Det har blåst kring Feministiskt initiativ (Fi) mer än vanligt den senaste veckan, efter Uppdrag gransknings uppföljande program om kvinnosynen bland företrädare för några av landets största moskéer. I programmet uttalade sig Julia Bahner från Fi i Göteborg. På frågor om varför Fi varit så tysta sedan det förra program om imamernas kvinnosyn sändes svarade hon att det kändes ”dumt på ett sätt att företräda någon annan”. Hon ville inte att det skulle bli så att ”vita kvinnor ska stå och kämpa för alla andra.”

Det lät konstigt när hon sa det, osolidariskt på något vis, och det var formuleringar som hakade fast. Jag antar att hon menade något i stil med att varje förtryckt grupp måste formulera sina egna frågor, och att ”andra” inte ska pådyvla dem problemställningar utifrån. Men även om det säkert inte var menat att låta exkluderande, lät det väldigt långt ifrån en vision där kvinnor solidariserar sig med varandra oavsett till exempel hudfärg, klass och sexuell läggning. Rasifierade kvinnor, kvinnor från etniska och religiösa identiteter är inte ”andra” i förhållande till begreppet kvinnor. För att tala med Sojourner Truth: ”Ain’t I a woman?”

Alla vi kvinnor lever i mer eller mindre kvinnofientliga strukturer, ”deras” sak är ”vår”. I grund och botten är det samma sak det handlar om, låt sedan vara att det finns grader i helvetet och att patriarkatet tar sig olika uttryck i olika sammanhang.

Den frågan som belystes i Uppdrag granskning, kvinnosyn inom islam, är det flera av dessa ”andra” kvinnor som redan driver, i samarbete med kvinnor som arbetar mot patriarkal kvinnosyn inom andra religioner. Men de verkar inte driva dessa frågor inom Fi. Åtminstone har inte Fi fått syn på dem. Istället är dessa kvinnor verksamma på andra sätt, till exempel i föreningar och grupper som Glöm aldrig Pela och Fadime, Kvinnors nätverk och Hederskultur – samtal och lösningar, för att nämna några.

Jag återvänder till programmet på SVT play för att lyssna noggrant på vad Julia Bahner sade. (Och ja, jag är väl medveten om att hon kan ha sagt många nyanserande saker som klipptes bort av redaktionen.) Sett i sitt sammanhang blev inte fraserna om att ”det känns på ett sätt dumt att företräda någon annan” och om att ”kämpa för alla andra” fullt så ”andrafierande” som de verkade först. Julia Bahner sade att det ”absolut skulle kunna vara en fråga att ta tag i”, men att Fi behövde hjälp. Hjälp av kvinnor som själva var berörda och som hade kunskap inifrån.

Vad kan det nu bero på om kvinnor med sådana erfarenheter och kunskap inte är aktiva inom Fi, när de visat ett tydligt feministiskt engagemang på andra håll? Känner de sig inte välkomna i Fi, och i så fall varför? Kan det hänga samman med den attityd hos Fi som kom till uttryck i artikeln på SVT debatt dagen efter att programmet sändes?

Artikeln riktade starkare och mer emfatisk kritik mot programmet som synliggjorde förtrycket istället för mot förtryckarna. I detta fall beter sig Fi inte på något sätt annorlunda än vilken ojämställd organisation som helst. Så fort en börjar diskutera ojämställdheten kommer följande typ av kommentar raskare än e-post från autosvar: ”Ojämställdhet är inget kännetecknande eller specifikt för oss. Det finns överallt”. Fi solidariserar sig med ett ”vi” när de pekar på ”de andra” som också bär ojämställdhet.

Jag skulle vilja formulera andemeningen såhär: ”Alla är ojämställda, rikta inte blicken just mot islam”. Genom denna solidarisering hamnar Fi i motsättning till feminister med kopplingar till islam och/eller mellanöstern, och som inte önskar att samhället vänder blicken från varken våld i hederns namn eller religiöst motiverat förtryck av kvinnor och lhbt-personer. Tvärtom kämpar dessa personer mycket hårt för att synliggöra just detta våld och förtryck.

