Pisa-rapporten har landat. Utbildningsminister Jan Björklund skyller som alltid resultatet på lärarna. Hur kan den analysen förenas med hans nyligen utropade feminism? Sjukskrivningarna ökar bland kvinnor. Så också inom lärarkåren, som liksom övriga kvinnodominerade områden förvägras lyhördhet från flertalet politiker och media. Lärare böjer ryggarna av ökad arbetsbörda och kritik utan helhetsperspektiv.

Det råder en destruktiv maktrelation mellan utbildningspolitiken och skolvärlden. Osynliggörande härskartekniker och ömsesidighet är sorgligt frånvarande. Avhoppen från läraryrket är många. Möjligtvis sker allt enligt major Björklunds planer? Ska lärarkåren kanske slutligen ersättas med militären, där machopedagogik får blomstra fritt, och slakta det sista av processlärande och samspel?

Dagens utbildningspolitiska skolfabrik producerar järnblommor. Kvarsittning, elitklasser, indragen hjälp för funktionsnedsatta, flumstämplande av pedagogik- och genusforskning, betygshets, ökad ohälsa bland barn och unga men främst flickor, sjunkande läskunnighet bland pojkar, riskkapitalbolag som skapar osäkerhet och i konkurser drar iväg med elevers betyg och sjukjournaler, ökad mobbning, rasism och sexism, stora elev- och fritidsgrupper samt nedskärningar på estetiska ämnen – minskar allt samman utrymmet för relationsskapande och kritiskt tänkande.

Detta är smidigt råvarumaterial i det nyliberala tillväxtmaskineriet. Men farligt för samhällshälsan. Det motsatta bränslet till vad som behövs för att motverka eskalerande fascism och segregation.

Enligt Feministiskt initiativ bör skolan ta ett etiskt och resursmässigt ansvar för demokrati och läroprocesser genom att lyssna till pedagoger, elever, skolforskare och psykologer. De larmar om att gruppstorlekar och administration måste minska, och antalet kuratorer och specialpedagoger öka, för att förbättra hälsan och arbetsmiljön. Dock bör åtgärdsprogrammen bevaras för att elever inte ska falla utanför.

Alla inom förskola, skola och fritids ska utbildas i normkritik, genus, hbtq, antirasim och funktionalitetsfrågor för att minska diskriminering och öka likvärdigheten. Ytterligare ett starkt verktyg för att minska segregationen mellan elever är ett förstatligande av skolväsendet och slopande av skolpengen. Och att barnomsorg erbjuds nattetid i alla kommuner, för att underlätta för ensamstående skiftarbetande föräldrar varav majoriteten är kvinnor.

I en likvärdig, inkluderande skola satsas ordentliga resurser på lärare, elever, fritidspedagogiken, behovsanpassning av lokaler, mer miljökunskap, idrott och på konsten som en självklar del av lärandet och relationsskapandet. Därför att ett helhetsperspektiv på eleven, och dess blomstrande inre, kan stärka både Pisa-rapporter och en värld med hållbar tillväxt i empati, demokrati och gemenskap.