”Jag har stor respekt för de liberala, socialistiska och gröna feminister som banade väg för det politiska handlingsutrymme som finns idag.” Det skriver Linnéa Bruno från Feministiskt initiativ, som hoppas på ömsesidig respekt och menar att alla feministiska krafter behövs.
När 1990-talets reformer och lagstiftning (inte minst inom kvinnofridsområdet) väl var på plats och riksdagen 2004 enats om de fyra jämställdhetspolitiska målen jämställd representation, ekonomisk jämställdhet, lika ansvar för omsorg och obetalt hemarbete samt ett upphörande av mäns våld mot kvinnor var det lite som att jämställdheten ansågs uppnådd i Sverige.
Luften gick nästan ur tredje vågens feminister och svåra angrepp lät inte vänta på sig. Efter ett decennium, kanske femton år av feministisk backlash står det nu klart att vi nalkas en feministisk vår, supervalåret 2014.
Feministiskt initiativ fördubblar sitt medlemsantal, Gudrun Schyman är ”hetast i Almedalen”, Unga Feminister får 1500 medlemmar på ett par månader. Liberala och socialistiska feminister flyttar fram positionerna i sina respektive partier (ja förutom i Socialdemokraterna då. Stefan Lövféns ”Jag är feminist. Punkt” övertygar knappast).
Vi har en jämställdhetsminister som inte tvekar att kalla sig feminist, och jag menar att hon är seriös, om än i första hand liberal. Efter de öronmärkta månader i föräldraförsäkringen som Maria Arnholm tog initiativ till på 1990-talet (och Bengt Westerberg fick cred för) har de stora jämställdhetspolitiska reformerna lyst med sin frånvaro.
Dessa ”pappamånader” hade effekt – under flera år ökade pappornas uttag av föräldraförsäkringen. Mer oklart är tyvärr om den tredje öronmärkta månaden, som Birgitta Ohlsson med flera liberala feminister nyligen drivit igenom att Fp går till val på, verkligen gör någon skillnad. Pappornas uttag är nämligen redan 24 procent av 480 dagar, det vill säga fyra månader.
Dessa dagar tas till största del dock ut efter den mest omsorgskrävande perioden, gärna i samband med semester när mamman ändå är ledig. Föräldraförsäkringens flexibilitet innebär att du kan ta ut dagarna i princip hur du vill till och med det år barnet fyller åtta. Jag skulle vilja kalla förslaget en skenreform. Som Anna-Klara Bratt anmärkt verkar detta ickeförslag ändå vara alltför radikalt för dagens socialdemokrater.
Utformningen av nuvarande föräldraförsäkring motverkar det antagna jämställdhetspolitiska målet om att män och kvinnor ska dela det obetalda hemarbetet lika och ge och få omsorg utan att underordnas. Staten subventionerar en könsstereotyp ansvarsfördelning som innebär sämre ekonomiska villkor och möjligheter i arbetslivet för kvinnor, samt sämre möjligheter för pappor och barn att etablera nära relationer.
Främst mammor förlänger sin föräldraledighet genom att ta ut endast några dagar i veckan, något som inte direkt gagnar framtida lön och pension. Den motverkar således även ett annat jämställdhetspolitiskt mål: ekonomisk jämställdhet. Kvinnor tar ut 76 procent av dagarna och utvecklingen står i det närmaste stilla, trots decennier av informationskampanjer och höjning av inkomsttak. Effekten av den senaste förändringen med införande av jämställdhetsbonus har uteblivit. Feministiskt initiativ menar att det därför är dags att låta föräldraförsäkringen bli individualiserad på samma sätt som alla andra sociala försäkringar är det. Att bli förälder ska vara ett individuellt ansvar.
Ickeförslaget till trots – naturligtvis är det välkommet att frågan åter förs upp på agendan, och att feministiska socialliberaler överhuvudtaget kräver ökat inflytande. Lika glädjande är det att Vänsterpartiet ger sig in i jämställdhetsdebatten, om än med att för allt i världen inte låtsas om att en självständig politisk feminism existerar.
