Hur är tillståndet för nedrustning och säkerhet i världen?


– Förändringar har skett över tid. Efter kalla kriget förväntade sig många att saker skulle förändras dramatiskt, med slutet på kalla kriget och den så kallade fredsvinsten, att alla pengar som lagts på vapen nu skulle frigöras för sociala investeringar, för utbildning, hälsa, minskad fattigdom utveckling och sådant. Men det hände förstås inte. Det militärindustriella komplexet – särskilt i mitt hemland USA men också i andra delar av världen – hittade nya uppdrag för att hålla sig sysselsatta med egna särintressen, att upprätthålla kärnvapenindustrin i synnerhet men också vapenindustrin generellt.

– Så vi ser nya framväxande idéer om hot efter slutet på kalla kriget, kriget mot terrorn är en väldigt stor del av det, som rättfärdigar fortsatta militärutgifter, investeringar i ny militär teknik, forskning och utveckling av nya typer av krigföring, som att kriga i urbana miljöer i länder i tredje världen. Mycket pengar har gått till att studera den typen av krigföring. Vi har framväxten av obemannade vapen, som drönare. Kärnvapen är de största och dyraste av alla men de är bara en del av det här större pusslet. Samtidigt som orättvisorna i världen blivit större – ekonomi och jämlikhet, utveckling och jämlikhet – de klyftorna har vuxit sig allt djupare medan vi fortsatt längs vägen mot säkerhet som en industri. Vapenbaserad säkerhet är USA:s största export, oavsett om det gäller vapensystem som de producerar för att använda i sin egen militär, vapenexport eller privata säkerhetsbolag som etablerat sig runt om i hela världen.

– Det är den främsta exporten, men den ursäktar även synen på säkerhet nationellt. Så vi ser en fullständig militarisering i USA av begreppet säkerhet och även av kulturen, politiken, ekonomin. Allt är så bundet till den här väpnade, militariserade säkerheten att vardagslivet påverkas. Vi ser det förstås med de pågående vapendebatterna, som är en central aspekt i det här. Det visar vad som händer med ett samhälle som är så ekonomiskt och politiskt integrerat med militarisering.

Ditt expertområde är kärnvapen. Hur ser det ut, pågår någon nedrustning?

– Nej, faktum är att ingen nedrustning pågår överhuvudtaget. De länder som har kärnvapen är Kina, Frankrike, Israel, Indien, Pakistan, Ryssland, Storbritannien, USA och Nordkorea har någon form av kärnexplosiv förmåga, oklart hur många vapen de faktiskt har. Tillsammans har de här länderna troligen mellan 19 000 och 20 000 kärnvapen. Det görs inga officiella beräkningar utan det här är baserat på icke-statliga expertkällor. Men i medierna handlar allt förstås om Irans påstådda utveckling av kärnvapenförmåga – man fokuserar alltså på vapen som inte existerar. Det är ett problem över hela världen. Även i USA, som har näst flest kärnvapen efter Ryssland, skulle många säga Nordkorea och Iran om du frågade dem vilka länder som har kärnvapen. De skulle kanske inte ens ta upp sitt eget land som ett av dem.

– Inget av de här länderna har deltagit i betydande nedrustningsansträngningar. Några av dem har minskat mängden kärnvapen i lager, och Frankrike har även minskat antalet kärnvapen som är redo att användas. Så de har minskat antalet men investerar samtidigt i morderniseringen av vapnen de har.

– I Storbritannien pågår en stor debatt om det här just nu för det kommer att kosta miljarder att ersätta deras kärnvapensystem och försvarsdepartementet har i princip sagt "Det här är politiska vapen, inte militära vapen. Vi kan inte använda dem, vi vill inte finansiera dem ur vår budget". Det har lett till en omfattande debatt om var pengarna till att renovera och modernisera och uppgradera vapnen ska tas. Frankrike har redan varit involverat i moderniseringsprojekt. USA och Ryssland har massiva moderniseringsprogram på gång, som de förbundit sig att spendera flera miljarder dollar på under de kommande tio åren.

