Finns det en möjlighet att Svenska boxningsförbundet kommer att ändra sig?
– Det vet jag inte, det är bäst du frågar Boxningsförbundet om. Men min känsla är att de inte kommer att göra det.
Istället för en fast assisterande tränare ska nu alltså klubbtränare alternera på den posten. Kan du förklara varför den förändringen är så avgörande?
– Jag har jobbat tillsammans med Mathias Hedlund som ett team där vi har byggt upp en organisation med tjejerna och deras klubbtränare. Det blir en bättre organisation där jag och Matte kompletterar varandra, vi trivs ihop och alla nöjda. Resultaten talar för sig själv. Och att då kliva in och ändra det vinnande konceptet… Det blir också en jävig situation om en klubbtränare är med i gruppen för en klubbtränare kommer med sin egen boxare. Det blir fel i gruppen. Det blir också som att jag får en ny praoelev till varje gång. Då får jag ägna tid och energi till att förklara hur allt fungerar, arbetsbelastningen blir högre, vi kan inte komplettera varandra och det blir ingen trygghet för tjejerna eftersom en klubbtränare alltid står närmre sin egen boxare.
Vad tror du det kommer innebära?
– Det kommer att bli på bekostnad av resultat och på bekostnad av boxarna. Dessutom blir det en tuffare belastning för klubbtränarna i det långa loppet då de ofta är ensamma i sina klubbar och inte har någon avlastning på hemmaplan när de är iväg med landslaget.
Du har varit huvudlandslagstränare i tre år och assisterande i ett år innan dess. Vad har du satsat på under den tiden?
– Det som vi har jobbat med är rätt unikt tror jag. Vi har tidigt kopplat in föräldrarna och skapat en enhet med boxare, klubbtränare och föräldrar och där boxaren står i centrum. De fyller 18 det sista året innan de blir seniorer, innan det är de minderåriga och det gör det viktigt att koppla in föräldrarna. Ofta har man bara haft information mellan klubbtränare och boxare, nu har alla tre parter fått information samtidigt.
– Det har inneburit betydligt mer och bättre verksamhet. Vi har haft minst budget av alla, men tagit flest medaljer. Vi har haft föräldrar som varit nöjda med verksamheten och har därför gått in och satsat pengar om det har behövts. Det hade aldrig hänt om de varit missnöjda. Det har varit en framgångsfaktor, alla parter är nöjda.
– Jag tycker att det är ett helt normalt krav som alla vettiga föräldrar ställer, om jag vore förälder skulle jag vilja veta vilka människor mitt barn tränar med och är ute och reser med.
Inför EM 2000 när du var aktiv boxare fick du och andra svenska boxare själva via klubbarna ordna resor till mästerskapet. Hur har det ändrats sedan dess – hur mycket satsas det på tjejer inom boxningen?
– Det var Europacupen, den anordnades 1999 och 2000 och motsvarade EM fast det ännu inte hade fått EM-status. Då fanns det inga pengar i SBF:s kassa så klubbarna satsade i stället. Då åkte fyra tjejer och kom tillbaka med fyra guld.
– Tjejerna är mer etablerade som det är nu. Jag tillhörde ju pionjärgänget. Men rangordningen är fortfarande tydlig. Högst rankas herrseniorer, och sedan tävlar juniorherrar och damseniorer om andra platsen, ungdoms- och juniortjejerna hamnar längst ner i rangordningen – men högst i medaljligan med 23 medaljer under min tid.
Går det att säga något om tjejerna som boxas, kommer de från olika bakgrunder, vad lockar dem till boxningen?
– Det är ganska olika. Generellt kan man säga att ungdoms- och juniortjejer kommer ifrån en lite starkare socio-kulturell bakgrund än killarna inom boxningen. Vi har även tjejer från förorten, men andelen är inte lika stor som bland killarna. Ofta är det föräldrar som har okej ekonomiska förutsättningar.
Katrin Enoksson (t h) tillsammans med 17-åriga boxaren Agnes Alexiusson från Värnamo som tog sitt andra JVM-guld i Bulgarien i september.
På boxningsförbundets sida står det också att ni tar sikte på att dessa ungdomar ska kunna konkurrera om medaljplatser i OS 2016 och 2020. Kan du nämna några av de lovande talangerna. Vad gör dem bra?
