Med anledning av de omfattande inskränkningar av demonstrationsrätten som föreslås i Spanien och de antifascistiska demonstrationer som pågår i Sverige reflekterar Edda Manga över vad vi gör när vi demonstrerar. Hon lyfter fram Judith Butlers/Hanna Arendts teori om kollektiva framträdanden som rättsetablerande.
Vad betyder demonstrationen i vår politisk-filosofiska tradition och i det historiska ögonblick i vilket vi befinner oss?
En gemensam uppfattning hos Judith Butler och Hanna Arendt är att det politiska är performativt, det vill säga att det politiska är något människor gör. Utrymmet för politik etableras genom kollektiv eller politisk handling. Konsekvensen av denna tanke är att demokrati och rättigheter etableras genom kollektiv politisk handling snarare än att ett demokratiskt styre som garanterar vissa rättigheter skulle vara en förutsättning för politikens utövande.
Denna uppfattning om det politiska utgår från en social – till skillnad från en individuell – ontologi. Butler tar upp tanken hos Arendt att det aldrig kan finnas någon handling – inte ens en språklig handling – som inte grundar sig i en social mångfald av något slag. Polis, eller den politiska gemenskapen, är inte en fysisk plats utan en social organisering som uppkommer av gemensam handling och samtal. Det politiska rummet är det utrymme som finns mellan människor som handlar och talar med varandra oberoende av var denna plats är.
Från detta perspektiv är demonstrationen ett sätt att etablera det politiska, demonstrationen är en instans av den kraft som på ett teoretiskt plan och utifrån en social föreställning om språkets, demokratins och rättigheternas performativa grund skulle kunna kallas för ”ren politik” eller ”konstituerande kollektiv handling”.
Politik kräver en scen, ett utrymme för framträdande. Det vill säga ett utrymme där jag och andra kan mötas och framträda gentemot varandra såsom politiska varelser, skriver Butler. Denna framträdandeplats uppkommer enligt Arendt närhelst människor är tillsammans i språk och handling och därför föregår den konstitueringen av offentligheten och konstitueringen av olika regeringsformer, det vill säga av de olika sätt på vilket offentligheten kan organiseras.
Framträdandeplatsen finns inte alltid för alla. Slaven i antikens polis exkluderades från den, till exempel. Enligt Arendt innebär exkludering från framträdandeplatsen att man är exkluderad från verkligheten. Ser man på människan som en politisk varelse är dess verklighet lika med det som framträder på framträdandeplatsen, den sociala verkligheten.
I vår samtid finns det nya medier som framträdandeplatser. Samtidens demonstrationer kombinerar lokal gatunärvaro och global massmedia som enligt Butler inte bara rapporterar händelserna utan är en del av händelserna. Massmedia är en förlängd framträdandeplats.
Samtidens politiska rum öppnas i det lokalas överskridande, ofta på en eterisk densitet. Men detta förutsätter en materiell scen, så att säga, en politisk plats där kroppar riskeras, kroppar som befinner sig fysiskt på gatan. Gatan och medierna är ömsesidigt beroende.
För att media ska fungera som demokratisk framträdandeplats måste den utöva yttrandefrihet och rättvisa. Media är inte en neutral rapportör av sociala rörelser och deras anspråk. Den är en aktör i det politiska, en del av det kollektiva handlandet. I en värld där stater agerar utifrån ett slags mellanstatlig solidaritet om ett gemensamt intresse av att inte granskas är det uppenbart att massmedia inte är och inte kan vara en utanförstående observatör. I den mån media gör anspråk på en från det statliga systemet oberoende ställning måste den genom handling göra anspråk på och ta sig rätten till yttrandefrihet i förhållande till staten.
Är de som exkluderas från framträdandeplatsen och följaktligen från det politiska effektivt förvisade till en icke-mänsklig existens, med Giorgio Agambens term homo sacer?
Enligt Butler finns det ingen total exkludering. Den suveräna maktens förmåga att definiera någon som homo sacer existerar bara utifrån dess synvinkel. Denna modell kan inte tillåtas dominera vårt sätt att förstå det politiska och det politiskas gränser eller vad som faller utanför det politiska och vad som är ”orealistiskt” eller ”overkligt”. Suveränen försöker bestämma vad som är verkligt och politiskt realistiskt och på så sätt exkludera vissa i ett tillstånd av passivt vara, till skillnad från handlingens område (aktivism). Men detta är inte en beskrivning av verkligheten utan en maktteknologi. Dess motsats är det omöjligas praktik.
De statslösa, de fredlösa, de ockuperade och de rättslösa kan agera och agerar de facto. Även liv som blir fråntagna alla rättigheter befinner sig inom den politiska och sociala sfär från vilken de exkluderas och är förmögna att göra motstånd på icke statscentrerade sätt.
Det är här som statligt motstånd mot demonstrationer är intressant. Om det politiska är performativt eller med andra ord om makten alltid är potentiell snarare än faktisk, är rätten att ta sig rätten (eller med Hannah Arendts ord rätten att ha rättigheter) inte beroende av en viss regeringsform eller politisk organisation för att vara legitim. Rätten att ta sig rätten föregår varje politisk institution även om den a posteriori framställer sig som dess garant. Den är inte heller – och detta är den intressanta skillnaden mellan å ena sidan Butler och Arendt och å andra sidan den folk- och människorättsliga traditionen – grundad i naturlagen.
Rätten att ta sig rätten är istället en rätt som konstituerar sig själv genom kollektiv handling. Detta förklarar varför de som exkluderas från existerande politiska gemenskaper kan de facto utöva denna rätt i samma ögonblick som de genom att framträda tillsammans gör anspråk på den. Ett exempel är ”illegala” invandrades aktioner.