– Till stor del ingick de här moderniseringsprogrammen för USA och Ryssland i det så kallade nya Start-avtalet mellan dem om vapenkontroll som skrevs under för några år sedan. I den amerikanska senaten tvingades till exempel Obama-administrationen lämna garantier för att om man minskade antalet kärnvapen som gick att ta i bruk skulle stora investeringar göras för att renovera de vapen och leveranssystem och kärnvapenfabriker som finns kvar. Massiva investeringar pågår i alla länder som för närvarande har kärnvapen.

Så de minskningar som gjorts betyder inte så mycket om man ser till helheten...?

– Precis, nedrustningen som de här länderna gjort är väldigt obetydlig eftersom det handlar om att upprätthålla de här arsenalerna under en obestämd framtid. Det blir svårare både ekonomiskt och politiskt att argumentera för avrustning när alla de här pengarna just har investerats. Ingen kommer att vilja göra sig av med dem omedelbart. Så det är en väldigt långsiktig plan som skjuter tanken på avrustning långt in i framtiden.

I debatten används argumentet att de här vapnen är så fruktansvärda att de inte kan användas. Går det att få genomslag för en mer human syn på säkerhet, och i så fall hur? Och hur stor betydelse har det faktum att vapen finns tillgängliga för att de tas i bruk? Idén verkar ju vara att åtminstone vissa länder kan ha vapen och bara använda dem när det verkligen behövs...

– Ja, eller inte användas alls, eller användas i avskräckande syfte, en slags garant för att vi inte blir attackerade för att vi har dem. Visst, det är en stor utmaning och jag tror att det främst handlar om allmänhetens uppfattning. De flesta regeringar har ett ganska bra grepp om hur effektiva kärnvapen faktiskt är. Mycket hänger på vad de kan övertyga folk om, som att kärnvapnen är enda anledningen till att ett tredje världskrig inte brutit ut, eller är enda anledningen till att USA och Ryssland inte befinner sig i krig.

– Att utmana uppfattningarna kring de här vapnen är nyckeln till att vända debatten från att en human säkerhet är den naiva inställningen till att human säkerhet är den enda möjliga inställningen. Och det finns två sätt att vända debatten. Det ena handlar om de humanitära konsekvenserna och det andra om idén att status quo är hållbart.

– Vad vi ser är ju att status quo är fullständigt ohållbart. Det är ohållbart ekonomiskt, politiskt, kulturellt. Det kommer att bli allt viktigare och mer synligt att vi måste ändra vår uppfattning om säkerhet och hur vi åstadkommer den. Inget vapen kan bekämpa klimatförändringar, inget vapen kan bekämpa fattigdom, brist på mat och vatten, vapen kan inte bekämpa stigande bränslekostnader. Det finns inget som kärnvapen kan bekämpa av det som utmanar världen i dag.

– Om vi går tillbaka de humanitära skälen har trycket ökat igen. På 1980-talet talades det mycket om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen, men återigen, vid slutet av kalla kriget antogs det att kärnvapnen skulle försvinna och debatten upphörde i stort sett. Nu kommer den tillbaka, särskilt efter framgångarna med att förbjuda landminor och klustervapen. De processerna startade med idén om att de humanitära konsekvenserna var helt oacceptabla, att de drabbade civila, att de dödade barn och förstörde jordbruksmark för flera generationer och att städa upp efter dem var i många situationer näst intill omöjligt.

– Så det handlar om att använda det tillvägagångssättet nu när vi haft de framgångarna och säga ”Är kärnvapen egentligen annorlunda?”. För vi får höra att de är annorlunda av regeringarna som har dem. Vi får höra att de inte omfattas av internationell rätt, att de är specialfall. Men varför skulle det vara sant?

