”Lessings lojalitet tycks först och främst ha varit gentemot konsten, gentemot sin egen kreativitet och hon vägrade envist att bli reducerad till en förebild för någon eller konstruerad som en representant för någonting.” Det skriver Katarina Rosengren Falk med anledning av författaren Doris Lessings bortgång i veckan.
Doris Lessing har ofta beskrivits som en förebild för kvinnor, och feminister. För många har hennes intellektuella produktion och persona också varit det. Som författare, intellektuell, kvinna och kattägare överträffar hon alla omdömen och illustrerar hur hög intellektuell svansföring i relation till ytliga omdömen och reducerande etiketter inte bara är möjlig utan kanske också nödvändig den giriga tid och värld som vi lever i. En värld som Lessing nu har lämnat, vid en ålder av 94 år. Det kan inte vara en slump att Lessings språkliga stil, ofta socialrealistiska tematik och transformativa litterära estetik förmår förmedla just detta; hur världen och alltet inte går att innefatta i en språkdräkt, hur rikt utsmyckad den än är.
Stark samhällskritik
Lessings litterära produktion innefattar bland annat science fiction-serien Canopus in Argos, ett mastodontverk som förbryllade hennes läsare och kritiker och som ännu inte har nått sin fulla potential i varken den litterära kanon eller i berättelsen om Lessing själv. Hon skrev om uppväxten i Sydrhodesia (numera Zimhabwe) i debuten Gräset sjunger (1950), och levererade en så stark kritik av det samhälle hon växte upp i romanen och på andra sätt att hon under en tid förbjöds att återvända till landet, som hon lämnade för England år 1949 då hon var 30 år gammal. Inte heller den vänsterrörelse som hon var en del av under 1960- och 70-talen undgick hennes skarpa analyser och omdömen som formulerades bland annat i Den goda terroristen.
Genom att inte väja för att göra litteratur av sina starka drivkrafter så som sitt politiska engagemang (hon var bland annat medlem i det engelska kommunistpartiet), moder- och föräldraskapet som dessutom kunde skildras som en destruktiv kraft till katter förändrade Lessing bilden av en (kvinnlig) författare en aning. Bland annat detta har gjort henne till en feministisk ikon. Få, om någon, har överträffat hennes skildringar av den befrielse som det så kallade klimakteriet kan innebära för kvinnor eller hur radikala män kunde vara totalt omedvetna om den klassiska kvinnofällan. Men Lessings lojalitet tycks först och främst ha varit gentemot konsten, gentemot sin egen kreativitet och hon vägrade envist att bli reducerad till en förebild för någon eller konstruerad som en representant för någonting. Hennes ointresse för allt utanpåverk kom bland annat till sitt fulla uttryck när hon fick besked om att hon efter åratal av spekulationer hade tilldelats Nobelpriset.
Experimenterade med skrivandet
Denna strävan efter ett eget rum, efter att så långt som möjligt undvika kategoriseringar, var ett kännetecken för Lessings rörliga intellekt och framstår dessutom som ett sätt för henne att värna sitt kritiska tänkande. Om berömda The Golden Notebook beskrev hon en strävan efter att transcendera vissa medvetandenivåer genom att experimentera med själva skrivandet. Slutsatsen blev att uttrycksformen som sådan också kom att förändra hennes övertygelser och de nya insikter hon nådde.
”While writing it, I found I did not believe some of the things I thought I believed: or rather, that I hold in my mind at the same time beliefs and ideas that are apparently contradictory. Why not? We are, after all, living in the middle of a whirlwind.”
När Doris Lessing nu inte längre finns med som en av de främsta uttolkarna av denna virvelvind som är jordelivet har världen blivit en fattigare plats.
