Regeringen meddelade i veckan att arrangörer av idrotts- och kulturevenemang slipper betala för polisbevakning och att man från och med nästa år utökar budgeten med 20 miljoner kronor för att täcka dessa kostnader. Det är svårt att tänka sig att löparfesten Tjejmilen skulle belasta denna budget. Inga berusade supportrar behövde bussas iväg för att hållas isär men kanske går en liten slant till dom avstängda vägarna?

Själv är jag faktiskt inte helt säker på om jag deltagit i tävlingen tre eller fyra gånger och jag tror jag är en ganska typisk deltagare på det sättet. Trots att man numera kan betala en extra avgift för att få en officiell tidtagning är tävlingsmomentet nedtonat nu som när man 1984 startade detta Sveriges största idrottsarrangemang för kvinnor. Ungefär hälften av de dryga 27000 deltagarna väljer att betala extra för tidtagning medan hälften deltar i klassen med det sympatiska namnet ”fun run” där ingen officiell tidtagning sker. Det är bara inte så viktigt för nästan halva gänget hur fort det går att ta sig runt banan för Tjejmilen.

Banan är förlagd runt Gärdet och Djurgården i Stockholm i ett naturskönt parkområde men underlaget är till största delen asfalt. Årets vinnare, Isabellah Andersson, vann sin femte seger i ”Tjejmilen” på tiden 33 minuter och 42 sekunder. Evy Palm, 71 år, som är Tjejmilens stora legendar sprang loppet för 27:e gången och har också hon fem segrar av vilka den första var vid premiären för loppet 1984 med tiden 34 minuter och 21 sekunder. I årets lopp sprang hon på imponerande 56 minuter och 13 sekunder vilket hon säger sig vara nöjd med. Hennes mål var att komma under timmen.

Men vilka är vi i startgrupp 10? Och för den delen 11-15? I startgrupp 15 får man ha med barnvagn eller använda gå-stavar. Jag har varken eller men funderar på om det är fler än jag som inte trivdes på gymnastiken i skolan där i barndomen men som nu deltar i ett idrottsarrangemang utan att få ont i magen?

Vi är faktiskt ett lag om fyra löpare, ”Eagles”. Maria har seedat sig, kvalat in i en tidigare startgrupp, men efter att ha stämt träff med Ullis och Åsa utanför startgrupp 10 så missar vi varandra och jag får ett sms som får mej att skratta. ”Vi står i fållan. Jag har svart linne och Åsa har ett rosa linne. Vi har båda svarta tights.” Eftersom vi startar ca 2000 personer åt gången och rosa är årets modefärg behöver jag väl inte säga mer. Men efter att vi fått våra medaljer hittar vi varandra under skylten med bokstaven L och grattas, kramas, äter ostkaka och stretchar lite.

Tjejmilen är ju en fest och som alla bra fester börjar det med…shopping! Redan vid nummerlappsutdelningen får jag den där känslan av ro och upprymdhet som jag först inte kan sätta fingret på. Förutom att få min nummerlapp, med sitt inbyggda engångschip för tidtagning, och tillhörande fyra små säkerhetsnålar får jag andra mer eller mindre relaterande erbjudanden. I huvudsponsorn tillfälliga butik på Östermalms IP, där nummerlappsutdelningen sker, kan man köpa idrottkläder och skor till kraftigt rabatterade priser. Man kan även köpa andra saker, hudkräm, viktminskningsprodukter, vitaminer med extra folsyra, glossiga träningsmagasin, prova ut sport-bhar och vinna en bil.

Det påminner mig mer om en marknad än om en idrottstävling. Efter en stund slår det mej, vi är nästan bara kvinnor här och det ger mig en känsla av ro trots att kommersen är i full gång och det är både trångt och mycket varmt i lokalen. Att inte vara undantaget, att för en gångs skull vara norm ger mej en känsla av inre ro. Och nu ska vi snart göra det, genomgå en prövning tillsammans, testa våra gränser, förflytta oss 10 000 meter så fort eller så kul vi bara kan. Det gör mej upprymd. Stämningen går att ta på. Den är glad och vänlig och trots att vi knuffas och skuffas lite är det idel skratt och leenden.

Jag köper müsli och druvsocker men inga nya löparskor. Kön till Bh-provningen är för lång men jag går ut och provsmakar yoghurt och fikar i solens sken. Och det är den där solen som vägrat sluta skina sedan i juli som hänger på kanten av himlen denna fredagskväll i september. Imorgon startar vi i startgrupp 10 kl 14.15. Då har segraren Isabellah redan gått i mål och det gör absolut ingenting. Det är bara kul!

Eftersom jag bor nära T-banans röda linje tar jag den till hållplatsen Stadion och går till starten. Och trots debaclet med team Eagles gemensamma start så får jag samma inre känsla. Det är lördagen den 7 september 2013 och det är kvinnor överallt, klädda likadant och det är samma känsla. Det är soligt och varmt, ca 24 grader, och även om jag föredrar svalare väder så kommer det inte sluta som förra årets lerbad. Hela målområdet var då, när jag gick i mål, helt täckt i ca 30 cm djup lera och jag kan gissa att någon skotillverkare blev glad om än igen annan.

