Utställningen under denna upplaga av ”biennalernas moder” är som vanligt geografiskt uppdelad i tre delar: Stadsparken Giardini publici med sina 30 nationella paviljonger och huvudutställningens första paviljong, den venetianska flottans tidigare hamnområde Arsenale som rymmer huvudutställningens andra del, samt alla officiella och inofficiella projekt, spridda över Venedigs alla stadsdelar. Bara i huvudpaviljongera visas i år verk av 150 konstnärer från 37 länder.

Årets kommissarie Massimiliano Gioni sätter tonen direkt. Utställningens titel Il Palazzo Enciclopedico är hämtad från Marino Auritis dröm om ett encyklopediskt palats för all världens konst och kunskap som han sökte patent för i USA 1955. Det 700 meter och 36 våningar höga palatset skulle täcka 16 hela kvarter i Washington DC Nu öppnar det utställningen i Arsenale, där den falliska modellen står omringad av J D ’Okhai Ojeikeres dokumentärfotografier av nigerianska etniciteter. Med fokus på kvinnornas frisyrer.

Huvudpaviljongen på Giardini inleds med psykoterapeuten Carl Gustav Jungs röda bok, tätt följd av den surrealistiske poeten André Bretóns mask och antroposofen Rudolf Steiners föreläsningsanteckningar. Därefter följer målningar av Hilma af Klint (1862-1944) och teckningar av Emma Kunz (1892-1963); den senare uttolkare av energier som hon, översatta i teckning, använde i sin healingverksamhet. Hilma af Klint, som bland andra Moderna Museet nyligen gjort sitt bästa för att skriva in bland konsthistoriens (intellektuella) abstrakta pionjärer, återförs här skoningslöst till det spiritistiska medium-facket.

Åter till ursprunget

Först efter dessa döda eller äldre uttolkare av inre och ofta andliga bilder följer utställningens verk av nu levande konstnärer, och av människor som av olika skäl inte förmår annat än uttrycka och synliggöra egna världar som ingen annan ser.

Ibland skor sig de förra på de senare. När konstnären Olivier Croy och kritikern Oliver Elser i sina egna namn exponerar försäkringstjänstemannen Peter Fritz 387 arkitekturmodeller från 1950-talet, får Venedigbiennal ett för mig obehagligt, parasitärt drag. Samtidigt träffar jag andra som tolkar biennalens fokus på det introverta och kosmiskt medierade; på blandningen av konst, trans och antropologi, som upplyftande klarsynt. En uppmaning till mänskligheten att i Rousseausk anda vända åter till ursprunget för att inte gå under.

Greppet håller

Oavsett vad man anser om idéinnehållet ska Massimiliano Gioni ha heder av att ha gjort den bäst curerade Venedigbiennalen på många år. Konceptet räcker visserligen inte för att täcka hela den enorma utställningsytan, men greppet håller ihop till både innehåll och form: 1500- och 1600-talens kuriosakabinett kan till exempel anas genom utställningsarkitekturen, signerad Annabelle Selldorf.

Dessbättre finns här också verk som fungerar normupplösande och ruckar hierarkierna. Cindy Sherman samlar flera av dem i en ”utställning i utställningen” som hon på uppdrag av Gioni curerat på Arsenale. Det finns ingenting spekulativt i Rosemarie Trockels stora glasvitriner, där hon blandat egna foton och skulpturer med verk av den tyske kinetiske konstnären Günter Weseler och självlärde amerikanen John Castle. Vitrinerna framstår endast som omisskännligt Trockelska wunderkammeren, där saga möter verklighet.

När Cindy Sherman generöst visar sin egen samling fotoalbum, öppnas dessutom dörrar till hennes egna konstnärskap av rollspel, masker och gränsöverskridanden. (De manliga) transvestiterna i fotoalbumet från Casa Susanna, en fristad upstate New York på 1970-talet, framstår i sina kvinnoklädnader lika självklara som Cindy Sherman gör förklädd i sina berömda Film stills från samma period.

Indiska Dayanita Singh synliggör i Tysklands paviljong ett mindre självvalt utanförskap. I svartvita stillbilder och film får betraktaren i ett lika ömsint som sakligt porträtt möta Mona. Född eunuck blev hon tidigt förskjuten av samhället. I dag lever hon av för betraktaren okända skäl som utstött även ur eunuckernas gemenskap. Åldrad bor hon bland gravarna på New Delhis gamla kyrkogård, där vi genom konstnären följer hennes vardag.

Få politiska verk

Antalet politiska verk är få, både på huvudutställningen och i de nationella paviljongerna. Till undantagen hör Sharon Hayes, som i sitt nya verk Richerche: three; parafraserar Pier Paulo Pasolinis Comizi d’amore från 1965. Frågorna om sexualitet ställs här inte till olika befolkningsskikt i efterkrigstidens Italien, utan till olika samhällsgrupper i dagens USA och de intervjuas som kollektiv. Redan det befriande på en biennal som i så hög grad ställer självet i centrum. Till undantagen hör också Akram Zaataris film Letter to a Refusing pilot som visas i Libanons paviljong. Filmen går till grunden med ett rykte som visar sig vara sant: En israelisk stridspilot vägrade lyda order när han beordrades bomba konstnärens skola där han gick som liten. Piloten valde att skona barnen, kvinnorna, stadsdelen – kollektivet – väl medveten om att han som individ skulle avkrävas ett högt pris för sin handling.

Det gör att det överraskande bytet mellan Tysklands och Frankrikes paviljonger i år framstår som den största politiska handlingen på hela biennalen. Curatorerna Christine Macel, Frankrike, och Susanne Gaensheimer, Tyskland, beslöt sig tidigt och i samråd med sina valda konstnärer för att byta rum med varandra. Officiellt sker utbytet för att högtidlighålla Élysée-fördraget från 1963, det vänskapsfördrag som upprättades av Frankrike och Tyskland efter andra världskriget. Den som följt den dagspolitiska rapporteringen under det senaste året betvivlar dock att det är på politiskt initiativ som Tyskland inför världens ögon upplåter sitt territorium för Frankrikes mest prestigeladdade konstverksamhet och vice versa. Konstens gränsöverskridande kraft är i sina bästa stunder onekligen uppiggande.