Att Fi, som är så uttalat feministiska, blir arga och kritiserar när förtrycket synliggörs ter sig antagligen bisarrt för dem. Dessa personer har erfarenheter av patriarkalt förtryck inom den etniska/religiösa minoritet de har sina rötter i, och de drabbas också av rasism från (främst män) i majoritetsbefolkningen. Till exempel fick en muslimsk feminist i Sverige som kämpar mot förtryck i hederns namn motta följande hatmejl:

Du är en av alla dessa små ynkliga jihadister som gnetar på med att förvandla Sverige till ett islamistiskt helvete (…) Jag tycker du ska hålla käften i fortsättningen och krypa tillbaka till det rövhål du kom ifrån så vi slipper försörja dig till döddagar.(…) Jag vet vad du jobbar med och var du bor! Kanske är du inte en vanlig arbetsskygg asylparasit utan en invandrad jobbtjuv som stulit en svensks arbete och inkomst?!

Var finns Fi:s solidaritet med dessa kvinnor? Att solidarisera sig med den antirasistiska aspekten tycks inte vara något problem för Fi, men problem verkar det däremot vara när det gäller solidaritet i kampen mot det patriarkala förtryck som de etniska/religiösa minoritetsgrupperna själva utövar.

Filosofen Mehrtab Motavvas har gjort en indelning i två olika sorters ”förortsfeminister”, de ”introverta” och de ”extroverta”. De introverta fokuserar det förtryck som utövas av den egna etniska/religiösa minoriteten, medan ”de extroverta” mer inriktar sig på det rasistiska förtryck som utövas av majoritetssamhället. Inspirerad av hennes begreppsläggning skulle jag vilja göra en liknande gradering av feminister med starka kopplingar till etniska/religiösa minoriteter: ”antirastiska” och ”antipatriarkala”. Att jag inte skriver antirasistiska respektive antipatriarkala beror på att jag inte anser dessa begrepp som ömsesidigt uteslutande, snarare överlappar de varandra. I grupperna som begreppen betecknar är alla mer eller mindre antirasister och alla mer eller mindre antipatriarkala. Det handlar istället om var tyngdpunkten ligger: bekämpa majoritetssamhällets rasism eller bekämpa det förtryck som utövas inom och av minoritetsgrupperna själva mot kvinnor/ungdomar/lhbtq-personer.

I den förstnämnda gruppens projekt ingår att tillbakavisa försök att tillskriva minoritetsgrupper ojämställdhet och homofobi, i den senare gruppens projekt ingår just att synliggöra patriarkatet och homofobin i minoritetsgrupperna. Så det är klart att det blir någon form av krock. Alla, såväl ”vita kvinnor” som ”alla andra” kan hålla sig med en egen ”favoritförortsfeminism”. ”Vita kvinnor” kan slåss om tolkningsföreträdet till ”andras” situation – vem lyssnar på ”rätt” grupp bland minoriteterna? Vilken minoritetsgrupp har inte förstått problemen på ”rätt” sätt?

Kanske anser inte Fi att de överhuvudtaget valt sida, men för de antipatriarkala feministerna inom minoritetsgrupperna tycks detta väldigt tydligt: det är inte de som har blivit valda. Ett tecken på det är till exempel Fi:s ovilja att tala om våld i hederns namn. Men att synliggöra de specifika förutsättningar och risker som hänger samman med just detta våld är en hjärtefråga för de antipatriarkala minoritetsfeministerna. Kanske är det ändå inte så konstigt om Fi inte hittar några personer ur minoritetsgrupper som vill driva dessa frågor inom partiet? Och att dessa frågor uppfattas som en av ”alla andras” frågor?