Den svenska idéhistorikern Eva Gothlin brukade bli upprörd när Simone de Beauvoir omtalades som Jean Paul Sartres kärlekspartner snarare än som filosof. Hon såg ett mönster: tänkande och skrivande kvinnor som varit betydelsefulla för sin samtids intellektuella liv trollades bort från filosofihistorien genom att deras tankeutbyte med intellektuella män reducerades till erotik. Gothlin tog sig an det ambitiösa projektet att undersöka den osynliggjorda vänskapen mellan intellektuella kvinnor och män genom filosofihistorien - men sjukdom och död förhindrade henne att slutföra det.
Antologin Könsöverskridande vänskap: om vänskapsrelationer mellan intellektuella kvinnor och män innefattar fallstudier av kvinnliga tänkares vänskapsband med intellektuella män och uppfyller på detta sätt ett av målen med Gothlins oavslutade forskningsprojekt. Antologin kompletterar på så vis de studier av kvinnlig vänskap som den feministiska forskningen ägnat uppmärksamhet åt under de senaste decennierna och bidrar med nya insikter och frågor om de intima relationernas historia.
Gothlin inleder
Första texten i antologin är författad av Gothlin och behandlar Sartres och Beauvoirs relation. Gothlin påpekar att Beauvoirs memoarer stödjer tolkningen av Sartres och Beauvoirs förhållande som en parrelation, där de visserligen tillämpade fri sexualmoral, med möjlighet att leva ut tillfälliga kärleksförbindelser med andra, men som annars var utformat som ett äktenskapsliknande förhållande. Gothlin invänder att denna bild inte stämmer överens med hur de faktiskt levde och vad som framkommer från brevsamlingar från 1980- och 1990-talet. Hon anför att Sartres och Beauvoirs sexuella relation tog slut efter cirka tio år. Istället tycks det intellektuella samarbetet varit centrum i relationen.
Gothlin refererar till en intervju där Sartre säger att han diskuterade alla sina filosofiska idéer med Beauvoir och att det enastående i relationen med Beauvoir var deras intellektuella jämlikhet. Gothlin citerar även Beauvoirs beskrivning av relationen till Sartre som en fullständig gemenskap där tankarna utvecklas gemensamt och där hon berättar att Sartre granskat allt vad hon skrivit och hon gjort detsamma med hans texter.
Gothlin vill omtolka Sartres och Beauvoirs relation i ljuset av vänskapsbegreppets historia. Hon menar att då kvinnor uteslutits från vänskap, som den förstås inom den filosofiska traditionen, har det funnits ”en tystnad och ett tomrum både terminologiskt och begreppsligt”. Mångfalden av möjliga relationer mellan kvinnor och män har blivit dold under en enda norm. Hon kopplar detta till att kvinnor inte setts som filosofer.
Gothlins text fungerar som en keynote och efterföljs av en serie fallstudier av Cecilia Rosengren, Christine Quarfood, Elisabeth Mansén, Sven-Eric Liedman, Ingrid Holmquist, Ronny Ambjörnsson och Annika Berg
Vad som varit möjligt
Utformningen av och föreställningarna kring vänskapen mellan kvinnor och män hänger samman med hur könsskillnaden organiserats och vad som varit socialt möjligt för kvinnor i relation till män och viceversa i en viss historisk kontext. I en situation då kärleks- och äktenskapsband var behäftade med krav på att uppfylla vissa könsroller kunde vänskap uppfattas som befriande. Men anpassningen till en könsseparatistisk samhällsorganisering begränsade den fysiska kontakten och styrde ofta in vänskapen i korrespondensens form.
Detta slags relation understöddes av föreställningar om ”platonsk kärlek” och andlig (till skillnad från kroppslig) gemenskap. Cecilia Rosengren citerar exempelvis filosofen Margaret Cavendish: "[I]nget äktenskapsbrott kan äga rum mellan platonska älskare". Många av de studerade vänskapsparen diskuterar frågan explicit och är upptagna av äktenskapets och kvinnans förändrade roller.
Könsarbetsdelningen visar sig, inte oväntat, på olika sätt betydelsefull för de könsöverskridande vänskapernas utformning. I flera fall påbörjas vänskapen genom att mannen utövar mentorskap över kvinnan. En fördel som hörde till den könsöverskridande intellektuella vänskapen var befrielsen från den konkurrens om pengar och positioner som ofta präglade vänskapen mellan män – åtminstone så länge kvinnor var uteslutna från den institutionaliserade intellektuella världen. Ett exempel är brevvänskapen mellan More och Conway, som Cecilia Rosengren skriver om.
