Ett programmet Kaliber, Medlingsprojektet mot hedersvåld som baktände, i Sveriges Radio har rört mångas känslor, men den upprörde ännu fler. Att Socialstyrelsen finansierar medlingsprojekt är inte främmande inom socialtjänsten. Denna metod har använts på olika sätt genom tiderna beroende på problemens karaktär efter noggranna överväganden från socialtjänsten. Vi använde metoden i Botkyrkas socialtjänst när ungdomar begick olika former av mildare brott. Ofta fungerade i olika sammanhang. Men svenska myndigheter, särskilt socialstyrelsen, har inte tagit hänsyn till all forskning och alla rapporter som har skrivits sedan hedersmorden på Pela och Fadime – om hedersproblematikens karaktär.

Sedan Fadime Sahindal mördades har flera unga kvinnor mördats och ännu fler kvinnor plågats och misshandlats av samma skäl som Fadime blev mördad. Vilken inställning har våra rekorderliga svenska myndigheter till dessa förhållanden?

Utsattheten och våldet och morden i hederns namn förhåller sig mycket annorlunda. Det handlar om kollektiv handling och framför allt om kontrollen av flickornas sexualitet. De som utövar denna form av förtryck ändrar inte sina attityder och värderingar via medling. Om denna metod inte överväger och uppföljer även riskfaktorer; omm samhället inte tar ställning för dessa unga tjejer så har vi svikit dem.

Jag möter dagligen flickor och unga kvinnor som väljer att gå tillbaka till sin familj eller inte alls anmäla brott eftersom de inte litar på samhället. Jag möter också många unga kvinnors som lämnar kvinnojourer och skyddade boende för att de mötts av en annan form av förtryck och misstänksamhet.

Dessa unga flickor menar att samhällets olika instanser inte skyddar invandrade kvinnor och flickor och inte förstår inte deras problem. Jag håller med dem helt och hållet. Bara under de senaste två åren har jag som ordförande i Varken hora eller kuvad hjälpt och stöttat mer än 20 unga kvinnor som har valt att inte gå till socialtjänsten eller att lämna kvinnojouren och gå tillbaka till den man eller familj misshandlar och förtrycker.

De berättar att det är bättre där, då de vet när smällen kommer. De säger att de kan undkomma misshandel vissa gånger genom att ljuga om var man har varit eller gjort. Men att bo på kvinnojourer år ut och år in utan att få ett eget boende eller att vara aktuell hos socialtjänsten är ständig påfrestande och ifrågasättande.

Detta är inte annat än svek mot dessa unga människor som har stora förväntningar att få förverkliga sina drömmar precis som andra ”svenska” ungdomar.

Man måste göra klart för sig att den som verkställer hedersmord är en eller flera enskilda personer, men att mordet i grunden anstiftat av familjen, släkten, klanen. Det är anstiftat av en samhällsinstitution. Motivet för mordet är att kvinnan/flickan i frågan inte givit efter för familjens/klanens vilja och vägrat åtlyda klanens påbud. Det så kallade hedersvåldet och hedersmorden har sitt ursprung i en patriarkal samhällsordning, där kvinnan saknar de rättigheter som kvinnorna i Sverige tillerkänts i lagar, förordningar och i det allmänna rättsmedvetandet.

För den som kommer från ett klansamhälle och djupt traditionssamhälle, med dess mentaliteter och värderingar, som av hävd, tradition och uppfostran ser på flickor och kvinnor som varelser helt underordnade mannen, som ett ekonomiskt bytesobjekt eller som ett medel att knyta olika allianser mellan olika klaner, ter sig inte hedersvåldet som ett brott.

Förbrytaren är istället kvinnan som vägrar underordna sig, familjeöverhuvudets – det vill säga männens – påbud. Mördaren är visserligen vid ytligt påseende en individ, men den pådrivande anstiftaren en samhällsordning eller, om man så vill, ett kulturmönster.

En del drar slutsatsen att vi inte ska släppa in människor med ett sådant kulturmönster i vårt fina land. I så fall måste vi fråga oss: skall vi sända tillbaka dem så att männen i lugn och ro kan misshandla och mörda obstinata kvinnor som vägrar följa hedersnormer?

Det vore en ståndpunkt för en förhärdad Sverigedemokrat men självklart ohållbar för var och en som eftersträvar att följa FN:s Konvention om Kvinnans och Barnets rättigheter. Det bör tilläggas att människor mycket väl kan fly undan tortyr och död, det vill säga ha legala flyktingskäl, och samtidigt vara kvinnoförtryckare.

När vi inser detta måste vi ställa oss frågan: Vad ska vi göra åt hedersvåld och förtryck här i Sverige? Att vi inte gjort tillräckligt är uppenbart. Regeringen tillsatte en utredning föreslog regeringen en hårdare lagstiftning mot barn- och tvångsäktenskap. Det är naturligtvis bra. Men nu har det gått mer än ett år och ingenting har hänt.

Att hederskulturen kan leva vidare har flera orsaker. En är diskrimineringen på arbetsmarknaden, en annan är bostadssegregationen. Det finns skolor i områden i Stockholm som Tensta, Rinkeby, Botkyrka, i många kommuner i Malmö, Göteborg som inte har flera elever i klassen med svenskklingande namn. I isoleringen lever och människor i segregerade områden upprätthålls ännu mer olika former av förryck däribland hederskulturerna vidare, skild från det övriga svenska samhället.

En annan orsak till hedersvåldet som inte uppmärksammats i tillräcklig grad är en oreflekterad välvilja, som tar sig uttryck i kulturrelativismens fälla. Det är en välvilja som gör att vi negligerar kvinnors och barns mänskliga rättigheter. Vi kan inte ha en så slapp kulturrelativistisk ståndpunkt att vi tolererar brott mot mänskliga rättigheter.

Likafullt finns denna slapphet, som medfört att polisen inte gjort tillräckligt ingående utredningar av förmenta självmord som i själva verket varit hedersmord. Av okunnighet har både polis, skola och sociala myndigheter inte tagit unga kvinnors anmälningar på allvar.

Om vi verkligen vill att kvinnors och barns rättigheter skall respekteras måste vi se till att svenska myndigheter såsom polis, socialförvaltningar, skolor förmår avläsa unga kvinnors varningssignaler. Det krävs att våra myndigheter inser vilken undervegetation i form av kvinnofientliga strukturer som döljer sig vid sidan av den officiella Sverigebild som vi så gärna vill tro på.