Svåra umbäranden, men inget inflytande. Så ser tillvaron ut för kvinnorna i revolutionens Egypten och Tunisien, så ser den ut i Irak och Afghanistan efter västvärldens militära ingripanden. Efter en uppslitande resa med besök i flyktinglägren kring Syriens gränstrakter konstaterar Amineh Kakabaveh att västvärlden bidrar till att upprätthålla förtrycket. Hon tycker att det är dags att sluta oja sig och ta ansvar den egna rollen i utvecklingen.
Under en studieresa till de syriska flyktinglägren i Turkiet och till några av de läger som ligger i de områden av Syrien som behärskas av Fria Syriska Armén den 2-4 april träffade jag aktivister som bekämpade den syriska Assad-regimen och representanter från olika grupper i (SNC) Syriska Nationella Rådet. Det var en i flera avseenden uppslitande upplevelse.
I ärlighetens namn måste jag säga att de turkiska myndigheterna gjorde ett mycket bra arbete när det gäller att ta hand om de flyktingar som kom över gränsen till Syrien. I alla fall jämfört med hur flyktingarna levde och behandlades i lägret utanför staden Suleymania i Kurdistan Irak- som jag besökte den 2 maj. Situationen i lägren på syriskt ”befriat” område var betydligt svårare.
Särskilt berörd blev jag av kvinnornas och barnens situation i lägren.
Det var inte bara flyktingarnas brist på mat, tak över huvudet och mediciner i allmänhet som upprörde mig. Överallt såg jag att situationen var svårast för kvinnorna och barnen och att kvinnornas inflytande på livet i lägren samtidigt var så begränsat.
Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att samtala med en representant för Brödraskapet om kvinnornas situation i Mellanöstern – en man som säkert var värd all respekt. Samtalet pågick i ungefär en timme. Han var politiskt välorienterad och högt utbildad, men när vi kom till frågan om ”kvinnors och minoriteters mänskliga rättigheter” påstod han, så som många andra män jag träffade, att allt prat i detta ämne ”bara var ett västerländskt påhitt”.
Jag förklarade för honom att mina idéer om jämställdhet mellan könen inte är ett västerländskt påhitt, utan något jag förvärvat under hela mitt liv och långt innan jag kom till Sverige. Jag hade lika radikala uppfattningar i dessa frågor när jag för mina socialistiska och feministiska idéers skull som tonåring i iranska Kurdistan dömdes till döden av Pasdaran – ett dödsstraff jag undgick med en hårsmån.
Kvinnors längtan efter frihet och kamp för frigörelse är lika stark i Iran, Kurdistan, Irak, Syrien, Turkiet, Palastina, Västsahara, Afghanistan, Somalia, Egypten som i Norge, Sverige, Danmark, Frankrike, Latinamerika och i hela världen. Kvinnors kamp för frigörelse är inget påhitt hämtat utifrån – från någon obskyr utländsk källa.
Visst finns det stora skillnader mellan Iran och Sverige, men de handlar om omgivande betingelser och historiska omständigheter. Förtrycket av kvinnor varierar från land till land. Längtan efter ett friare liv och jämställdhet mellan könen har kommit olika långt i olika delar världen, men den finns där – överallt. Ibland syns den tydligt. I andra sammanhang är den undanträngd och nedtryckt, men den finns där.
Alla dessa föreställningar om att kvinnors och minoriteters mänskliga rättigheter är ”ett västerländskt påfund” rimmar ytterst illa med mina erfarenheter. Jag krävde att mina och alla andra kvinnors mänskliga rättigheter skulle respekteras när jag levde i iranska Kurdistan och jag fortsätter att kräva dem nu när jag lever i Sverige. Som min vän Shahla Reshad, från irakiska Kurdistan, sade – kvinnors situation i Irak, inklusive den kurdiska delen, liksom i Egypten, var mycket bättre för 30 år sedan än nu. Hon kunde studera på Mosels universitet, vara en fri kvinna och hon jobbade i flera år utan problem. Tyvärr får kvinnorna knappt gå ut utan slöja och niqab i dagens Irak, vilket gäller i alla delar av landet.
