Det har hunnit bli onsdag. Jonna Sandell har ont och kan fortfarande inte sitta ordentligt, berättar hon över telefonen. Blodsutgjutelsen sträcker sig över hela korsryggen. På Södersjukhuset dokumenterades skadorna i måndags.

Misshandeln polisanmälde hon på söndagen, men Jonna Sandell tycker inte polisen hon talade med har fått med allt, och att en del av det som står har blivit fel. Liksom många andra av motdemonstranterna delar hon inte heller den bild som polisen har, och som medierna förmedlat vidare, av lördagskvällens händelser.

– Jag är arg på polisen, för det första för att de tillät demonstrationen där och då, dels för att de inte avbröt demonstrationen när de inte kunde skydda oss som protesterade.

Hon hade fått en inbjudan till motdemonstrationen via flera olika vänner på Facebook.

– Egentligen var jag väldigt uppgiven och arg över debatten som pågått i medierna under veckan med alla journalister som efter tårtattacken mot Jimmie Åkesson gör en så märklig analys. Jag är absolut emot att man kastar saker på folk, men analysen som gjordes i medierna var så obehaglig. Det visar hur det svenska debattklimatet har förändrats. Det romska registret tyckte jag var demokratiskt vidrigt.

– Så jag var med i demonstrationen dels för att polisen tillät SMR att demonstrera på 75-årsdagen av Kristallnatten. Dels för att jag personligen tyckte att det var viktigt att demonstrera. Om vi var många skulle det vara en bra markering om var vi står, att vi är samlade i de antirasistiska tankarna.

Trygg känsla

Uppslutningen var också stor. Människor med olika politisk och etnisk tillhörighet, olika åldrar hade samlats för att ta avstånd från nazisternas tilltag.

– Det var en väldigt skön känsla att vi var så många och att de var så få. Det som hände i korsningen Karlavägen/Nybrogatan fick mig att känna skuld, som att det varit mitt fel, att jag inte borde varit där. Det sa till och med min mamma, och då är jag uppvuxen i en radikal familj. Precis som en del kan säga till kvinnor som våldtagits ”du borde inte ha gått hem själv efter festen”.

Enligt Jonna Sandells uppfattning började saker slängas från demonstrationståget på motdemonstranterna från början. Det första knallskottet kom från den grupp på nära 80 män med SMR-fanor och facklor som samlats vid Karlaplan, men hon var ändå inte orolig när alla började röra sig mot Greklands ambassad.

– Det var en massa poliser mellan oss som gick där och nazisterna. Jag kände mig trygg. Det var ju barnvagnar och gamla människor med rullatorer, en löst samlad motdemonstration med mycket privatpersoner. En del var inte ens med i motdemonstrationen utan bara på väg någonstans.

Var beväpnade

Jonna Sandell beskriver sig som en van demonstrant, men ingen proffs-aktivist som vet när det är en upptrappning på gång och det är dags att dra sig undan. Däremot är hon fullt medveten om att SMR betraktas som den mest våldsamma nazistiska grupperingen i Sverige.

– Det vet polisen om. Varför skulle de annars haft ett så otroligt stort polispådrag redan innan demonstrationen hade börjat? Men det finns ingen transparens, det går inte att ställa frågor om det här. Det gör mig fruktansvärt upprörd att de inte kunde skydda oss på gatan, utan skuldbelägger oss och tycker att vi borde ha varit tysta, att människor som bor där inte borde ha gått ut.

Nazisttåget hade bara rört sig några kvarter när polisen fick stoppa det i korsningen Karlagatan/Nybrogatan.

– SMR hade kastat flera knallskott på oss. Nu kastade någon en bengalisk eld, kanske en motdemonstrant. Den kom någon annanstans ifrån. Det utlöste att de började kasta saker på oss. De måste ha haft kläderna fulla. De kastade sina facklor mot oss men hade också bengaler, glasflaskor och gatsten. De var så fruktansvärt tungt beväpnade. Polisen tappade helt kontrollen. Folk kom ut från affärer. Polisen stod där med hästar och sköldar, fullt utrustade. Jag trodde verkligen att de skulle avbryta demonstrationen och ta hand om oss.

Ingen greps

När Jonna Sandell träffades av gatstenen förstod hon inte riktigt vad som hänt.

– Jag trodde först att jag hade blivit skjuten. Jag förlorade känseln i benen och blev så himla chockad. Jag sa till en polis att jag hade blivit skadad och frågade ”vad ska jag göra?”.

Polisen var likblek och svarade ”Ring polisen!”. Sedan såg Jonna Sandell hur några andra poliser förde bort honom. Bredvid Jonna Sandell stod en kvinna som fick en av nazisternas facklor slängd på sig så att en del av håret brann upp.

Enligt polisens beskrivning kastades det vilt från båda sidor. I intervjuer efteråt har Jonna Sandell hört polisens presstalesperson Lars Byström säga att allting gick bra under omständigheterna, att demonstrationen inte hade urartat, utan hölls under kontroll.

– Så var det absolut inte. Det kanske blev så senare, för jag vet att det blev våldsamt igen på vägen från den grekiska ambassaden, men då var inte jag kvar.

Vänner till Jonna Sandell som var kvar på platsen har vittnat om hur polisen ingrep när fem nazister använde fanorna för att misshandla en motdemonstrant. Men att ingen av dem greps utan släpptes och fick fortsätta gå i demonstrationståget.

Inget offer

Trots smärtorna i korsryggen mår Jonna Sandell förhållandevis bra, men blir fortfarande ledsen när hon tänker på det som hänt. Inte minst sedan hon insåg att det är rena turen att hon överlevde. Hon är musiker, utbildad läkare, inte längre praktiserande. Hade stenen träffat i huvudet hade hon garanterat varit död.

Den här veckan har Jonna Sandell varit sjukskriven, men nästa vecka tänker hon börja debattera det som hänt.

– Jag är inget offer, ingen martyr. Vi var många som blev skadade och jag råkade bli skadad mest där och då.