– När vi tittar på de humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning står det omedelbart klart för vem som helst att konsekvenserna skulle vara helt oacceptabla. Det finns inget sätt att förbereda sig och inga möjligheter att städa upp efteråt. Vi har exempel, med Hiroshima och Nagasaki, på hur fruktansvärt det var och vi kan extrapolera utifrån information vi har från Tjernobyl och Fukushima och den typen av katastrofer. Vi har en god uppfattning om vad strålning gör med kroppen. Vi vet vad som händer vid en kärnexplosion. Vi vet vad skadorna skulle kosta. Vi kan föreställa oss vilka skador det skulle ha för den globala ekonomin och möjligheterna att uppnå millenniemålen*.

– Vi har alltså mycket som behöver utforskas. Att utforska det här och komma fram till att kärnvapen är oacceptabla är nyckeln till att vända den här debatten.

Sverige är världens största vapenexportör räknat per capita, och industrin har framhållits som en viktig jobbskapare av regeringen...

– Det argumentet används mycket i USA också, särskilt av de stater som rymmer kärnvapenlaboratorier och naturligtvis också av vapenindustrin. Det är ett nyckelargument. I USA finns forskningsstudier och studier av icke-statliga organisationer som granskat hur investeringar av den här typen fungerar jämfört med investeringar i grön teknologi och hållbar energi, utbildning och vård, kollektiva transporter och andra infrastrukturinvesteringar. Det är verkligen intressant att se vilken typ av jobb som skapas, lönenivåerna för de olika jobben och vilken avkastning det blir på investerat kapital. Av resultaten framgår tydligt att investeringar i vapenindustri inte är svaret för den som vill lösa arbetslöshetsproblem eller ekonomiska problem.

Hur ser du på argumentet att ett litet alliansfritt land behöver en omfattande vapenindustri för att klara sitt försvar?

– Även om det kan finnas skäl att ha en vapenindustri i försvarssyfte, skulle en sådan se väldigt annorlunda ut än en vapenindustri som producerar för export. Jag kan inte ens föreställa mig hur den amerikanska vapenindustrin skulle se ut utan exportelementet. Den skulle vara en bråkdel av hur den ser ut nu. Särskilt med tanke på den ekonomiska krisen ser vi mer och mer hur vapenindustrin i länder som Sverige, Tyskland och USA, väntar sig nedskärningar inom de militära utgifterna. De ser exporten som ett sätt att bibehålla sin verksamhet. Det har inget med försvar att göra. Det handlar om att placera de här vapnen på marknaden med väldigt liten omsorg om konsekvenserna.

Vad säger du till de som anser att det är omöjligt att nedrusta, att om vi inte har något försvar blir vi attackerade. Har du något svar på det?

– Ja, men det är en knepig fråga. Några länder har avskaffat sin militär, till exempel Costa Rica. Det är ungefär 20 länder i världen som inte har någon militär och de är alla små. Så motargumentet är förstås att det här inte handlar om några europeiska länder, inga länder i mellanöstern och inte heller ett asiatiskt land på grund av x, y och z. Det finns alltid skäl som talar emot.

– Att utveckla en alternativ syn på säkerhet kräver nedrustning, och nedrustning kräver en alternativ syn på säkerhet, så båda delarna behöver utvecklas tillsammans. Något av det mest frustrerande i förhandlingarna kring de här frågorna är att ingen är villig att ta första steget. Det är verkligen svårt att göra några framsteg överhuvudtaget eftersom allt behandlas som ett nollsummespel. Ingen vill framstå som om de ger upp något utan att få något för det.

– Säg att Storbritannien bara skulle gå ut och säga att ”vi gör oss av med våra kärnvapen, de är föråldrade, vi kommer aldrig att använda dem”, hur skulle det påverka nedrustningsprocessen? Skulle det inspirera andra att göra samma sak? Ja, det skulle det. Men skulle Storbritannien någonsin göra det utan någon form av stimulans eller löfte från ett annat land om att följa exemplet... Allt presenteras på det sättet. ”Vi kommer inte att göra något förrän vår granne tar steget.” Det är verkligen problematiskt. Om det fanns länder som var beredda att ta första steget skulle det ändra förutsättningarna för diskussionerna.

