Urvalet av artiklar i Lisa Gålmarks antologi täcker drygt två decennier och går från optimism och framtidstro till en mer klentrogen hållning. Det konstaterar Helena Brors, som sedan tidigare är väl bekant med Gålmarks textproduktion, och hoppas denna samling ska prägla många feminister.
Antologin När kultur blir natur: när det som egentligen är kulturval blivit till naturlag är ett urval av filosofie magister Lisa Gålmarks artiklar 1989–2013. Artiklarna har varit publicerade i så pass skilda skrifter som Falukuriren, Bang, Dagens Forskning, Uppsala Nya Tidning, Hjärnstorm, Arbetaren, Metro och Feministiskt Perspektiv. Ämnena är djurrätt, feminism, litteratur, miljöpolitik, löpning, astronomi, etcetera – samtliga betraktade ur ett intersektionellt perspektiv.
Här finns alster som ”De mest alienerade av oss alla”, ”Människo-mans-maskinen”, ”Människor som försökskaniner”, ”Våldets kultur”, ”Könsapartheid i svensk vänstermedia”, ”Nollsvält förutsätter djurrätt”, ”Professor och kassörska”, ”Antifeminism och anständighet”, ”Fusket i forskningen” och ”Inte männens svält”.
Nämnas bör att Lisa Gålmark har haft en viktig roll i undertecknads liv. När 16-åriga jag övergick från lakto-ovo-vegetarianism till veganism stillade hennes klassiska guide Vadå vegan? många farhågor för såväl mig som mina föräldrar samtidigt som den stärkte mig i min etiska övertygelse.
Fem år senare bekräftade samma filosofs Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur-människa-relationen något jag länge hade anat intuitivt; intersektionerna mellan köttätande som norm, kvinnoförtryck och rasism. När jag läste denna Gålmarks introduktion till ekofeminismens världsåskådning kändes det som att kluster av synapser bildades i min hjärna.
Total alienation
I När kultur blir natur rymmer de tidigaste texterna en optimistisk framtidstro. 1989–1998 tycks Lisa Gålmark nära en förhoppning om en imminent vegofeministisk världsrevolution. Våld av alla sorter lär upphöra tack vare ökad bildning. Miljöhistoria har blivit ett universitetsämne med en svensk professur. Djuretiken tar sig in i finrummet. Så hemsk som världen är kan den väl bara bli bättre?
Efter millennieskiftet förefaller skriftställarinnan klentrognare. Det blev ju värre. Världssvälten består medan djurköttsproduktionen ökar. Ännu förgiftar djurexkrementer vatten, vilket årligen vållar miljontals bebisars död. Biotoper utplånas. Klimatförändringar blir självgenererande. Luften blir syrefattigare. Epizootier blir zoonoser.
I ”De mest alienerade av oss alla” från 2003 tillämpar Gålmark Marx alienationsteori på animalieindustrin. Djur i livsmedelsindustrin saknar möjligheten att gå hem och vila ut efter en hård dag på fabriksgolvet. De är inspärrade och exploaterade dygnet runt, livet ut. De kan inte uppfatta sin position som löntagare kan, men de kan uppfatta sin omgivning och lida av den. De kunde ju tämjas på grund av sina sociala förmågor.
Alienationsteorin är tillämpbar på andra arter än människan. Djuren i industrierna och laboratorierna alieneras i förhållande till arbetsprodukten. Produkten består av dem själva: antingen som den egna kroppen eller som den egna avkomman. De tvingas föda så många ungar som möjligt, ungar som slits ifrån dem. Den ständiga dräktigheten, gödningen, produktionen av stora ägg- eller komjölkskvoter, inhaleringen av frätande ämnen, osv gör att djuren blir främmande för den egna kroppen: en värkande maskin helt i händerna på de människor som äger deras liv.
De reproduktiva funktionerna, äta, sova och kopulera, det vi i positiv mening kallar ”djuriskt”, hör till meningen med livet för de flesta arter. De domesticerade djuren alieneras från dessa funktioner i det att endast en del eller delar av deras kapacitet är intressant för fabrikören. Det är den totala alienationen. Liksom Karl Marx missade kvinnors specifika position av att varken vara fria i hemmet eller på arbetet har merparten av hans sentida anhängare missat de icke-mänskliga djurens situation.
Hårresande övergrepp
”Människor som försökskaniner” handlar om medicinska experiment på ovilliga människor i edvardianska USA. Kampen mot dylik exploatering av överlag fattiga och obildade personer drevs av dåtidens djurrättsaktivister. Gålmark uttrycker en undran om paralleller har utspelats i svensk sjukvård och vilka som i så fall drev debatten därom. Texten avslutas med en uppmaning till journalister om att gräva fram svaren.
Jag har grävt och kan avslöja att A: Vivisektion på värnlösa människor var vanligt förekommande i oskarianska Sverige och B: Dess motståndare var även djurskyddsengagerade. 1901 utgav Nordiska Samfundet till bekämpandet af det vetenskapliga djurplågeriet (sedermera Förbundet Djurens Rätt) pamfletten Det vetenskapliga människoplågeriet, författad av suffragetten Elna Tenow. Skriften är en redogörelse för hårresande övergrepp i vetenskapens namn.
På Allmänna Barnhuset i Stockholm utfördes regelbundet medicinska försök på föräldra- och därmed rättslösa spädbarn. 1888 ympade doktor Janson 14 barn med lymfa för att utröna om han kunde skapa konstgjord immunitet mot smittkoppor. Också barnens ammor ympades. Senare utsatte läkaren Pipping 54 bebisar för magsonder och -sköljningar för att studera deras matsmältning. En mycket för tidigt född bebis fick sitt maginnehåll uppsonderat innan hen ens hade diat sin första måltid.
För den som har läst Lisa Gålmarks övriga bokproduktion, som författarinna såväl som redaktris, är hennes artiklar i urval knappast en aha!-upplevelse. Bitvis blir de återkommande referenserna till Aristoteles slavteori aningen tradiga. Lite av en editorisk miss. Icke desto mindre är När kultur blir natur ett välkommet tillskott till den gålmarkska bibliografin. Måtte sagda antologi läsas av och prägla åtskilliga feminister.
