Mina kontakter med svenska myndigheter får mig att känna mig deprimerad – det är inte lätt att vara kvinna i Sverige heller. Mitt ärende och brev har ignorerats av migrations- och integrationsministrarna och tidningar som Dagens Nyheter är inte intresserade. Ingen svarar. Därför vänder jag mig till Feministiskt Perspektiv
Vi människor är beroende av sociala relationer, att träffa släktingar och vänner är hälsosamt och borde vara en grundläggande mänsklig rättighet. Men detta nekas oss som har invandrat till Sverige, eller oss ”nysvenskar”, och det drabbar oss kvinnor extra hårt.
Tänk dig att du måste lämna Sverige, av vilket skäl som helst. Kan du då glömma alla dina relationer här? Går det att bli en ny människa över en natt? På sex år har vi inte lyckats få en svensk vän eller en kontinuerlig och ärlig relation till en svensk människa. Varför vet jag inte, men tänk dig hur svårt det är att inte ha en vänskapsrelation under så lång tid.
Trots att svensk lagstiftning och flyktingpolicy är bra, kanske ett av de bästa i världen, verkar det finnas en vana att se på oss invandrare med misstänksamhet. Jag och min man är vanliga människor som jobbar, sliter, följer svensk lag och betalar skatt. Vi lärde oss språket snabbt efter att vi anlände 2007, inte på grund av integrationspolitik utan för att vi hyste en stark vilja att lära oss och finna oss till rätta i det svenska samhället.
Efter ett och ett halvt år var vi på arbetsmarknaden. Sedan, efter fyra års arbete som tandläkare här i landet, och efter att ha fått mitt andra barn, kände jag att det var dags att träffa min mamma. Här i Sverige. För en mor och dotter är det särskilt viktigt att träffas, det räcker inte att tala i telefon. Vi måste ses och känna den värme som bara en mor kan ge en dotter som just fött barn. Men eftersom jag är just kvinna, och nyligen fött barn kan jag inte resa utomlands för att träffa henne. Jag vill dessutom kunna visa henne vad jag har uppnått här i Sverige och få känna mig stolt i 14 dagar under ett besök.
Så jag bjöd in min mamma genom att fylla i Migrationsverkets blankett, och med detta började de första problemen. Är man medborgare i Irak som min mamma måste man resa utomlands för att kunna lämna in en ansökan för att besöka Sverige eftersom Sveriges ambassad i Bagdad inte handlägger några visumärenden. Så min mamma tvingades resa till Teheran i Iran för att lämna in sin ansökan på den svenska ambassaden där.
Hon återvände sedan till Irak eftersom hon inte hade råd att bo på hotell under de tre veckor det tar att handlägga visumärenden, men också för att hon inte kunde vara borta från sitt jobb i Irak. Resan till Iran kostade henne ungefär tre månadslöner, en stor summa som hon lyckades skrapa ihop på grund av hennes starka längtan att träffa mig och sina barnbarn. Efter tre veckor fick hon avslag.
Det blev en stor chock för mig och jag känner mig så besviken på det svenska systemet. Även dömda brottslingar har rätt att träffa släktingar då de avtjänar straff, men som invandrare får jag inte ens träffa min mamma. Det skulle betyda så oerhört mycket att se min mamma sitta bredvid mig och jag undrar – varför är hon inte välkommen? Jag förstår det inte.
Efter avslaget kontaktade jag ambassaden och bad att få veta varför de avslagit hennes ansökan. Enligt myndigheterna har du rätt att göra en ny ansökan och att de skriver på sin hemsida att den kommer att beaktas på nytt. Men om du försöker hitta någon som fått visum till Schengen efter att först ha fått avslag, får du leta länge. Inga av mina vänner eller bekantas bekanta har i alla fall lyckats få visum efter ett avslag.
Jag kommer alltså aldrig att få träffa min mamma här i Sverige. Hur kan svenska myndigheter neka mig detta? Är det värdigt de mänskliga rättigheter som Sverige säger sig stå för?
Då jag ville överklaga beslutet kom nästa svåra slag: för att omprövning ska tas i beaktning måste avslagsbeskedet först plockas upp personligen av någon genom besök på ambassaden på grund av ambassadens sekretess.
De vill att jag som ”nysvensk” och nybliven mamma ska resa med en fullmakt från min mamma till ambassaden i Teheran, hämta upp avslaget för att därefter be dem ompröva beslutet. Min mamma har inte råd att göra resan på nytt och jag som har ett litet spädbarn att ta hand om kan inte heller göra det. Jag förstår att svenska myndigheter krasst inte tar hänsyn till min mamma, en kvinna från Mellanöstern, men varför tar de inte hänsyn till mig, en ”nysvensk” kvinna?
Ett modernt samhälle bör vara öppet för mångkultur och välkomna andra att besöka för att se hur Sverige fungerar. Men Sverige fungerar inte likadant för alla människor. Vi är en andra klassens medborgare, och en andra klassens kön. Som invandrare har vi inte samma värde som andra i Sverige utan ses som arbetskraft utan känslor och behov av relationer, som om vi är robotar som bara ska göra vårt jobb och bidra till att landet blir rikare.
Jag vill därför fråga integrationsminister Erik Ullenhag och migrationsminister Tobias Billström om detta. Erik Ullenhag skriver på regeringens hemsida att: ”Jag tänker aldrig kompromissa med att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet och tolerant land. Som liberal välkomnar jag invandring, oavsett om man kommer som flykting eller om man söker sig till Sverige för att arbeta eller studera. Men integrationen måste fungera bättre – människor som kommer till vårt land ska snabbt kunna komma i arbete och lära sig svenska.” Erik Ullenhag, var är öppenheten för mig, var är acceptansen för mig som en fullvärdig svensk medborgare?
Vi har lärt oss svenska snabbt och kommit i arbete fort, men ändå nekas jag den tolerans och öppenhet som du säger dig vilja att Sverige ska vara. Så jag frågar svenska ministrar och och myndigheter, var är den öppenheten, var är min grundläggande rättighet att träffa min mamma och min rätt att behandlas som alla andra svenskar?
Bästa hälsningar
Genan Meklef – kvinna, tandläkare, svensk medborgare