Feminismen behövs överallt – i akademin, på gatan, i konsten, i alla delar av civilsamhället och välfärdsstaten. Jag har stor respekt för de liberala, socialistiska och gröna feminister som banade väg för det politiska handlingsutrymme som finns idag, och jag menar allvar när jag säger att det behövs feminister som i första hand utgår från andra ideologiska utgångspunkter än Feministiskt initiativ.
Jag hoppas att respekten kan vara ömsesidig, att vi kommande val slipper höra att vi gör bäst i att lägga ner. Jag menar att vi behöver samarbeta i kampen mot såväl konservatism som fascism . Men vad innebär då en självständig politisk feminism, och har inte vänstern rätt när de betraktar oss som en underavdelning, ett tema inom socialism/marxism?
Här skulle jag vilja ta upp två saker: Reproduktionen och Intersektionellt perspektiv.
Som Heidi Hartmann skrev i en berömd artikel kan relationen mellan marxismen och feminismen liknas vid ett olyckligt äktenskap, där feminismen ständigt underordnats. Medan marxism, socialism och liberalism lägger fokus vid ekonomi och särskilt då produktion av döda ting och produktionsförhållandenas organisering (respektive materiell tillväxt och marknadskrafter), visar feminism hur reproduktionen – sexualitetens uttryck och organisering, omsorgen om barn, sjuka, gamla, kroppslig integritet – är en minst lika viktig dimension i individers och samhällens liv. Organiseringen av både produktion och reproduktion betingar den mänskliga existensen, skrev Gayle Rubin, och jag menar att vi inte kan förstå skillnader i människors makt och privilegier om vi inte intresserar oss för båda dessa sfärer (som naturligtvis hänger ihop och förutsätter varandra).
Feminism och feminister anklagas ibland för att vara teoretiska och elitistiska. ”Vit medelklassfeminist” är ett epitet som ofta hörs. Liksom i alla rörelser förekommer normer, härskartekniker och processer av marginalisering och exkludering. Jag vågar ändå påstå att självkritiken och ambitionerna att problematisera de privilegier som exempelvis hudfärg, funktionalitet och klass ger kommit längre inom feministisk rörelse än på de flesta andra håll.
Du behöver inte vara särskilt teoretiskt intresserad för att förstå feminism och behovet av en självständig politisk feminism. Det handlar om kroppar och makt, också bortom ekonomin. Olika samspelande dimensioner av ojämlikhet ger exempelvis våldsutsatta olika förutsättningar att få sina erfarenheter giltiggjorda och att få det skydd de har rätt till, liksom förövarens position i relation till olika maktordningar har betydelse för rättsväsendets tolkningar.
I det sexuella våldet framträder könsmaktsordningen kanske som allra tydligast. Men vissa mäns strävan efter kontroll över kvinnors kroppar förklarar inte allt. För att ta ett par aktuella exempel: En femtonårig romsk tjej med trasslig bakgrund blir våldtagen av en vit medelålders medelklassman. Hon har väldigt mycket som talar emot att hon ska bli lyssnad på, trots DNA-bevis. Föreställ dig att en vit, priviligerad kvinna våldtagits av en fattig kille från Somalia. Hur stor är chansen att han lyckas bortförklara sin sperma i hennes kropp, om hon anmält honom? En pojke med priviligerad bakgrund som torteras med strykjärn är ingen klassfiende. Han har lika stor rätt till skydd som någon annan.
Dagens feminister är i de flesta fall medvetna om att kön inte är allt, och kanske inte ens det viktigaste för att i alla sammanhang förstå ojämliket. Framträdande i dagens rörelse är vidare rasifierade feminsters olika initiativ, samt cyberfeminism som strategi. Den humoristiska feministsidan ”Supersnippan” har exempelvis 36 000 likes på facebook – mer än något politiskt parti. I Feministiskt initiativ glädjer vi oss över ett ökat intresse för våra viktigaste frågor. För oss är detta ingen ny våg eller trend vi hakar på. Birgitta Ohlsson har också velat ha individualiserad föräldraförsäkring ända från början – det hedrar henne. Om detta nyväckta bredare intresse räcker för att ta partiet med feminism som första ideologiska utgångspunkt in i riksdag och EU-parlament återstår att se.