Men du har inte sett några sådana tendenser?

– Inte från några av de stora militärmakterna, nej. Jag tror att processerna för klustervapen och minor såg en del sådana tendenser, även om det var grupper av stater som gick samman och sa att de skulle avskaffa de här vapnen även utan USA, Ryssland och Kina, de största producenterna och användarna. Så vi har sett det, men inte från de stora spelarna. När det gäller vapenexport kunde det vara intressant för de så kallade mellanstora aktörerna, att ta ledningen. Vi skulle gärna se det hända i vapenhandelsavtalsprocessen som vi har förhandlat länge om i FN, men det är fortfarande oklart vilken sorts avtal vi kommer att få till slut.


– Länder som Sverige, Tyskland, Storbritannien, och Frankrike är alla stora vapenexportländer och de är alla för ett vapenhandelsavtal, men betyder det att de är beredda att ta steg för att minska sin egen vapenexport? Kommer avtalet att påverka Sveriges vapenexport eller kommer det bara att omfatta sådant som Sverige redan lever upp till? Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig.

Skulle Sveriges möjligheter att spela en självständig roll i förhandlingarna om nedrustning och vapenhandel förändras om vi vore medlemmar i Nato?

– Alla Natoländer har sin egen röst, och särskilt när det gäller vapenhandelsförhandlingarna har EU varit viktigare som grupptillhörighet än Nato, så Sverige har ingen ledande roll nu heller, utan har mest låtit EU peka ut riktningen i de här frågorna. När det gäller svenskt medlemskap i Nato skulle det först och främst innebära bindande åtaganden att delta i Nato-operationer. Och att gå med i en militär allians skulle ta Sverige ännu längre ifrån ett alternativt syn på säkerhet, mot en mer militaristisk definition av säkerhet. Det skulle innebära mer gemensamma militära övningar och mer investeringar i vapenindustrin.

Resolution 1325 – om kvinnor, fred och säkerhet – hade när effekterna summerades efter tio år inte påverkat kvinnors inflytande i säkerhetspolitiken särskilt mycket. Samtidigt verkar freds- och nedrustningsorganisationer domineras av kvinnor även på ledande positioner. Har fred blivit en kvinnofråga?

– Fred har alltid varit en framträdande fråga för kvinnoorganisationer att arbeta med. Och visst ges säkerhet olika betydelse utifrån kön med idén om en hård säkerhet som är "manlig" med mycket makt, vapen och beskydd. I nedrustningsrörelsen som jag är engagerad i finns många män, men den har alltid haft en stark koppling till kvinnor. Jag vill inte vara kategorisk och säga att kvinnor är på ett sätt och män på ett annat. Att förstå hur de här strukturerna är relaterade till genus och könsbundna föreställningar om hur världen fungerar, det är nyckeln. Den viktigaste förmågan, oavsett kön, är att uppfatta hur våra föreställningar och övertygelser manipuleras av socialt inlärda förståelser av vad som är realistiskt, vad som är svårt, vad kommer att fungera, vad som är naivt, vad som är passivt och så vidare. Så har det alltid varit i frågor om krig och fred.

Många gånger ser vi hur människor som höjer sina röster för fred och vill föra dialog mellan stridande parter görs till måltavlor i pågående konflikter. Att ställa sig i den positionen kan egentligen inte kallas svagt...

– Nej, definitivt inte. När det gäller konflikters inverkan på civila har kvinnor verkligen ett unikt perspektiv och kvinnor drabbas på många olika sätt, så de har väldigt nyanserade och unika synpunkter att ta med sig till ett förhandlingsbord.

1325 var den första, men sedan har det kommit fler resolutioner som lyfter fram att kvinnor är viktiga i de här sammanhangen. Har det påverkat också diskussionerna om nedrustning i FN...

