Nio miljarder skattekronor förvandlas årligen till ren vinst för privata aktörer inom vården. Skatteparadis åt vissa blir ett helvete för andra. Summan motsvarar anställning av 2 500 sjuksköterskor, enligt Vänsterpartiets feministiska talesperson Rosanna Dinamarca. Av den vinst på 481 miljoner som riskkapitalbolaget Capio gjort de senaste tio åren, har 16 000 kronor betalats i skatt. På seminariet ”Vinster inom välfärden ur ett feministiskt perspektiv”, under Feministiskt Forum i Stockholm den 11 maj, instämmer paneldeltagarna med de 9 av 10 svenskar, som säger nej till vinst inom välfärd.

Systemet skapar varken jämställdhet eller jämlikhet, menar Gertrud Åström ordförande för Sveriges kvinnolobby. Lågavlönade kvinnor blir bärare av underordningen, i det patriarkala kapitalistiska systemet. Annie Lööfs försök att kapa jämställdhetsfrågan till förmån för vården som en köp-och-sälj marknad går lätt att ifrågasätta, menar panelen. Att vinst inom välfärd skulle främja kvinnor som vill slå sig fram ekonomiskt, framstår utifrån statistiken närmast som en naiv illusion. De få kvinnor som startar egna företag konkurreras i regel ut av de stora bolagen, konstaterar Vänsterpartiets tidigare landstingsråd Birgitta Sevefjord.

Snarare riskerar stereotypa normer att skärpas då kvinnodominerade grupper som vårdbiträden tar smällen för bristande resurser. I takt med att skattekistan sinar, blir det svårare att få heltidsanställning. Dessutom löper vårdpersonalen stor risk att drabbas av förslitningsskador och långtidssjukskrivning vilket leder till minskad pension. Konsekvensen blir att lågavlönade kvinnor tar större ansvar för hem och familj. 70 procent av dem som håvar in kapital på deras bekostnad är män, vilket panelen menar vara ett tydligt tecken på upprätthållande av traditionella könsroller.

Något godtroget frågar jag mig under seminariets gång: ”Var finns ägarnas moral i allt det här?” Kanske beror det på bristande meddelarskydd. Inom privat sektor är det olagligt att offentliggöra sin arbetssituation vilket gör att det saknas insyn i verksamheten. Är ägarna inte medvetna om personalens situation? Med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut, tiger de kanske av rädsla för arbetslöshet.

Men det är inte enbart personal och patienter som ligger i riskzonen. Självaste demokratin är hotad. När politiker lämnar ifrån sig ansvaret till privata aktörer är inte längre de folkvalda styrande. Makt och ansvar måste hänga samman, menar Sevefjord. Politiker skall inte erbjudas ett gömställe i form av privata utförare.” Dessutom slår ”…regeringen dövörat till. De lyssnar inte på folkets röst.”, som Dinamarca uttrycker det. En övervägande majoritet av svenska folket säger nej. Nej, vi vill inte ha vinst inom vården. ”Människor kan inte jämställas med maskiner, varför ska vi ekonomisera allt?” undrar Åström. När det kommer till lagen om valfrihet är debattörerna också skeptiska. Patienttryggheten blir inte större av valfrihet, utan av att vård garanteras efter behov. 90 procent av dem som väljer, i ett utbud som ökats med 40 vårdcentraler i Stockholm stad, vänder sig till den som ligger närmast bostaden. Folk tycks välja att inte välja.

Även frågan om jämlikhet får stå tillbaka. Privata vårdcentraler byggs i områden med lägst behov. Den privata aktören tjänar mer på att driva verksamheten i stadsdelar där människor är friska. Förortens höga behov tycks vara av föga intresse. Sevefjord hänvisar till de åtta nya gynekologmottagningar som byggts i Stockholms centrum, där behovet uppmäts vara lägst – medan minus en mottagning blivit konsekvensen i den södra delen av länet – där behovet är som störst. Vården har blivit en marknad där liv och hälsa kan räknas i kronor. Det är inte utan att det berör när en sjuksköterska i publiken fastslår med ilsken stämma: ”Jag tvingas att bryta mot etiska och faktiska lagar. De tvingar mig att genomgå sömnlösa nätter!”