– Vi har haft en generation som varit grymt bra,. Tre har blivit seniorer och en blir efter jul. Det är ett helt gäng som varit bra, de har kommit fram ungefär samtidigt, och de har fått bra träning. Det är ungefär som det svenska pingisundret då J-O Walldner och Mikael Appelgren och de andra kom fram – de är ungefär lika gamla och som kan hjälpa varandra att bli bättre. Vi har fångat upp dem, och några av de bästa tjejerna har jag rest med i mellan 50-70 dagar per år. De har kunnat använda sig av varandra i träningar, och det har inte bara varit en ensam som varit mästare utan flera som blivit världsmästare.
– Det hade varit grymt om någon tar medalj i Rio [OS 2016 kommer att hållas i Rio de Janeiro i Brasilien] men det är en vidrig konkurrens. Samtliga av dessa tjejer har jag och Matte jobbat med under 1-4 år och det är de som har störst chans. Största talangen är väl Agnes [Alexiusson, red.] som har varit med på fyra mästerskap och som har tagit fyra guld. Agnes och hennes mamma har också varit drivande i ett upprop med krav på att jag ska kunna vara kvar och själv välja assisterande tränare. Ett 70-tal personer har skrivit under det trots att de kan riskera repression i form av att inte bli uttagna till landslagsuppdrag.
Hur känns det att inte få följa de här talangerna till OS?
– Det är en fullständig livskris, men det är ju mitt beslut. Det är ett beslut som vuxit fram eftersom förändringen som SBF inför innebär att det inte går att skapa bra förutsättningar för tjejerna. Det är mitt val men det är ett oerhört tufft val, jag har ju också haft målet inställt på OS 2016 och 2020.
För två år sedan fick du och Bettan Andersson Allan Hellman-priset av RFSL Göteborg för ert arbete med hbtq inom idrotten. Hur är det för hbtq-personer inom boxningen?
– Ja det var ett arbete som vi höll på med i början av 2000-talet, jag var fortfarande en aktiv boxare.
– Boxningen är ju en macho-sport, det är klart lättare att vara flata än öppen bög. Jag känner till en boxare som är öppen och han lever under dödshot. På många ställen är idrotten för lesbiska ett sätt att vara öppen gay. Det är klart tuffare att vara kille än tjej.
Katrin Enoksson under sin tid som aktiv boxare i en match på Fight Night 2008 där Enock vann på teknisk knockout.
I samband med Frida Wallbergs hjärnblödning skrev Johans Esk i DN att tidigare sågs damboxning som en sport för intellektuella, men att bilden ändrats i och med olyckan. Håller du med om det?
– Det ligger lite i det när det gäller oss pionjärer. Vi var lite äldre tjejer som var lite normbrytande, flera hade högskoleutbildningar. Jag var 22 år när jag började boxas, nu behöver du börja när du är 10-12 år för att nå världstoppen. Sedan är vi medvetna om att boxning är en risksport.
– Fridas olycka påverkar oss alla, efter den har reflekterar jag mer, minsta huvudvärk så undviker du. Vi tänker på hur vi kan träna och minska slag mot huvudet, vi vet nu att den totala mängden slag mot huvudet är en viktig faktor så vi prövar ut sätt som vi kan träna på utan att trycka in tunga träffar.
Du nämnde att boxningen är en machovärld, och det förekommer fortfarande lättklädda flickor, så kallade rondflickor, och inför OS i London förra året ville internationella boxningsförbundet AIBA att tjejerna skulle bära kjol men backade efter protester. Hur hanterar en sådant?
– SBF fattade ett beslut för några år sedan att på SBF:s aktiviteter ska det inte finnas rondflickor. Däremot när klubbarna har galor eller då det är galor med andra aktörer bakom än boxningsförbundet så förekommer det tyvärr fortfarande rondflickor.
– Vad gäller kjolarna så var det ett gäng starka kvinnor som tog den striden och det internationella boxningsförbundet backade. Vissa enskilda länder har fortfarande kjoltvång som Polen till exempel, men det internationella tvånget togs bort. Det fanns också ett försök att få det lagstadgat att vi skulle ha tajta linnen men det drogs också tillbaka. Båda förslagen har handlat om kön där Wu, AIBA:s ordförande, vill tydliggöra undantaget damboxning och locka publik genom sexappeal.
Vad är det häftigaste med boxning?
– För mig personligen är det då jag verkligen lever. Det är en psykologisk kampsituation där du är helt i nuet, det är både skitläskigt och jättehäftigt. Livet blir väldigt elementärt, ska jag ta den här striden, väljer jag kamp eller flykt?
Om SBF inte ändrar sig, hur kommer du fortsätta då?
– Jag jobbar ju som idrottslärare och är biträdande rektor. Men boxning och idrott är det jag brinner för. Skulle telefonen ringa med något erbjudande om uppdrag i något annat land, kanske i något av de nordiska länder skulle det vara intressant.
