Under en lunch i van der Nootska palatset i Stockholm hyllades de fem kvinnor som toppar listan med blomster, diplom och fanfarer. Ett historiskt tillfälle att uppmärksamma väldfärdens mäktigaste och viktigaste kvinnor sade hyllningstalaren och prisutdelaren Anna Kinberg Batra, som annars är gruppledare i riksdagen för Moderaterna.

Initiativtagaren Mats Edman, chefredaktör på Dagens samhälle, startade listan över näringslivets mäktigaste kvinnor 1998. Då arbetade han på tidningen Veckans affärer och fick höra att det inte gick att få tag på fler kvinnor till näringslivets topp.

– Det berodde ju bara på att de själva inte kände någon eller umgicks med någon så då kunde de inte se utanför sitt eget synfält. Listan på 125 kvinnor blev chockerande för de flesta gubbarna i näringslivet. De kände till fem stycken, det var Antonia Axelsson Johnson Peggy Bruzelius och några till som i ganska stor utsträckning också hade anammat ett manligt synsätt på chefskap och ledarskap. Inte speciellt feministiska. Det öppnade en dörr och visade på ett behov som fanns, nämligen att synliggöra kvinnors kompetens, och det var därför listan fick ett sådant genomslag och fortfarande lever än i dag, säger han.

Mats Edman, chefredaktör för Dagens samhälle.

Viktigt med ledarskap

Mats Edman tror starkt på att den typen av listor behövs. I en artikel på DN Debatt inför 8 mars konstaterar Edman och Kina Lundqvist, reportern som jobbat fram listan, att välfärdens tio mäktigaste kvinnor har 218 000 anställda mot 69 000 för de tio kvinnorna i toppen på näringslivslistan. De offentliganställda ansvarar för större budgetar och har svårare jobb än kvinnorna på topposter i näringslivet, men har dramatiskt sämre betalt skriver de och undrar: "Varför ska kvinnor satsa på kvalificerade utbildningar och sedan bränna ut sig där lönerna strukturellt är undervärderade och resurserna knappa?"

Frågan berör Dagens samhälles läsekrets som omfattar alla landsting och kommuner och hela välfärdssektorn. Vad som förvånat Mats Edman är att det fanns så många kvinnor med så stort ansvar, utan att det väckt större uppmärksamhet.

– Inte ens SKL (Sveriges kommuner och landsting, red anm) som säger att det finns inget finare än att jobba i välfärdssektorn lyckas lyfta fram det här. Det är naturligtvis bra att man har uppmärksamhet på välfärdens fotfolk, alltså undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, barnmorskor, daghemspersonal och så vidare, men även välfärden behöver duktiga ledare.

Inlägg i jämställdhetsdebatten

Frågan är om uppmärksamheten kan få några konsekvenser för hur mycket resurser samhället lägger på den här sektorn. Den strukturella undervärderingen av sektron är väldokumenterad, konstaterar Mats Edman, och han menar att det är hög tid att fråga sig varför och varför det får fortsätta.

– Så det här är ett inlägg i den debatten. Ytterst handlar det om kvalitet, vill man ha som Anna Kinberg Batra pratar om välfärd i toppklass, då kan man inte betala de lägsta lönerna till alla kvinnor som gör jobbet. Då spelar det ingen roll vilken nivå vi pratar om. Sedan kan vi inte bortse ifrån att 2030 kommer 54 procent av Sveriges kvinnor ha en eftergymnasial utbildning och bara 40 procent av männen. Vilka är bäst lämpade att styra samhället då? Det är alltså bara 17 år dit, det inte så lång tid om man tänker på att kvinnlig rösträtt infördes 1921 har det tagit 100 år kanske att krossa patriarkatet.

Är det 2030 som listan inte kommer behövas längre?

– Den prognosen vågar jag inte göra, det är för djärvt, men jag tror definitivt att det är mycket bättre.

I lunchvimlet finns Annika Strandhäll, ordförande i fackförbundet Vision – som organiserar anställda i välfärdssektorn. Hon tror att listan kan ha stor betydelse dels för att lyfta fram kvinnorna som förebilder, men också för att belysa den undervärdering som Dagens samhälle lyft.

