I nya numret av musikmagasinet Lira har ni valt att fokusera på kvinnor, varför?

– De genrer som vi huvudsakligen bevakar – jazz, traditionell musik från hela världen samt svensk folkmusik – är av tradition och brist på genusmedvetenhet otroligt manligt dominerade. Av de skivor som folk skickar in till oss i hopp om att bli recenserade är kanske 80 procent av manliga artister, och trots att vi aktivt arbetar med frågan landar vi i varje nummer på ungefär en tredjedel kvinnliga artister. Som övertygad feminist känns detta förstås djupt otillfredsställande, varför jag föreslog ett nummer där vi fokuserar på frågan. Dels genom att enbart berätta om kvinnliga musiker. Dels genom ett långt reportage där vi försöker besvara frågan varför flickor och pojkar fortfarande väljer instrument så könsstereotypt, vilket leder till att det knappt finns några kvinnliga jazzgitarrister att skriva om, liksom att inte en enda av de trombonister som förra året sökte till våra tre största musikhögskolor var kvinna.

Vad har ni lärt er av arbetet med numret? Kommer det att påverka tidningen på sikt?

– Vi har lärt oss att det går, om man vill. Det var inte svårt att göra detta nummer, det handlar om att bestämma sig. Jag skulle därför gissa att det kommer att påverka den fortsatta bevakningen positivt, i bästa fall till 50/50.

Har du fått några reaktioner ännu?

– Ja. Alla har varit positiva hittills, utom en man, som inte förstod vem denna ”kvotering” skulle tjäna. Faktum är dock att det inte var frågan om kvotering, alla de porträtterade musikerna skulle pryda vilket nummer av Lira som helst.

Blir det fler kvinnonummer?

– Vem vet, det beror på reaktionerna. Blir prenumeranterna eld och lågor finns det ju alla möjligheter, blir de förbannande får vi kanske låta bli. Men säkert är att vi kommer fortsätta problematisera och sätta fokus på frågan i fler reportage, jag har redan fått uppslag till flera stycken.