Kvinnor som spelar fotboll hatas och hånas och detta är inte något som bara dyker upp. Det är något vi föder, göder under årens gång. Detta menar Feministiskt Perspektivs damfotbollsexpert Alva Nilsson.
Fotboll ska vara så fruktansvärt manligt. Och därför ska kvinnor som spelar fotboll hotas, hånas och hatas.
Sportbladets webb-tvprogram ”Bollklubben” lyfter idag upp hur spelarna i damlandslaget hotas, hånas och hatas. De har intervjuat förra lagkaptenen och Linköpingsspelaren Nilla Fischer och nuvarande landslagskaptenen och Tyresöspelaren Caroline Seger.
I studion finns storstjärnan och Lyonspelaren Lotta Schelin. Alla tre berättar de om hur de drabbats av kvinnohatet. Hur de hatats, hånats och till och med hotats för att de är kvinnor som spelar fotboll.
– Det var ett brev som var postat till mig men som tur var kom till klubben. Det är det värsta jag har fått, ett mordhot, berättar Nilla Fischer för Bollklubbens reporter Amanda Fredin.
Caroline Seger berättar i samma program att hon tar åt sig mycket när de ger sig på hennes utseende, då blir det väldigt personligt. Seger berättar även att kritiken och hånen eskalerade när hon i somras satt i TV4:as studio under fotbolls-EM för herrar.
Det känns. Det gör ont in i själen. Jag blir otroligt ledsen när jag tittar på Bollklubben. Jag bryter ihop och ligger på sängen och gråter i någon timme. För att det här är människor som tillhör min direkta arbetsmiljö.
Nilla Fischer springer jag på titt som tätt, vi pratar ofta, skämtar lite och gör intervjuer. Caroline Seger möter jag var och varannan vecka. I jobbet, vid fotbollsplanen. Senast i måndags stod jag och Seger och skämtade om twitter vid sidan av en fotbollsplan ute på Bosön.
Men det är inte bara därför det gör ont, det här hatet som riktas mot kvinnor, det gör ont. Men hatet är också riktat mot Sveriges bästa damfotbollsspelare. Ja mot damfotbollen i sig.
Sanningen är att jag både ser upp till och beundrar dessa kvinnor. Av många olika anledningar. De vågar utmana normen, de vågar ställa sig och kicka boll trots att de vet vilka reaktioner som väntar. I vissa avseenden är de mer än bara min arbetsmiljö och mina intervjuobjekt, de är också mina förebilder.
Varför de får ta så mycket skit kommer vi nog riktigt aldrig förstå. Fischer säger till Bollklubben:
–Fotboll är en mansdominerad idrott, en gammal idrott som var männens från början. De tycker väl kanske att vi inkräktar. Det är ju ett mansdominerat samhälle vi lever i, tyvärr.
Jag håller med henne. Jag tror att damerna hatas, hånas och hotas för att män anser att fotbollen är deras. De är brudar som kickar boll, brudar som ger sig in på ”manligt” revir och därför ska de straffas.
Vi kvinnor måste få spela fotboll trots att vi saknar både skägg och snopp. Vi måste få spela boll trots att vi många gånger inte är iktigt lika starka och snabba som många män.
Varför? För att fotbollen är underbar och tillräckligt stor för att alla ska få vara med, som Marika Domanski Lyfors, förbundskapten för damlandslaget mellan 1997 och 2005, utryckte det för flera år sedan.
Men att fotboll, i grund och botten är männens påfund, det kan till och med jag erkänna. Männen hade länge patent på att kicka läderkulan. Länge, länge motarbetades kvinnor som ville joxa med trasan.
Idag kan de flesta acceptera att tjejer spelar boll. Fotboll har tjejer fått spela sedan slutet av 60-talet.
Jag fick spela fotboll när jag var yngre, jag får det än idag men mina fötter är så pass trasiga att det inte går. Under min mediokra karriär har jag spelat i tre klubbar. I min första klubb fanns bara mitt flicklag och ett herrlag som lirade i den lägsta divisionen och förlorade mer ofta än de vann.
När vi skulle ta klivet upp från liten plan till stor gjorde klubben sig av med oss. Vi fick ta hela laget och flytta till grannklubben. För att vårt fotbollsspelande skulle ju slita på herrarnas plan, det kunde klubben inte acceptera. Deras stolta, förlorande herrlag.
I nästa klubb funkade det bättre. Där och då förstod jag aldrig riktigt att klubbens juniorlag prioriterades högre än damlaget – men nu gör jag det.
När jag var 15 år gick jag vidare till den största klubben i närområdet. Där kallades herrlaget för A-laget och damlaget för damlaget. Där fick herrarnas B-lag sno våra träningstider lite när de kände för. Där fick vi i juniorlaget dra på oss herrlagets gamla matchställ och där skrattade folk åt flickor som spelade boll.
Det jag vill berätta med det här är att hatet, hånen och hoten inte är något som bara dyker upp. Det är något vi föder, göder under årens gång.Det börjar någonstans när 8-åriga pojkar får bättre träningstider än jämnåriga flickor. Det börjar någonstans när 13-åriga flickor får ärva pojkarnas gamla matchställ, medan pojkarna får nya, fina, fräscha tröjor, shorts och träningsoveraller.
Det börjar någonstans när idrottsläraren på högstadiet bestämmer att pojkarna och flickorna inte ska ha idrott tillsammans.
Sedan fortsätter det, via damlag som läggs ned trots framgångar på planen, via herrlag som härvar runt i 6:an men fortfarande fungerar som hela byggdens hjältar, via elitspelare som skrattar åt tjejer som kickar boll till hat, hot och hån.
Steget från att skratta lite åt damer som kickar boll och att hota dem är långt. Men jag är övertygad om att vi fostrar dessa män ute i våra skolor och på våra idrottsplaner. Det kanske är dags att göra något åt det?
Jag frågar mig ofta hur länge detta förakt mot kvinnor och flickor som spelar fotboll ska pågå? Pojkar som spelar fotboll med flickor på skolgården eller följer systerns match från en sliten träläktare. När deras förvandling blir till män som hatar damfotboll, eller när män som skjutsat sina döttrar till träningen i sju års tid plötsligt slår över och börjar hata damfotbollen på öppengata. När ska ni ta ert ansvar och hänga med i utvecklingen?
Jag undrar vad de tonårspojkar som idag hånar Caroline Seger på twitter kommer att tänka när de, om 10 år, står i butiken och ska välja ut ett par fotbollsskor till sin dotter? Kommer de att reflektera över huvud taget?
Framför allt så undrar jag hur det än idag – 2013 – kan vara möjligt att inte riktigt acceptera att brudar som kickar boll? Jag kan inte annat än beklaga deras inskränkta hjärnor och jag fortsätter min kamp – kampen för damfotbollens erkännande och framgång.
