Slutplädering:

”Jag, N.N., lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.”

Så lyder den svenska vittneseden. Som åtalad behöver jag inte svära någon ed. Kanske förutsätts det att människor ljuger i egenintresse. Kanske inser vi att hela sanningen är ett alltför stort begrepp. Kanske anses åtalade varken ha heder eller samvete. Oavsett vilket svär jag den ändå. Jag svär den inte för att jag tror mig sitta inne på sanningen. Jag svär den för att förstå.

”Jag, Pelle Sunvisson, lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.”

Så sent som förra veckan var jag kallad till en annan rättegång. Det handlade om en misshandel i min port. En tillfällighet gjorde mig till vittne. En stark avsky för våld gjorde mig till aktör och misshandeln avbröts.

”Vittnar gör man för att samhället ska fungera – inte för att sätta fast eller skydda någon utan för att hjälpa domstolen att döma rätt.”

Så stod det i kallelsen. Jag vill både att samhället ska fungera och att domstolen ska döma rätt. I fallet med misshandeln hoppas jag att rätten kommer till ett beslut som kan hjälpa den av missbruk plågade gärningsmannen ur den livssituation som var den direkta orsaken till brottet.

I det här fallet hoppas jag att rätten ska ge de skyldiga en tydlig signal om att deras destruktiva beroende inte kan fortsätta, att deras hunger efter olja och inflytande inte kommer tillåtas slå sönder fler samhällen.

Jag svär för att förstå. Varför i helvete är jag vittne i den ena rättegången och åtalad i den andra?

Är det omedelbarheten? Misshandeln pågick just då. Flygplanen stod på marken och piloterna sov sött i sina sängar. Det låter som ett rimligt skäl, men att begära att den som känner till dödandet ska stoppa planen medan de är i luften är i själva verket alldeles orimligt. För det skulle det krävas massor av avancerad teknik och hav av pengar. Det är det bara världens militärer som har. Ett militärt ingripande skulle sluta i ännu mer dödande. På det har vi alltför många bevis. Det kan alltså inte vara omedelbarheten som gör ett vittne till åtalad.

Är det demokratin? Flygvapnet från det demokratiska landet USA var inbjudna av flygvapnet i det demokratiska landet Sverige. Samarbetet var alltså ett utslag av folkviljan. Även det här låter till en början rimligt. Men hur blir det då med demokratins grundbult att de som påverkas av ett beslut ska få vara med och fatta det. Invånarna i Afghanistan och Irak ser troligen med oblida ögon på förberedelserna av nästa invasion. Världens fattiga motsätter sig med största sannolikhet att resurser som bokstavligen skulle kunna rädda deras liv återigen slösas bort på militären. Ja, i själva verket skulle nog inte ens svenskarna kunna övertygas om nyttan av att använda ett område stort som Belgien till krigsövningar. Om de fick frågan vill säga. Det är med andra ord inte heller demokratin som gör ett vittne till en åtalad.

Är det målen eller metoderna? Misshandeln var en impulshandling, ett plötsligt utbrott av ilska med skadandet av offret som enda mål. Krig är sällan spontana. Bakom dem ligger år av planerande och kallt beräknande. Soldaterna tränas i att inte övermannas av känslor. Varje rörelse repeteras tills den sitter i ryggmärgen. Därav behovet av krigsövningar. Om krigets metoder är avskalade och kalla är dess mål desto mer flexibla. De förs för religionen, nationen, ideologin, friheten, freden, rättvisan, mänskliga rättigheter och kvinnlig frigörelse. Krigens mål följer opinionen och fyller våra värden med våld. Det är ett ordvrängande som må hålla allmänheten i schack, men inom juridiken kallas det för uppsåt och här finns ingen skillnad som gör ett vittne till en åtalad.

Är det systemet? Trots alla fina deklarationer har vi en värld som på en global nivå styrs helt och hållet av våld. Den som kan utöva mest våld har i praktiken alltid rätten på sin sida. USA står för över hälften av världens militära utgifter och begår ständiga brott mot allas våra internationella lagar. Trots det har inte en enda amerikansk politiker, hög officer eller vapentillverkare ställts till svars och sannolikheten att de kommer att göra det är mycket låg. Med de internationella lagarna satta ur spel av ett rättsvidrigt våldsanvändande är det upp till de nationella lagarna att skipa rättvisa. Något som de naturligtvis inte är skrivna för att göra och det är det här som gör ett vittne till en åtalad.

Vi greps ett stenkast från de amerikanska attackflygplanen. Vi hade emellertid inga planer på att kasta sten. I våra väskor fanns påsar med rosa färg. En löjlig åtgärd mot världens största vapenmakt. Vi vet. Om det är något vi är smärtsamt medvetna om är det just den egna litenheten.

I jämförelse med den enorma militärbjässen är vi blott kryp, irriterande insekter som lätt kan viftas undan med ett par sidor ur en lagbok och ett knippe dagsböter eller en kortare fängelsevistelse. Men vi som är uppvuxna under den norrbottniska midnattssolen vet något som de inte vet. I tillräcklig mängd kan knotten, svidonen och myggen driva vem som helst på flykten.

Som domare och nämndemän står ni som garanter för rättvisa. När det sker övergrepp på rättvisan är ni skyldiga att reagera. Att dödande får fortgå ostraffat är det största övergreppet av alla. Inför det kan ni inte stillatigande se på. Gör ni ändå det riskerar ni att gå från vittnen till åtalade i en mycket allvarligare mening än den strikt juridiska.

Bryt tystnaden! Döm med heder och samvete. Låt domen spegla er ovillkorliga kärlek till rättvisan. Låt den säga:

Vi vägrar sila mygg så länge vi tvingas svälja kameler!