Även i Sverige förekommer tyvärr försåtliga föreställningar och någon sorts omvänd variant av resonemanget som fördes av den välutbildade medlemmen i Syriens muslimska brödraskapet. Här finns de som förklarar att man måste ”respektera andra folks kulturer” och därmed lämna dessa ”kulturer” i fred med sina seder och bruk, även om de innebär grovt och brutalt kvinnoförtryck.
Det oftast positivt laddade ordet ”kultur” används för att dölja grava missförhållanden och för grova kränkningar av kvinnors, barns och minoriteters mänskliga rättigheter. Intar vi en sådan kulturrelativistisk ståndpunkt har vi svikit kampen för jämställdhet, kampen för kvinnors mänskliga rättigheter och allt vad den internationella solidariteten bjuder. Resonerar vi i kulturrelativistiska termer överser vi med feodala patriarkala samhällsförhållanden och åsidosätter viktiga värderingar och strävanden när det gäller demokratin.
Den 20 april i år arrangerades ett seminarium av ABF, Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och Vänsterns internationella forum (VIF) som handlade om utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Av föreläsningarna och den påföljande paneldiskussionen framgick med all önskvärd tydlighet att kvinnornas situation i Mellanöstern försämrats. Det är en utveckling som pågått under lång tid.
Hur sharialagarna i Iran gör kvinnorna praktiskt taget rättslösa är sedan länge väl känt. I Irak har kvinnornas situation efter USA:s krig mot sin tidigare bundsförvant Saddam Hussein inte medfört några förbättringar av kvinnornas livssituation. Antalet våldtäkter, hedersmord och förtryck, såväl som risken att i olika situationer bli utsatt för våldtäkt, har ökat kraftigt. Kvinnor som förr vid kunde jobba och studera sida vid sida männen i Bagdad och Basra kan i dag inte gå ut utan heltäckande klädesplagg. Varken traditionen, eller om man så vill ”kulturen”, eller rättssystemet ger kvinnorna någon upprättelse. Snarare ses våldtäktsoffret som förbrytare och våldtäktsmannen som offer.
De revolutioner som ägt rum i Tunisien, Egypten och Libyen, och det inbördeskrig som pågår i Syrien, må vara hur ”anti-imperialistiska” som helst, men de banar inte väg för någon kvinnofrigörelse. Kvinnor i Tunisien och Egypten trakasseras och våldtas oftare än på Ben Alis och Mubaraks tid. I Turkiet, som av många revolutionärer i Egypten och Tunisien ses som någon sorts föregångsland, har bruket att bära slöja, hijab eller niqab ökat.
USA ingrep i Afghanistan, delvis med hänvisning till talibanernas kvinnofientlighet. När talibanerna väl var bortkörda brydde sig USA och västvärlden mycket lite om Afghanistan – och särskilt lite om kvinnorna. Uppgiften att skapa ett fritt och demokratiskt land missköttes så till den grad att talibanerna kunde komma tillbaka. Vittnesmålen om bakslagen när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter är idag alltför talrika för att man skall kunna bortse från dem. Men en ska är viktig att poängtera att mänskliga fri och rittigheter är odelingbar och inte kan relativisteras.
Jag har inte tecknat någon ljus bild av kvinnornas situation i Nordafrika och den del av Asien som jag kommer ifrån. Men det finns ingen anledning att hymla om att utvecklingen går bakåt, inte minst när det gäller kvinnors rättigheter. Det är väl känt att befrielsekamp inte automatiskt leder till frihet. Man talar ofta om ”befrielse från” och ”frihet till” något. I irakiska Kurdistan och i Irak befriades man från Saddam Husseins förtryck och förföljelser. Men i dag breder korruptionen ut sig med förfärande hastighet. Förhoppningsvis varar de nya regimerna i den så kallade arabiska våren i Irak och i Afghanistan inte längre än de forna diktaturerna.
Många politiker i västvärlden ser naturligtvis allt detta, ojar sig över utvecklingen, vrider sina händer, men fortsätter exportera vapen till, eller göra andra goda affärer, med dessa länders diktatorer och korrumperade politiker. Eller förresten, korruption kräver två parter i maskopi med varandra. I väst klagar man över korruptionen i andra delar världen, men de politiker i väst som gör dessa affärer så lönsamma – hur korrumperade är inte de? Och hur mycket substans finns det i deras prat om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet?