– Det skär genom hela välfärdssektorn, jag kom precis från vårt eget seminarium här på förmiddagen kring chefer i äldreomsorgen. Vi tittar på förutsättningar, löner för jämförbart ansvar och ser samma skillnader där. Det är en strukturell problematik och vi behöver vara många som belyser det och alla initiativ som bidrar till det är bra. Vi behöver vara många fler som bidrar till den debatten, säger Annika Strandhäll.

Feministiskt Perspektiv mötte också ett par av pristagarna.

Ingrid Bengtsson-Rijavec har nyligen utsetts till hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Skåne

Vad kan listan ha för betydelse?

– Det viktiga är att man lyfter upp att det finns ett skikt bakom politiken och att man får ”cred” på att man lyckas genomföra politiken. Vi är ändå verktygen. Det kan vara bra att lyfta fram verktygen också inte bara slutprodukten.

Hur ser du på att ni har lägre löner än i näringslivet?

– Jag tror att debatten är bra, den gör också att man får fokus på frågorna, och förhoppningsvis om man har nyanserade debatter kommer vettiga argument fram och en förståelse för det ansvar som ändå ligger på kvinnor i den här sektorn. Jag tror att öppenheten, debatten, diskussionerna kommer att leda till en förändring. Det blir inte så hemligt med lönerna och det blir inte så stigmatiserande att prata om löner i offentlig sektor.

Krävs det inte någon form av fördelningsreform?

– Jag tror inte man ska gå in och peka med hela handen, det kan ta bort känslan av stolthet att du får en lön som du är värd om jag vet att jag får det för att det finns en pott, ett regelverk, ett måste. Man vill naturligtvis få en bedömning utifrån vad man presterar och det är bra att få den här debatten och belysa det jobb kvinnor gör i offenltig sektor.

Hur länge kommer listorna att behövas?

– Svårt att säga... Listorna fyller andra syften än att göra kvinnor kända, den här listan är också ett erkännande, att man gör rätt saker, och visar också vilka arbetsgivare som satsar på kvinnligt ledarskap till exempel.

Irene Svenonius, (till höger) stadsdirektör i Stockholms stad toppar årets lista, här tillsammans med Ann-Sofi Lodin, regiondirektör Västra Götalandsregionen

Vilken betydelse har den här listan och ditt eget första pris?

– Den viktigaste roll listan spelar är att man lyfter fram välfärdssektorn och de jobb som finns där, och lyfter fram dem som väldigt betydelsefulla, för det är de, stora delar av svenska folket är beroende på olika sätt av välfärdssektorn. Det här priset lyfter fram det på ett väldigt positivt sätt. För mig att jag kommit ut etta, det betyder att man lyfter fram hur värdefull välfärdssektorn är för Stockholm, naturligtvis, och för stockholmarna, och det blir ett erkännande.

Ska det behövas en lista?

– För framtiden vore det roligt att plocka fram en integrerad lista, med de som är viktigast för välfärdssektorn oavsett om det är kvinnor eller män. Jag tror att vi kvinnor skulle stå oss väldigt starkt även i en sådan lista. Skulle det visa sig att det är oväntat många män på en sådan lista kan det också väcka diskussion naturligtvis, eftersom det här är en sektor som är så dominerad av kvinnors arbetskraft.

Hur ser du på möjligheterna att jämna ut den sektorsvisa lönediskrimineringen?

– Det handlar om att jämföra löner. Jag kan se själv som är lönesättande chef för de högsta cheferna i Stockholms stad att jag beställer lönekartläggningar som jämför våra befattningar med befattningar ute på marknaden, både kommuner och landsting men också privat sektor där det är relevant, till exempel när det gäller våra stora fastighetsbolag, bara för att ha ett märke, var ligger de någonstans. Sedan kanske aldrig offentlig sektor kommer att vara löneledande, och kanske inte ska vara löneledande, men det är klart att ska vi vara attraktiva som arbetsgivare, och kunna locka folk som jobbar i privat sektor att komma och jobba i offentlig.

Har du något råd till den som vill ta hem det här nästa år?

– Dagens samhälle har inte tittat så mycket på person utan på nyckeltal i den organisation man leder, och Stockholm stad är så väldigt stort, så det goda rådet är väl att se till att söka sig till en stor organisation, men mitt jobb är inte ledigt.