tycker att höga skatter är något gott i sig. Men jag tyckte det var pinsamt när Birgitta Ohlsson i ett samtal med Gudrun Schyman under Almedalsveckan valde just jobbskatteavdragen som exempel på vad alliansregeringen har gjort för kvinnorna. En sjuksköterska har fått 1 800 kronor mindre i skatt, sa Birgitta.
Det här var en period när tidningarna var fulla av skräckhistorier om läget i sjukvården. Sjuksköterskor sa upp sig med hänvisning till omöjliga arbetsförhållanden, och barnmorskor larmade om överfulla avdelningar. Varpå klinikcheferna ”löste” problemet genom att minska antalet vårdplatser.
Jag har aldrig träffat Birgitta Ohlsson men har alltid gillat henne, och just därför tyckte jag det var pinsamt att hon valde ett sådant exempel på vad alliansen ”i all sin godhet”, som Harry Schein skriver, har gjort för kvinnorna. Man riktigt ser hur de tömmer sina plånböcker för att ge till sjuksköterskorna.
Ändå måste hon veta att männen fått större skattesänkningar än kvinnorna och att kvinnorna oftare arbetar inom den skattefinansierade offentliga sektorn och är mer beroende av dess tjänster och därmed drabbas hårdare när den utarmas.
Måste valet stå mellan pest och kolera?
Vad blir då svaret på den fråga jag ställde ovan? Kommer svenska väljare verkligen att sälja sina röster för alliansens motsvarighet till ett par paket pasta?
Det får vi aldrig veta. Den socialdemokratiska ledningen har nämligen gett carte blanche åt alliansens skattesänkningar. Stefan Löfven förklarade redan i somras att ett femte jobbskatteavdrag kommer att finnas kvar även efter ett regeringsskifte. Han ville minsann inte höja några skatter för dem han kallade ”knegarna”, som enligt hans definition utgörs av personer som tjänar mindre än 60 000 i månaden.
Jag är övertygad om att politikerna, socialdemokrater som moderater, har fel om svenska folkets prioriteringar, och det gäller även den så kallade medelklassen. Har inte medelklassen barn i skolor och förskolor, föräldrar som behöver eller kommer att behöva vård och omsorg? Är inte medelklassen beroende av en sjukvård som fungerar och tåg som går i tid? Tror medelklassmänniskan verkligen att hon själv eller hennes närmaste aldrig kommer att bli sjuka eller arbetslösa eller gamla? Och framför allt: kan den välutbildade medelklassmänniskan verkligen inbilla sig att en dränering av statens inkomster leder till fler jobb?
Genom sin feghet och sin brist på tilltro till väljarnas moral och intelligens riskerar socialdemokraternas ledning att göra 2014 års val meningslöst. De har aldrig gjort upp med sina egna tidigare felsteg, och nu är de beredda att omfamna alla alliansens hjärnspöken. I så fall blir den enda adekvata handlingen, som Jan Myrdal en gång skrev om ett val i USA, att pissa i valbåset.
