”Vägen delade sig i två och mitt undermedvetna valde den kortaste vägen. Fem pundare omringar mig och det är inte förrän jag deltagit i ett maskulint orrspel som jag kan gå därifrån, ett ciggpaket fattigare och ett rånförsök rikare.

På tuben ringer Expressen, som jag precis har besökt för Researchgruppens räkning. Jag suger i mig all uppmuntran och tänker att jag borde få medalj. Rånförsöket placeras långt i bakhuvudet i en mapp kallad ”möten mellan män”. Där får den samsas med betydligt våldsammare händelser.

Öppna portar

På vägen från tunnelbanan delar sig vägen i två. Jag väljer den som är kortast och inte uppvaktas av några gängbildningar. Inser att den där medaljen får nog vänta. Jag är 33 år, har ägnat större delen av året åt att granska näthatet, och har missat det mest uppenbara. Hur det känns att inte kunna gå igenom en park utan att bli antastad. Den del av hjärnbarken där mappen ”nya upplevelser” förvaras har varit ganska tom ett tag, i brist på liv. Nu har den börjat fyllas på.

Där ryms upplevelser som att hatet, där en stor del är straffbart, tränger in genom alla öppna portar. På Flashback har någon lagt ut kartor till mina föräldrar. På ask.fm har någon frågat efter våra hemadresser för att ”kunna göra er ett litet trevligt hembesök”. Personer har strukit omkring våra lägenheter. Telefonerna har ringt oavbrutet genom nätterna, och jag har ändå kollat dem av rädsla för att någonting har hänt. Det som tidigare har varit ett kommunikationsredskap har blivit en fiende. Hoten kommer i alla våra sociala kanaler, på epost, på jobbet, i hemmet. Några har fått flytta.

Omfattningen förvånar mig, trots att jag var förberedd.

Jag tänker på alla de som utsätts för det här dagligen, som har skrivit om betydligt banalare saker. Kvinnor som recenserat tv-spel, som har protesterat på Facebook eller reagerat på någon raptext.

Onödig mapp

Vi visste sedan tidigare att näthatet drabbar kvinnor hårdare. Nu vet vi att avsändarna till stor del består av medelålders, etablerade män. Vi vet var de har sin politiska hemvist, som ger dem stöd och finansiering. Vi vet att det med enkla medel går att identifiera dem.

Vi vet också att den stora majoriteten i alla beslutsfattande organ inom politiken och rättsväsendet består av män. Kanske är det därför som blåljusen hade kommit på en gång om jag ringt 112 efter rånförsöket, men lägger ner de flesta anmälningar om näthat med vändande post. Kompetensen och möjligheterna finns, men viljan att ta tag i ett ständigt växande demokratiskt problem saknas.

För det som slår mig med det nya innehållet i upplevelsemappen är att de är onödiga. De borde kunna slängas i papperskorgen. Vi behöver inte ha ett samhälle där ett litet antal hatande individer påverkar våra vägval.