Här är en grej jag inte bryr mig om: Jonas Thente. En annan: Stina Wirsén. En tredje? Ruben Östlund. Och så sist men inte minst på listan av saker som får mig att vilja höja på ögonbrynen och gå vidare med mitt liv: analyser av den antirasistiska debatten, signerade DN.

Men de där analyserna går inte att undkomma. Och därför vill jag stanna lite vid en krönika av Dilsa Demirbag-Sten som publicerades förra veckan. I denna uttrycker hon frustration över hur den antirasistiska debatten hakar upp sig på personer – bland annat då Thente, Wirsén och Östlund.

”Sak och person blir oftast i den svenska debatten om rasism detsamma och därför blir frågan omöjlig att diskutera på en mer principiell nivå”, skriver Demirbag-Sten, och – håll i hatten – jag håller med henne!

För såhär skrev Jonas Thente när Lilla hjärtat pekades ut som rasistisk: ”Men jag tänker att: liiiiite mer uppfinningsrik måste man väl allt vara än att skälla Stina Wirsén för rasist.”

Vad debatten bör tåla

Men det var det ju givetvis ingen som gjorde. Och inte heller är det någon som har kallat Jonas Thente för rasist. För att det är i grunden ointressant för den antirasistiska analysen.

Vad vi egentligen pratar om när vi pratar om antirasistisk analys är detta: hur och genom vilka kanaler reproduceras rasistiska ideologier? För faktum är att vi för tillfället lever i ett Sverige där rasistiska åsikter har normaliserats till en skrämmande grad. Där Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Där – som Özz Nûjen påpekar på sin blogg – Jason Diakaté måste höja sitt pass i vår riksdag och visa sig villig att viga sitt liv åt Sverige. Där DN – hör och häpna – publicerar en rasistisk annons i tidningen och menar att ”[den] ryms inom ramen för vad debatten bör tåla”. Där någon kan möta min blick på tunnelbanan och säga: ”Umgås inte med negrer.”

Ett annat plan

Vi bär alla ett ansvar för samhällsutvecklingen, på ett politiskt och personligt plan. Om man vill förändra, om man vill omsätta antirasistiska teorier till politisk praktik, kan man inte utbrista: ”Jag är inte rasist!” varje gång den här debatten förs. Jag har inte telepatiska superkrafter – jag kan inte veta om en person är rasist eller inte, och är egentligen inte intresserad. Allt jag kan fokusera på i min analys är handlingar, uttalanden, och hur dessa lånar från och bidrar till en rasistisk diskurs.

Så kan inte debatten föras på det planet, i stället? Kan vi inte prata om ansvar, om historia, om aktör och struktur? Då skulle nog både jag och Dilsa Demirbag-Sten bli nöjda.