Den svenska sexköpslagen är en modell som allt fler länder överväger att införa. Även i australiska delstaten New South Wales, som avkriminaliserade sexhandel 1996, höjs nu röster för den svenska modellen. Men Tara Naja Lykke betonar att lagen inte skyddar den som säljer sex och att förespråkarna bortser från en bärande feministisk princip.
I ett land som påstås vara bland världens mest jämställda är det fruktansvärt att se hur en bärande princip inom feminismen inte räknas som en rättighet ens inom rörelser som anser sig vara progressiva. Det rör sig om rätten till sin egen kropp och vara i stånd att definiera och formulera egna behov.
Men hur kommer det sig då att den feministiska debatten kring sexarbete vägrar ta till sig detta?
Den svenska prostitutionslagstiftningen lyfts istället fram som vore den lösningen på flera hundra års sexism fastän den är en katastrof för många sexarbetare.
Efter att ha flyttat från en skandinavisk kontext till ett ställe där lagstiftningen är baserad på ett sexarbetarperspektiv vore det lätt att tänka att en lagstiftning på andra siden jorden inte längre skulle vara ett personligt problem. Den australienska staten New South Wales – där Sydney, som jag numera bor i ligger – har sedan 1996 avkriminaliserat sexarbete. Det har skyddat sexarbetare från både riskfyllda arbetsvillkor och den poliskorruption som den tidigare lagstiftningen gav upphov till.
Kriminalisering betydde att relationen till polisen dominerade möjligheten för att kunna arbeta säkert eftersom det skapades en beroendeposition, där enstaka personer inom polisen hade makt över sexarbetares villkor genom valet om huruvida dom reagerade eller inte.
Tyvärr betyder den starka konservatismen i landet att avkriminaliseringen ifrågasätts. Detta för att ett ämne som väcker så många känslor och frågor om moral lätt kopplas till behov av kontroll och lagstiftning som lösning. I en revisionsrapport som nyligen släpptes tas Sveriges lagstiftning upp som ett exempel på andra alternativ. Detta trots att rapporten anger skydd av sexarbetare som ett av sina centrala syften.
Myten om Skandinavien – och Sverige i synnerhet – som ett feministiskt paradis får inte negligeras. Fastän rapportens slutsatser bland annat är att den svenska modellen påverkar sexarbetares relation till myndigheter negativt, försämrar möjligheten att kräva säkrare sex-praktiker och att fall av möjlig trafficking eller tvång inte rapporteras till polisen av kriminaliserade kunder anses den svenska modellen vara en självklar modell att studera. Detta trots att skydd av sexarbetare långt ifrån är en bärande princip inom denna och att svenska sexarbetare oftast inte ens tillfrågas.
Sveriges position är viktig att förstå när andra länder flirtar med den lagstiftningen i samband med att de utvärderar sina egna beslut. Men den svenska lagstiftningen medför inte att sexarbetare försvinner. Vad som ändras är däremot under vilka omständigheter de existerar.
Personligen kan jag inte nog artikulera hur viktig dialogen med en potentiell kund är för mig. Det är här jag kan kräva den säkrare sex-praktik som medför att Sydneys sexarbetare enligt en rapport som släpptes under detta år har en lägre förekomst av sexuellt överförbara sjukdomar än stadens genomsnittsbefolkning. Det är här jag kan informera om mina personliga gränser och försäkra mig om att personen inte söker en tjänst jag inte erbjuder eller under villkor jag inte tolererar. Det är här jag kan skapa mig en bild av personen.
Bara några få minuters pratande i säkerhet betyder allt. Om jag säger nej till något behöver jag inte frukta att stället jag jobbar för blir angett till polisen. Eftersom vi inte behöver vara dolda och det finns personal som tar hand om min säkerhet behöver jag inte heller vara rädd för att bli tvingad till något om jag säger nej.
Personligen har jag ingen erfarenhet av att arbeta på gatan men jag har hört erfarenheter från mina kollegor. Att kunna mötas, prata och förhandla med en kund utan risk är central för vår säkerhet oavsett varifrån vi jobbar. Förespråkare för den svenska modellen verkar vägra förstå att om min kund befinner sig i en riskposition blir det också mitt problem. Om jag inte hade turen att äga ett pass som betyder att jag inte behöver vara rädd för migrationspolisen vore detta problem ännu större.
Som alla andra anställda befinner jag mig i en ständig position av förhandling med den som köper min arbetskraft, liksom vi ibland kan ha olika åsikter om vilka arbetsvillkor som bör accepteras. Detta är dock långt ifrån ett problem som bara drabbar sexarbetare och det är inte ett problem som blir mindre av kriminalisering av frivilliga handlingar mellan två eller flera samtyckande individer. Tvärtom. Problemet med bevis som uppstår när den svenska staten försöker åtala personer trots att brottets ”offer” nekar till att ha utsatts vittnar om det absurda i situationen.
Att det finns fall där personer mot sin vilja tvingas in i sexarbete genom exempelvis trafficking eller agerar under tvång är inte något som händer enbart inom sexarbete utan också inom andra områden. Dessa hemska situationer är dessutom redan kriminaliserade både här och i andra länder där svenska lagstiftningen föreslås införas.
Det verkar finnas en föreställning om att alla migrerande sexarbetare är utsatta för trafficking. Lösningar som ökad poliskontroll, något som syntes under de OS i London tidigare under året, utgör en risk för alla migrerande sexarbetare och kan knappast anses vara särskilt solidariska. Att bli deporterad hjälper knappast i de fall där personer verkligen har utsatts för trafficking, och att i bästa fall tvingas tillbringa sin arbetstid med polisförhör är inte precis lönsamt.
Att arbetare flyttar för att uppnå bättre arbetsvillkor och lön är inte något som enbart händer inom sexindustrin. Men migrerande sexarbetare tillåts inget aktörskap enligt en feministisk optik genom vilken ingen människa kan tänka sig att frivilligt välja sexarbete som arbete.
Problemet med denna analys är hur blicken fastnar vid ”sex” och att ”arbete” därmed försvinner ur vårt synfält och följaktligen ur hela debatten. En debatt där vi borde prata om arbetsvillkor men istället fokuserar på hur individer – oftast utan erfarenhet av sexarbete – känner kring sex och hur något så vackert vi som feminister äntligen har lärt oss att njuta av utan förtryck sabbas av närvaron av en ekonomisk transaktion.
Denna diskurs skapar ett nytt sätt att stigmatisera sexarbetare genom att positionera oss som inte bara dumma och i brist av moral utan också som dåliga feminister. Resultatet får ännu en dimension genom hur det effektivt tystar ner kritik från sexarbetare när vi försöker få prata om våra egna liv och erfarenheter. För en hora är väl ingen expert.