– Det har gått lite långsamt. Vi har försökt trycka på från det civila samhället, men först nyligen, 2010, fick vi igenom en resolution i generalförsamlingens nedrustningskommitté som specifikt handlade om kvinnor och nedrustning. Syftet var delvis att synliggöra 1325 i nedrustningskontexten, för att visa att det är lika viktigt att kvinnor medverkar aktivt och på jämlika villkor i frågor som nedrustning, vapenkontroll och ickespridning, inte bara i fredsförhandlingar. En ny reviderad version kom ut i oktober 2012 och introducerade vad kvinnoorganisationer gör i de här frågorna och vilken relevans 1325-agendan har för nedrustning och vapenkontroll.

– Det här var vår första formella introduktion av de här frågorna på nedrustningsarenan, vilket mötte visst motstånd från staterna. Några delegationer sa att ”det här är en nedrustningskommitté, inte en människorättskommitté, vi pratar om nedrustning, inte om kvinnor, det här är ingen kvinnofråga”. De hade helt missat poängen med 1325 och vad dess perspektiv på kvinnor, fred och säkerhet kan erbjuda i nedrustningssammanhang. Det var en ögonöppnare att ha den debatten med några av delegationerna.

Ser vi ett paradigmskifte, tror du, där den sortens diskussioner är på väg att få genomslag?


– Jag tror det. Jag tänker mycket på diskurser och hur frågor presenteras, eftersom det har stort inflytande över hur strategier och politik utformas. Det har betydelse varje gång vi kan introducera den här typen av begrepp för människor som inte reflekterat över dem tidigare eller betraktar dem som separata frågor. Att tvinga dem att sitta ner och diskutera varför det inte är separata frågor avgör om vi ska kunna förändra debatten. Om diskussionen sedan är med en statschef eller med grannen spelar ingen roll, dialog är nödvändig för alla former av förändring.

2014 kommer en regional nordisk kvinnokonferens att hållas i Sverige för att sätta fart på kampen för kvinnors rättigheter, troligen i väntan på en internationell kvinnokonferens, eftersom många anser att en sådan i dagsläget skulle innebära stor risk för bakslag för kvinnors rättigheter. Tanken är att göra ett stort evenemang med många internationella gäster. Hillary Clinton har nämnts som möjlig huvudtalare, vilket har väckt stark kritik bland nedrustningsaktivister. Jag har två frågor kring det: Har de rätt, borde hon inte bjudas in? Om hon ändå bjuds in, finns det enligt din uppfattning något som kan rättfärdiga besöket?

– Sådant är alltid viktigt att fråga sig när kändisar – politiska eller andra – bjuds in till ett möte som detta. Det blir en avvägning mellan den medieuppmärksamhet besöket kan ge och vilken substans personen kan bidra med. Med Hillary är substansen definitivt ett problem. Hon representerar USA:s regering, som är den största militärmakten i världen, ett modernt imperium, involverat i utomrättsliga avrättningar runt om i världen, innehavare av kärnvapen, har varit i krig konstant genom hela sin historia, så är det här verkligen den person vi vill ska prata på en sådan konferens? Nej, skulle jag hävda.

– Samtidigt förstår jag att konferensen gäller specifika kvinnofrågor och jämställdhet och då gäller det också att titta på hennes insatser när det gäller de frågorna. Ytligt sett har hon varit bra, i alla fall ur den amerikanska regeringens perspektiv, som inte alltid varit vänligt inställd till kvinnors rättigheter. Å andra sidan, hur djupt har de aktiviteterna gått? En del av hyckleriet som finns när det gäller kvinnofrågor och hbt-frågor mellan USA:s utrikespolitik och inrikespolitiken skulle också vara viktigt att titta på. Så alla de sakerna behöver tas med i beräkningen.

– När det gäller substansen är jag definitivt skeptisk. Men om hon ändå kommer... svår fråga. Om formen för hennes medverkan är att bara hålla ett tal blir det svårt att få ut något ur besöket. Om hon är inbjuden till alternativa möten där hon kan grillas i de här frågorna kanske det kan ge något, även om jag tvivlar på att hon skulle försätta sig i den situationen. Å andra sidan är hon på väg att lämna regeringen så...