Med uppvärmningen får man hjälp av gymkedjans personal som står på en byggnadsställning och ber oss lyfta knäna högre och det klappas och dansas men jag tar det lugnt. Jag bara slappnar av i mina svarta tights och min t-shirt i andasmaterial och är en av startgrupp 10. Till musik och sång skickar vi iväg grupp 8 och 9 och sedan är det vi. Vi får som vanligt vänliga instruktioner om att hålla till höger om man vill gå, för att släppa fram dom som håller ett högre tempo, men tyvärr är det inte alla som hörsammar detta.

Jag har inte tränat alls, tvärt om. Jag har varit mer stillasittande än på länge förutom en knasig cyckeltur den senaste veckan så jag tänker mej taktiken som så. Jag börjar springa tills jag inte orkar mer sen går jag lite och sen får jag se. Det känns bra! Efter en kilometer genom ett industriområde dyker det upp ett band som spelar livemusik på vänster sida. Jag håller tempo med någon som det står Skellefteå på ryggen på och springer vidare. Det går inte fort och även om det hade funnits krut till det så är vi så många att det inte går att skynda. Så fort jag kommer in i skuggan pustar jag ut och längtar efter förra årets regn men det här kan gå vägen ändå.

I en intervju säger Evy Palm att hon tycker det är lite tråkigt att så många har musik i öronen för då kan man ju inte pratas vid lika enkelt. För mig gör det ingen skillnad. Jag flåsar så jag kan i alla fall inte prata med någon just nu, men Evy, kunde hon det under sina 56 minuter? Hon har redan gått i mål hon också.

Jag springer nästan ända fram till 4 km-skylten sedan blir det lite gående och ordentlig som jag är håller jag till höger i banan men det gör knappt någon annan tycks det mig. Jag frågar en tjej med Skellefteå t-shirt om dom är ett stort gäng? Ja säger hon. Dom syns i sina neongröna tröjor. När det nu går lite lugnare så hör jag olika samtal. Några som ska ut och parta ikväll, precis som Eagles, några som diskuterar barnen och hämtning och lämning, någon som tycker det är för varmt men blir påhejad av sin kollega. Nä nu är det dags att kuta igen. Jag har märkligt nog inte ont någon stans så jag håller mig till min upplagda taktik och börjar springa.

Jag hänger på en äldre dam med orten Hjo tryckt bak på t-shirten. Jag tänker att jag ska säga något vänligt om att jag varit där när hon far iväg som skjuten ur en kanon och jag tappar henne ur sikte. Jag går lite till och tänker på en killkompis som tränar löpning sedan många år och som gjorde en fin tid på Stockholm Marathon tidigare i somras. När jag började löpträna frågade han mig hur jag gjorde. Hur då menar du, sa jag. Jo vad har du för snittid per kilometer och för träningsdos? När jag behöver springa går jag ut och gör det, sa jag. Han bara log och skakade på huvudet. Visst kan jag känna nu att jag kunde haft nytta av hans något mer strukturerade träningsprogram för att ta mig upp för backen vid 6,5 km och solen vill inte ge med sig.

Trots fortsatt god stämning är det lite tystare i leden nu tror jag eller är det jag som är för trött för att tjuvlyssna? Håll till höger om du går ropar någon men ingen verkar höra på. Ljudet av fötter mot asfalten och andetag. Jag mumsar på druvsocker och försöker inbilla mej att jag blir piggare. Marken är täckt av krossade tabletter och jag tänker att det är lite synd för dom är ju så goda.

Nu går det utför och jag tar i med krafter som jag hittar och jag springer och springer. Trots det kan jag se att vissa faktiskt går snabbare än jag eller inbillar jag mej? Jag talar med någon som också tycker det är varmt och vi önskar varandra lycka till och så spurtar hon. Jag hör en sambaorkester lite längre fram och en kvinna ropar ”Vi kan springa, vad kan ni?” till ett par gubbar som sitter och dricker öl på en uteservering i närheten av banan. Skratt hörs och jag undrar om hon känner dom två männen och ville skoja med dom eller om hon bara var spydig?

Räddningen är nära och nu finns det ju ingen anledning att gå och jag hör en väninna till en annan säga, ”ska du sticka så gör det nu”, och det verkar rimligt för det är bara ett tusen meter kvar. Då prövas vi av banans andra och riktigt sega uppförsbacke. Men här finns gott om publik som hejar på och kvinnor som redan gått i mål och nu med sina medaljer om halsen möter oss och skriker, -kämpa. På dom foton som finns av mig från upploppet, foton man kan köpa på Tjejmilens hemsida, ser jag sammanbiten och högröd ut där jag kommer spurtande. I mål.

Jag hittar Ullis och Åsa sittandes på marken och i full fart med att kolla Facebook. Eagles sista löpare i mål hade tiden 1 timma 27 minuter och 6 sekunder.

Vi går tillbaka till tunnelbanestationen Stadion och åker åt varsitt håll. De flesta åker in mot stan men jag åt andra hållet. När jag byter till bussen får jag ett par medsystrar med mig som försöker hitta till ett hotell i närheten av där jag bor. Jag visar på rätt buss och sedan rätt busshållplats och dom tackar så hjärtligt som man aldrig annars hör någon göra i kollektivtrafiken i Stockholm.

Så vad är ”Tjejmilen”? Hur kan det inte vara en politisk handling att samla 27 000 kvinnor och genomföra en marsch, i detta fall en språngmarsch. Det är en övning i omtanke, en påminnelse om kraften i att samlas och röra sig mot ett gemensamt mål lika väl som ett idrottsarrangemang. Och det är en kul grej.