Den principiella icke-skillnaden mellan tårtan och tegelstenen är en medial konstruktion som tycks säga oss att en tårta i ansiktet är ett hot mot demokratin mer angeläget att diskutera än högerextremismens intåg i våra parlamentariska system. Patricia Lorenzoni analyserar debatten om tårtkastning.
Demokratin har historiskt inte vuxit fram genom välvillig konsensus. Långt därifrån, demokratiska reformer har inte sällan tvingats fram genom ett tänjande på lagens gränser som av den dominerande klassen definierats som våldshandlingar. Direkt våld eller hot om våld har också spelat roll. Liberala, socialistiska, feministiska, antirasistiska och antikoloniala rörelser har på dessa sätt tvingat upp politiken för vidgad delaktighet. Men i en demokrati som stelnat i självgodhet är minnet om den egna historien mycket selektiv.
En medvetenhet om att våldet – precis som icke-våldet – har sin plats i den demokratiska utvecklingens historia, varken behöver eller bör leda till våldsromantik. Feminismen har en lång historia av att kritisera våld och militarism. Men delar av den feministiska rörelsen har också, i vissa situationer, kommit till slutsatsen att våld (eller handlingar som i en rådande maktordning klassificeras som våld) är enda alternativet. Ett våldskritiskt perspektiv kan höra ihop med, men är inte reducerbart till, konsekvent pacifism.
Vilket våld som klassas som legitimt, liksom vilka handlingar som överhuvudtaget definieras som våldshandlingar, speglar en maktordning. Att som Inti Chavez Perez gör ställa upp en absolut motsättning – antingen är man för eller emot våld – är inte bara historielöst. Det fungerar maktbevarande genom att endast erkänna en ”lydig” demonstrant som en legitim demonstrant. Dagens Nyheters (7/11) ledarredaktion uttrycker det än tydligare: Den legitima demonstranten är den som ”står tyst med ett plakat på anvisat avstånd”.
I det specifika fall som nu diskuteras handlar det knappast om att ta till vapen, även om det ibland verkat så på tongången i debatten. Vad det handlar om är en karnevalesk akt – en tårtkastning – som liksom Emma Dominguez påpekar har en folklig historia (och vad gäller dessa moderna tårtningar är det talande att kungen – själv en karnevalesk figur – är den drabbade som hanterat situationen bäst). Är det då en våldsam handling? Det beror naturligtvis på hur man definiera våld. Men det är anmärkningsvärt hur den mediala rapporteringen redan från första stund satt tårtningen i samband med sprängattentat och fysiska hot (Aktuellt 5/11). Ett antal debattörer har skildrat tårtan som första etappen på ett sluttande plan som kommer att leda till grovt våld, något även Chavez Perez antyder.
Slutsatsen är märklig. Själva syftet med en tårtning är att orsaka ett störande förlöjligande utan att åsamka fysisk skada. Jag kan tänka mig flera invändningar mot tårtning, inte minst hur det bidrar till ett ökat fokus på säkerhet. Men den principiella icke-skillnaden mellan tårtan och tegelstenen är en medial konstruktion som speglar rådande samhällsideologi. Och vad denna ideologi tycks säga oss, är att en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson är ett hot mot demokratin mer angeläget att diskutera än högerextremismens intåg i våra parlamentariska system.
Själva klassificeringen av tårtningen som våldshandling bör därför resa en del frågor. Liksom att det publika avståndstagandet från detta ”våld” sällan varit så kraftfullt som nu när det drabbar Åkesson. Vilken del av vår demokratiska självbild är det denna tårta träffar, så att vi känner oss tvingade att fördöma den hårdare än någon tidigare tårtning?
Vi lever i en tid när demokratin vacklar. Det beror knappast på tårtkastare, inte heller på den karnevalsentusiasm en tårta i maktens ansikte kan väcka. Låt oss istället se denna entusiasm i relation till den representativa demokratins kris.
För var dag är vi mer av kunder och mindre av medborgare. Allt större skikt av befolkningen finner sig överflödiga; icke-representerade av de representativa institutionerna. De få medborgerliga rättigheter och friheter som ännu inte privatiserats, villkoras med hänvisning till säkerhetsintressen. Trenden är generell, men i de EU-länder där åtstramningspolitiken varit hårdast ser vi också ett tydligt samband med kriminalisering av politiskt motstånd.
Det bör oroa oss. För sådan kriminalisering möjliggörs just genom att det politiska motståndet klassificeras som ”våld” mot ”demokratin”. Chavez Perez talar i absoluta termer om våld som ”antidemokratiskt”. Därigenom förklarar han rådande maktrelationer och politisk kontext för irrelevant. Men våld är inte en abstrakt kategori, det är en social och politisk. Genom att göra det abstrakt, upprepar Chavez Perez bara maktens klassificeringar.