Skillnaden betydelsefull
I de fall som tas upp i antologin är de sociala skillnadernas betydelse för vänskapen mellan män och kvinnor iögonfallande. Ofta tillhörde kvinnan ett högre samhällsskikt än mannen hon upprätthöll ett vänskapsförhållande med. Mannen hade å sin sida högre status genom sin manlighet och intellektuella prestige. Sådan var till exempel relationen mellan Elisabeth av Böhmen och René Descartes som Christine Quarfood beskriver. Även i Fredrika Bremers och Per Böklins fall interagerar klass- och genusordningen så att maktordningen mellan dem blir ostabil och förhandlingsbar och därmed också mer jämlik. Bremers tänkande om alternativa samlevnadsformer utgår från viljan till kvinnofrigörelse.
Den könsöverskridande vänskapen kunde således verka som en brytpunkt och ett område för omförhandling av sociala hierarkier och blev inte sällan politiserad. Hos Mary Wollstonecraft, vars vänskap/kärleksförhållande till William Godwin tecknas av Elisabeth Mansén, är dikotomin kärlek/vänskap kopplad till hennes politiska tänkande och upplysningsideal. Hon ställer vänskap högre än kärlek i sitt försvar av kvinnans rättigheter och menar att ett lyckligt förhållande bör bygga på förnuft snarare än passion.
I sin reflektion över detta fall skiljer Elisabeth Mansén mellan teoretiska föreställningar om relationen mellan kvinnor och män (som principmänniskor kan tänkas försöka förverkliga) och ”livets förvirrande mångfald”. Mansén ser i relationen och beskrivningen av relationen mellan Wollstonecraft och Godwin en kamp mellan dessa ytterligheter: "I det längsta ville de reducera förhållandet till en rationell och hanterlig vänskap och i efterhand försöker Godwin tala om hur denna vänskap omärkligt och utan konflikter smälter och förvandlas till kärlek. Men breven avslöjar att deras förälskelse rymmer såväl kärleksgnabb och fnurror som sensuell och rent kroppslig längtan".
Arbetsgemenskap snarare än passion
Sven-Eric Liedman studerar könsöverskridande vänskap i relation till Caroline Schlegel-Schelling och hennes roll i tysk romantik. Hennes äktenskap med August Wilhelm Schlegel beskrivs som centrerad kring vänskap och arbetsgemenskap snarare än passion. Relationen med hans bror Friedrich Schlegel beskrivs också som en varm vänskap som så småningom förvandlades till ovänskap, och hela cirkeln av Jena-romantiker beskrivs som en intellektuell miljö som upprätthölls genom vänskapsband och där Caroline Schlegel-Schelling spelade rollen som spindeln i nätet.
Av Liedmans redogörelse framgår dock att cirkelns kortvarighet berodde delvis just på detta. Att de förändringar i Carolines äktenskapsstatus som återspeglas i det dubbla efternamn som hon har blivit känd som för eftervärlden ledde till att en bräcklig balans i de erotiska laddningarna i gruppen rubbades och splittrade gruppen. Däremot finns det ett exempel på ett till synes stark och stabil vänskap: den hon upprätthöll med Goethe fram till sin död.
Fallet Schlegel-Schelling är intressant därför att den visar på skillnaden mellan intellektuellt inflytande och historiskt erkännande. Trots att Caroline Schlegel-Schelling hade ett starkt inflytande på den intellektuella miljön i vilken hon vistades lämnade hon inte efter sig texter som kan ge henne en plats i filosofins historia. Hon verkar ha varit medförfattare till sina mäns arbeten men publicerade inget i eget namn. Däremot var hon en lysande brevskrivare sedan den tidiga ungdomen. Liedman skriver att ”det var brevet som var hennes litterära genre” men att deras publicering troligtvis förhindrades av att de var ” brutalt uppriktiga”.
Könsöverskridande brevskrivande
Relationen mellan brevskrivande och könsöverskridande vänskap lyfts fram av Ingrid Holmquist som tagit sig an relationen mellan Fredrika Bremer och Per Johan Böklin. Holmquist förknippar korrespondensens betydelse med det borgerliga samhällets framväxt då breven mellan kvinnor och män ofta fick en privat och intim karaktär. Breven skulle vara som samtal mellan närstående, vilket kunde handla om en själsgemenskap, ibland med erotiska inslag.
Holmquist påpekar att brevvänskapens betydelse också har att göra med det intellektuella livets ”ensamhet och avstånd till andra människor”. Brevet tjänar i detta sammanhang som frirum, där det är möjligt att uttrycka sig med en särskild form av öppenhet. Brevet överskrider många gånger samtalets möjligheter i detta avseende, noterar hon. Bremers ton gentemot Böklin är ett exempel på detta. Hon utvecklar sina tankar utan att bli avbruten eller tillrättavisad och det är svårt att tänka sig att hon skulle kunna säga dessa ord ansikte mot ansikte. Böklin å sin sida ger uttryck för brevväxlingens värde i förhållande till sin ensamhet: "jag kan inte dölja min glädje att hafva ett öra, ja kanske ett hjerta, der jag kan uttala mitt inre lif, med det sköna hoppet att vara hörd och fattad".
Brevvänskapen verkar ha uppkommit samtidigt som dagboken: den utgör en av modernitetens individueringstekniker. "Ensamheten" framställs ofta som ett ontologiskt villkor, men den kan också tolkas som ett historiskt fenomen. Liksom innerligheten. Det är talande att när det par som studeras av Ronny Ambjönrson, Urban von Feilitzen och Ellen Key, bestämde sig för att minska frekvensen med vilken de skrev till varandra, började Feilitzen att att föra dagbok:
"Det är sagt och med skäl, att vi ej skola så ivrigt - jag menar så ofta - sända brev nu, som vi - ej kunnat "låta bli" att göra under ett års tid. Men jag kommer att behöva ersättning; ämnar försöka något, som jag hittills trott oförenligt med min natur: föra ett slags dagbok".
Parkonstellationen som vänskapspart
Annika Bergs studie av vänskapsrelationerna mellan Elin Wägner och Axel Höjer, mellan Elin Wägner och Signe Höjer, och mellan Elin Wägner och Signe och Axel Höjer som parkonstellation problematiserar på ett intressant sätt denna individueringshypotes genom att introducera parkonstellationen som vänskapspart.
Antologin Gränsöverskridande vänskap är i grunden en vänskapshandling där Gothlins minne hedras genom en kollektiv ansträngning att från olika perspektiv föra hennes projekt vidare. Vissa bidrag utgår och förhåller sig på ett tydligt sätt till Gothlins arbete, andra går i andra riktningar. De studerade fallen bidrar med nya frågor och problematiserar ramarna för den ursprungliga frågeställningen. Ett exempel är Gothlins tanke att bristen på vänskapsbegrepp för att förstå och uttrycka det intellektuella utbytet mellan kvinnor och män osynliggjort kvinnor i filosofihistorien.
Komplexiteten i de empiriska fallen reser frågan om gränsdragningen mellan kärlek och vänskap verkligen låter sig göras på en analytisk nivå, dvs. om det är möjligt att förbättra historieskrivningen genom att introducera könsöverskridande vänskap som analytisk kategori.
Filtrerar värdefullt tänkande
Vilken betydelse har hur en människa definierar sin relation till en annan människa för vilken sorts relation det blir? Vilken position kan historikern ta i relation till benämningar av känslor som är en ständig fråga för omtolkning och omförhandling? Många av de fallen som studeras presenterar frågan om vänskap/kärlek som en ständigt närvarande problematik hos de inblandade, vilket framkommer genom de pågående inre och intersubjektiva kamper mellan språket och varat som löper genom texterna.
Begrepp och föreställningar verkar inte först och kanske inte ens främst i de historiska berättelserna. Är det tänkbart att Sartre och Beauvoir skulle ha träffat varandra dagligen under femtio år om de inte hade formulerat och förstått sin relation till varandra som ett parförhållande?
Även om kärleksbegreppet kan reducera en komplicerad verklighet, är det inte troligt att osynliggörandet av kvinnor i filosofihistorien skulle härstamma från eller kunna lösas genom ett avvisande av kärleksbegreppet eller av en introduktionen av vänskapsbegreppet. Däremot belyser antologins fallstudier en rad aspekter som verkar empiriskt betydelsefulla. Exempelvis brevet som kvinnlig genre. Medan korrespondensen och självbiografin framstår som privilegierade kvinnliga utrymmen, fortsätter det filosofiska traktatet att i mångt och mycket vara en manlig exklusivitet.
Genreindelningen filtrerar således det som kan historiseras som värdefullt tänkande. Aspekter som genren och den könade intellektuellas positionering i förhållande till kunskapsinstitutionen föregår användningen av kategorier som kärlek och vänskap i historieskrivningen. De determineras av personliga former av begär och njutning vars historiska strukturering återstår att undersökas vidare.
